Alain Gresh – Nouvelles dOrient
I en ledare i Le Figaro (19 september), drog Yves Thréard sin slutsats med följande ord: ”Islamism: skyldigheten att reagera”, ”regeringen bör förbjuda kommande demonstrationer, stå på sig, fördöma deras anstiftare” innan han började med sitt babblande om att ”Frankrike får inte låta sig trampas.” Och tidningen hade rubriker på första sidan i tre kolumner: ”Islamisterna vill manifestera sig igen i Paris.”
Paradoxalt nog är de som de mobiliserar för pressfriheten och för Charlie Hebdo desamma som uppmanar till att förbjuda ”islamisternas” demonstrationer.
Vi måste komma ihåg att den lilla demonstration som ägde rum framför den amerikanska ambassaden samlade knappt 200 personer, mestadels unga fransmän som hamnade på polisstationen och att inget våld förekom. Sant, de saknade tillstånd. Men är det så illa, till den grad att motivera denna våg från media? Har det aldrig funnits i Frankrike otillåtna demonstrationer från arbetare i strejk eller bärare av olika klagomål? Jag erkänner att min första otillåtna demonstration ägde rum 1965 framför den amerikanska ambassaden, precis på samma Concorde torg, mot de amerikanska bombningarna i Nordvietnam. Jag fick en knuff och trasiga glasögon …
Men uppenbarligen i det här fallet är ”islamister” en ganska vag term som omfattar Muslimska brödraskapet och salafister, Hizbollah och al-Qaida. ”De” är därför skyldiga eftersom de är islamister, hävdar desamma som försvarar yttrandefriheten, hädelse och alla ikonoklastiska idéer. Det är sant att dessa islamister ”hotar med en ny demonstration i Paris” alltid enligt Le Figaro. Och hur är det med rätten att demonstrera?
Otvivelaktigt appliceras yttrandefrihet och demonstrationsfrihet efter en dubbelmoral. Charlie Hebdo, samma publikation som publicerade de nya karikatyrerna (vilken mod!) avskedade en av sina stjärnartister, Siné, baserad på en falsk anklagelse om antisemitism. Man kan läsa mer om det i dokumentationen om ”Affaire Siné: les points de vue de Charb et Cavanna, historiques de ’Charlie Hebdo’” (Siné fallet: Charb och Cavanna synpunkter, berättelser om ”Charlie Hebdo” i Le Nouvel Observateur, 27 jul 2008). Och vi kan läsa, i synnerhet Charbs skamliga argument för att förklara och motivera avskedandet av Siné.
Ivan Rioufol, vars krönikor i Le Figaro och hans blogg är ett försvar och illustration av högerns anti-invandrare och islamofobiska tema, förklarar i sitt senaste inlägg den 19 september varför ”’Charlie Hebdo’ Sauve l’honneur de la presse” (”’Charlie Hebdo’ räddar pressens ära”). Men även om vi accepterar tanken om att islam (i singularis) är en totalitär ideologi, bör vi förbjuda ”kraft demonstrationer som den som aviserats på internet till lördag i Paris, för att försvara profeten”? Varför låter vi då ett parti som Front National, långt mer inflytelserik än några radikala islamistiska grupper att tala fritt och utan begränsning? Vem hotar verkligen demokratin?
För att undvika förutfattade meningar vill jag säga att vi inte kommer att tolerera hot mot ingen som använder sig av yttrandefriheten, även om de missbrukat den. Lagarna skyddar denna rättighet och vi får inte acceptera att den ifrågasätts något fall. Även idioter har rätt att uttrycka sig …
Men låt oss lämna här högern och vänsterns hyckleri som viftar med islamismens spöke sedan några år i många uttalanden och tidnings kolumner, men inte förklarar hur miljontals muslimer (tre, fyra, fem, ingen vet exakt hur många, eftersom ingen vet hur man definierar ”muslim”) kan hota republikens, just de som är uteslutna, bland vilka finns det en fraktion som är förvisad till avlägsna områden i periferin, och som är också mycket uppdelad (socialt, politiskt och till och med religiöst). I ett land där massorna lider av hög arbetslöshet och fattigdom, där den socialistiska regeringen accepterar åtstramningspolitik, där de rika blir rikare, hur bekvämt är att vända den folkliga ilska mot dessa tiggare, de som inte ens är ”riktiga” fransmän. Kom ihåg att det första den nya socialistiska majoriteten i senaten gjorde var att godkänna en lag mot huvudduk i förskolorna…
Protesten runt Charlie Hebdo är naturligtvis en annan distraktion, men kan vi lämna obesvarade sådana attacker?
Tänk dig att i 1931 i Tyskland, på höjden av antisemitism, en vänsterorienterad tidning skulle ägna en särskild nummer till judendomen (religionen) och förklara i flera kolumner, utan semitiska konnotationer, att judendomen var bakåtsträvande, att Bibeln var en text som ursäktade våld, folkmord, stening, att religiösa judar bar konstiga kläder, iögonfallande religiösa symboler mm. Självklart skulle vi inte ha kunnat dissociera denna publikation från det tyska politiska sammanhanget och nazismens framväxt, och ta bort i ett slag, som Charb gör i Libération den 20 september, konsekvenserna av sådana positioner.
Vi upplever i Europa frammarschen av nationalistiska krafter, politiska partier vars centrala striden är inte längre, som på 1930-talet, antisemitismen, men islamofobin. Det finns i dag på plats ett ohälsosamt klimat och fientliga tankar om invandring och särskilt om muslimer som sträcker sig från höger till vänster. Vår (Frankrikes) inrikesminister Manuel Valls skiljer sig inte mycket från sin föregångare. Naturligtvis inte allt detta bevisar att vi är på tröskeln till ett maktövertagande av fascismen och bortsett från några upplysta (som Breivik), ingen kräver folkmordet på muslimer. Men kan vi låtsas att dessa krafter inte existerar? Kan vi ta emot dessa gruppers diskurs och propositioner, acceptera den mark de upptar, utan allvarliga risker?
En annan gång kommer jag att behandla den internationella dimensionen av denna kris.
