Om sufierna hade känt Descartes och hade kunnat prata med honom, skulle de ha känt hans djupa avvikelse. Jag tänker,
alltså finns jag är slutsatsen av någon som identifierar verkligheten med resonemanget, förekomsten med sinnet. Ego
ergo sum.

Rabia Al Adawiyya, den berömda fromma kvinna, som gick genom Bagdad med en tänd fackla i ena handen och en hink i den
andra och svarade när hon frågades om varför hon hade båda att hon ”ville släcka helvetets eld och sätta eld på
Paradiset” och därigenom uttrycka med det sin övertygelse om att målet inte är Paradiset eller Elden, men en återgång
till den Enda Verkligheten, Gud.

Hon var övertygad om att människans mest absurda anspråk, arrogans och förmätenhet var hennes påstående om att
existera.(1)

Jag tänker, alltså finns jag är att föreställa sinnet som verklighetens grund när det är just motsatsen, det är den
Enda Verklighet som upprätthåller och skapar sinnet. Descartes, Thomas av Aquino, Aristoteles, Averroes, Upplysningens
filosofer och även postmodernister var och en på sitt eget sätt var övertygad om resonemangens överlägsenhet utan att
kunna inse att denna överhöghet skulle bli, i den kristna västvärlden, inte bara exklusiva men exkluderande av det
andliga livet och andra former av kunskap, främst gnosis, en verklig kunskapsteoretisk och överlevnads katastrof.

En av skillnaderna mellan den islamiska världsbild och andra traditionella helhetsvärldsbilder finns i idéerna om
verkligheten och existensen. Således hävdar Vedanta Advaita (ett indiskt filosofiskt-religiöst tänkesätt), till
exempel, att världen som våra sinnen uppfattar (maya) är inte bara en illusion, men den existerar inte, att det bara
finns den Enda Absolut, Gud för den genomsnittliga människan. I Islam betraktas också världen (dunia) som övergående,
skenbar, föränderligt och illusorisk, men existerande på ett sätt som vi kan sällan förstå.

Jag tänker, alltså finns jag leder oss onekligen till ett av ekvationens villkor. Eftersom vi tänker, eftersom vi har
ett rationellt förnuft, då har vi någon form av existens, om än illusorisk, men det säger ingenting om Verkligheten i
det Absoluta, den Enda, som människor kallar Gud. För att etablera någon relation med Honom, har vi skapade varelser
ett behov att återvända till det Verkliga, först genom denna dubbla existens, med ord för att sedan uppnå kunskapen om
Gud, Hans herravälde och obestridliga majestät.

Att tänka och resonera är egenskap hos människan, men denna tänkande och resonemang måste riktas mot vår återkomst till
Verkligheten, att avslöja idoler och spöken som bebor en värld som inte är vår, att avslöja det overkliga i våra
djuriska ego, våra personliga demoner som tar form av lust, ambition, rädsla eller anknytning till andra varelser,
vilket gör denna icke verklighet till en obegriplig motvikt till den enda verklighet, den sanna, som befriar oss från
oss själva och alla dessa slöjor och avgudadyrkan som håller oss fångna.

Att säga La iIlaha illa Allah med tungan är ett uttryck för vår Islam, vår fysiska överlämnande. Att göra det med
hjärtat, uttrycker, för andra och oss själva, vår tro, att återlämna till den Enda Verklighet det vi fick en dag för
att kunna existera i denna värld som vakna varelser. Att känna med all vår existens La ilaha illa Allah innebär att
uppfatta och uppleva Ihsan, närvaron och skönheten som göms i det mest dolda av vår skapelse.

Gnosis är inte filosofi, djup intuition är inte den enkla resonemang. Gnosis kombinerar förnuft och intuition, vision
och minne. Gnosis är kunskapen att, som Allah säger i Koranen:

och fann en av Våra tjänare som Vi hade visat Vår nåd och låtit få del av något av Vår egen kunskap. (18:65)

Människan behöver holistisk kunskap, en evig, grönskande och tidlös visdom för att förstå målet med dess skapande. Det
är just denna kunskap som åberopar den moderna vetenskapen, medan den väntar att mänskligheten antar en ny världsbild
som inte är så nytt men den är länkad till denna Eviga Visdom om vilken René Guénon, Schuon, Martin Lings, Henri Corbin
och många andra har talat om.

En holistisk gnosis som är ingenting annat än den kognitiva ramen som är nödvändig för att övervinna den gamla moderna
paradigmen för att överskrida slutledningens fängelse i vilken vi har levt som fångar.

Må Gud vägleda oss på vägen tillbaka till honom, den Enda Verkligheten, må Han hjälpa oss att förstå de signaler som
markerar denna resa tillbaka. Det finns ingenting annat än Honom, den enastående Skaparen!

Anteckningar:

I Andalusien finns ett talesätt som sägs inför dödsfallet, ”Vi är ingenting.”