Intervju med Catherine Wihtol de Wenden, fransk statsvetare och forskningsdirektör vid French National Center for Scientific Research och
seniorforskare vid Institute for International Political Studies. Wihtol de Wenden specialiserar sig på migrationsstudier.

Teorin om The Great Replacement (även känd som ersättningsteorin) går ofta hand i hand med kritiken av globaliseringen och visionen om ett
slutet territorium. Slutligen, är inte denna teori ett moderniserat återupplivande av extremhögerns eviga främlingsfientlighet?

Catherine Wihtol de Wenden: Absolut. Under ett till synes moderniserat utseende eftersom temat användes av en demograf som jag kommer att tala
om strax efter, men inte alls i den anda som är dagens politiska debatter. Det är sant att i The Great Replacement finns en mycket traditionell
vision av ett samhälle i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det finns också alla de teman om dekadens mellan krigen som användes
flitigt under 1920- och 1930-talen. Vi firar också 100-årsjubileum, om jag får säga så, av dessa idéer och därför citerar jag bland annat
Oswald Spengler och givetvis The Decline of the West. Denna idé om den stora ersättningen lånas delvis till denna högerextrema
förfallsideologi.

Till detta lades andra teman kring tanken att civilisationen är i kris. Jag går tillbaka till Samuel Huntington och The Clash of Civilizations,
men särskilt demografen Joseph Grimblat, som producerade en rad demografiska scenarier för FN om hur Europa, Japan, Ryssland skulle se ut,
länder i demografisk nedgång, utan migration. (Han arbetade på) ett scenario (utvärdering av antalet) migranter som skulle vara användbara för
att balansera ålderspyramiden, för att balansera andelen aktiva med inaktiva personer (till 2050). Detta mycket strama verk av en demograf (i
början av 2000-talet) titulerades i New York-pressen ”The Great Replacement”.

Därefter använde Renaud Camus, extremhögerns ideolog, det i civilisationssyfte. För honom handlar det om erövringen av Granada men åt andra
hållet, muslimernas reconquista och därmed slutet på den europeiska civilisationen som skulle hotas av naturligtvis muslimer, men också av
Europas galopperande demografi. Afrika, som hade analyserats, bland annat av Stephen Smith som sade att ”Africa will invade us” med sin bok som
släpptes 2018, The Rush towards Europe.

Hur förklarar man, trots allt, att denna konspirationsteori, som har väldigt gamla och väldigt djupa rötter, äntligen lyckades ta så stor plats
i politiska debatter?

Catherine Wihtol de Wenden: Å ena sidan tror jag att Samuel Huntingtons teman sedan dess har slagit igenom. Idag är vi inte längre i en
öst-väst konfrontation i världen, utan i en nord-syd konfrontation. Och Väst stora hot är Islam. Dessa är idéerna om civilisationernas
sammandrabbning av Huntington, som betonar begreppet identitet i sin bok ”Who Are We?” Vi förlorar vår identitet i detta sammanhang. Dagens idé
om den stora ersättningen har dessutom mindre en demografisk dimension än en civilisationsdimension i verkligheten, med tanken att den
europeiska civilisationen håller på att förloras under tyngden av invandringen, av Islam… Det finns också idén om en komplott som organiseras
av den kosmopolitiska och globaliserade eliten.

Ja, men, denna kulturkamp mot extremhögerns teorier kräver självklart att man har solida argument. Vad skulle du föra fram, med vetskapen om
att vi använder inte ofta förnuftet på detta område, utan känslor?

Catherine Wihtol de Wenden: Absolut. Det är känslorna som antyder att man inte längre skulle höra hemma i förorten osv. Det är faktiskt gamla
teman som har funnits i mycket högerextrema analyser under lång tid.

Så det första är att prata om den demografiska dimensionen. Vi måste ändå komma ihåg att utan immigration skulle Europa och USA vara i
demografisk nedgång. Enligt siffror om den franska befolkningen ligger den strax över sina grannar vad gäller demografi. Men med 1,9 %
(fastställd för fertilitetstalet, reds anm.) är vi ännu inte ens på nivån för generationsersättning. Immigration är den enda
befolkningstillväxtfaktorn i Europa och USA, som är två stora immigrationsregioner. Detta är därför ett första viktigt element, för om vi inte
vill sjunka in i åldrandet behöver vi invandring. Covid har också visat på brist på arbetskraft.

Samtidigt är invandringens plats i befolkningen i de flesta europeiska länder i genomsnitt mellan 8 och 10 %. Vi befinner oss därför inte i ett
fenomen av stor ersättning och demografer som François Héran insisterar mycket på detta fenomen på sina kurser vid College de France. Jag anser
att vi ändå måste ta detta första argument.

De andra argumenten är av kulturell typ. Vi befinner oss kanske i en viss skärgård av kulturellt mellan-jag. Men på det stora hela förblir de
dominerande kulturerna i de flesta europeiska länder fortfarande solida och hotas inte riktigt av motkulturer som skulle komma från invandring,
gränsregioner etc. Detta är därför en aspekt som ändå är mycket viktig. På det hela taget fungerar integrationsfenomenen, vad man än tycker om
dem, och det finns fortfarande en mycket stor soliditet av europeiska, nationella kulturer och dessutom av ett visst antal europeiska projekt
för att leva tillsammans och bekräftelse av vad en europeisk kultur kan vara.

En sista punkt där jag insisterar på att omintetgöra Stephen Smiths bok, The Rush for Europe. Visserligen har Afrika en mycket stor demografi i
delen söder om Sahara, men de flesta afrikaner, eftersom det är de som idag definieras som de som för med sig denna stora ersättning, migrerar
främst till Afrika. Idag har vi 26,5 miljoner migranter inom Afrika, som huvudsakligen är afrikaner och som i övrigt migrerar till Europa men
även till Persiska viken, USA, Kina… Europa är långt ifrån slutdestinationen för dessa migrationer. Vi har mycket intern migration, särskilt
med miljöfördrivna personer. Det är inte i morgon som vi kommer att hitta vid vår tröskel en miljöfördriven person i europeiska länder. (…)
Vi har helt fel uppfattning om vad dessa transkontinentala migrationsfenomen är.