Charlie Hebdo, Paris, Vem var den som sköt?

Pablo Jofré Leal – Webislam

Under de senaste åren har intresset för frågor som rör den muslimska världen har ökat, särskilt i samband med
agerandet hos de grupper som anses radikala i samhällen där islam är majoritet och som med sin agerande osynliggör
denna kulturens enorma rikedom och dess bidrag till planetens utveckling.

Före någon analys är nödvändig att förstå att IS (Daesh på arabiska) eller Al-Qaida inte bör kopplas på något
sätt till Islam eller begrepp som jihad. Denna partiska och intresserad association är vanlig hos de som inte
vet något om islam, hos den västerländska pressen vars tydliga politiska avsikt är att visa en våldsam bild av
islam och muslimer.

Och därför händelser som den i Paris genererar demonstrationer med en tydlig islamofobisk inställning. I
Tyskland, till exempel, under ledning av den självutnämnda gruppen Europeiska Patrioter mot Islamiseringen av
väst (PEGIDA, dess tyska akronym, Patriotische Europäer gegen die Islamisierung des Abendlandes) kopplade till
dödandet av ett dussin personer från den franska satiriska veckotidning Charlie Hebdo och fyra andra som dog
efter ett räddningsförsök i en gisslandrama relaterad till attacken till tidningen, tog man ut till gatorna
hundratusentals tyskar och fransmän. Vare sig om det är till förmån för främlingsfientliga, rasistiska och
islamofobiska positioner, liksom mot dessa grupper, försöker man med dessa handlingar presentera det muslimska
samfundet i Europa som skyldiga, inte bara till de politiska och ekonomiska svårigheter som den gamla världsdel
upplever men också göra dem delaktiga till vissa terroristgruppers handlingar som använder islam som ursäkt för
att begå sina brott.

Men detta uttryck av fasa med politiska ledare från dussintals länder samlade för att fördöma tre terroristers
handlande har inte setts när det gäller att fördöma Daesh (IS) och deras supportrars handlingar (vars ledare var
också i Paris marschen som Benjamin Netanyahu till exempel) och de 220 000 döda i Syrien eller de tusentals döda
kurder eller fördöma bombningarna i Bagdad, i Jemen, i Kabul eller andra platser där dessa terroristaktioner
krävt tiotusentals muslimers liv.

Är det mer värt en fransmans eller europés liv än en muslims? Den dag väst slutar med denna dubbelmoral, denna
dubbla standard inför händelser som har sin grundorsak i deras egen politiks ineffektivitet mot folken i
världen, den dagen kan de ta varandra i handen för att fördöma alla former av terrorism, utan att man tror att
det är inget annat än en hycklande mask än en ärlig önskan.

Veckotidningen Charlie Hebdo efter massakern den 7 januari kom ut igen på tidningskiosker. Fem miljoner exemplar
såldes första utgivningsdag där man visade återigen en karikatyr av Islams profet på omslaget. Trots att det
inte är rättvist och inte heller rimligt eller förnuftigt att publicera bilder och filmer som sårar profeten
eller angriper islam. Om man är överens om att förövarna i Paris är en minoritet som inte representerar islam
och muslimer, hur kan man bemöta det med handlingar som inte är riktade mot dem utan mot profeten som vördas av
1,5 miljarder muslimer?

Från vän till dödsfiende

Denna idé har gått igenom en långsam och ihållande process, som har påverkats av en serie av en serie händelser,
som har sin katalysator i vissa väpnade gruppers kamp mot invasionen av Sovjetunionen (USSR) till Afghanistan,
mellan 1979 och 1989, där det utvecklades ett antal fundamentalistiska rörelser, som byggde sina politiska
ageranden på uppfattningar rotade i takfiri och wahhabitisk doktrin. Grupper allierade med väst vid den tiden,
som kämpade mot det block länder som leddes av före detta Sovjetunionen.

Om historien tjänar till något i denna krångliga berättelse om attacken mot Charlie Hebdo är det att påminna oss
om till exempel att den sovjetiska invasionen av Afghanistan i december 1979 under det kalla kriget, ledde till
att USA tillsammans med allierade regeringar som Pakistan och Saudiarabien skapade, organiserade, finansierade
och levererade vapen till en gerilla som stod för ett tydligt ideologisk motstånd mot kommunismen. Det var en
gerilla som rekryterades över hela den arabiska och muslimska världen, särskilt i Afghanistan, Pakistan och
Sudan, och utbildades i Saudiarabien och i madraser spridda över hela muslimska världen, runt en radikal koncept
baserat på den wahhabitiska läran.

I Afghanistan, till exempel, hade de det oskattbara amerikanska stödet, som på den tiden använde som ett
användbart verktyg en miljonär med jemenitiskt ursprung, Osama Bin Laden. På den tiden proklamerade högtydlig
den före detta amerikanska presidenten Ronald Reagan sin beundran för militanta grupper som kämpade mot den
sovjetiska ockupationen, och saluterade dessa anti radikala rörelser i Afghanistan som ”frihetskämpar”. Aldrig
tidigare har uttrycket ”född upp kråkor och de kommer att ta dina ögon” uttrycktes med sådan precision.

För Gema Martín Muñoz, spansk forskare av den muslimska världen, var denna erfarenhet fröet till
radikaliseringen av en grupp män, som överhöljd i stridserfarenhet och ”indoktrinerade i en oflexibel och
kompromisslös doktrin kommer att uppleva segerns upphetsning över kommunismen och upplevelsen av segern genom
strid. När de återvänder till sina ursprungsländer kommer de att avvisa andra organisationers måttlighet, där de
kunde ha passat in och vad de gjorde var att uppmuntra de mest radikala och våldsamma grenar”, men nu har de som
mål för sina handlingar dem som tillät dem att utveckla sina handlingar, beväpna sig och stärka sina
organisationer.

Det går inte att förstå al-Qaidas utveckling utan finansieringen från madrasornas i Pakistan och Afghanistan,
som man inte kan förstå idag heller Daesh (IS) styrka utan det stödet som vid sin tid Saudiarabien, de arabiska
monarkierna i Persiska viken gav till dem och det gröna ljus från Washington för uppkomsten och utvecklingen av
dessa grupper som är avsedda att konfrontera USA:s intressen och Israels fiender i Mellanöstern. Idag har detta
intresse fördubblats genom Daesh agerande och deras förmodade inverkan på radikala grupper inom de europeiska
samhällena, vilket har inneburit att grupper med ständigt ökande antal ungdomar från denna kontinent beger sig
till de områden där Daesh är aktiv och återvänder till sina hemländer genomsyrad av den takfiritiska tanken.

Efter den afghanska erfarenheten mot Sovjet sattes igång en serie av interventioner från USA och dess allierade.
I Irak upprepades ingripanden och invasion av deras territorium två gånger. I Afghanistan som invaderades igen
2001 under ursäkten att bekämpa talibanerna och fånga Usama bin Ladin. Man har befäst ett nätverk av amerikanska
och Nato militärbaser i Persiska viken och Mellanöstern. Man har arbetat med att, från 2011, störta arabiska
regeringarna i Maghreb, och även fortsätta att stödja, från 1948 till dags dato, den israeliska regimens politik
av expansion, ockupation och förtryck mot det palestinska folket.

Till det måste vi lägga till den finansiella, militära och politiska support till angreppskrig mot Syrien vilket
syftar till att inte bara störta Bashar al Assads regering, men också att befästa en omringande politik mot
Irans regering. Idag, i detta sammanhang, kan vi konstatera hur takfiri terroristgrupper såsom Daesh och
Al-Qaida och dess olika franchisetagare i Mali, Niger, Mauretanien, Pakistan, Afghanistan, Jemen eller Pakistan,
sanna politiska och militära monster skapad av väst, försöker påtvinga sin radikala ideologi på bekostnad av
miljontals muslimer lidande.

Effekten av denna politik, vilket oroar de förmodade fäder till denna terrorist skapelse, är att den radikala
takfiri påverkan har förgrenat sina aktiviteter till EU. Således, i början av 2015 har denna expansion fått sitt
tydliga uttryck med de händelser som ledde till dödandet av omkring tjugo personer i attacken mot den franska
satiriska veckotidningen Charlie Hebdo och senare avrättande av massakerns förövare. Händelserna har lämnat en
hel del frågor som antyder möjligheten av en typ av operationer som kallas på underrättelsetjänsters fackspråk,
false flag, dvs attacker eller tillbud anordnat av regeringar eller grupper av underrättelsetjänster från de
egna länder mot vilka dessa attacker riktats genom hemliga operationer.

Myndigheter som under dessa operationer använder grupper eller individer som syndabockar för att genomföra
terrordåd som tillåter dem att därefter implementera en politik som begränsar de medborgerliga rättigheterna i
”nationell säkerhetens” namn. Man använder också det för att få stöd från internationella organisationer för att
implementera straff operationer mot länder och regeringar som dessa organ och deras regeringar anser skyldiga
till terrorism eller terrorist medbrottslingar. De också använder det för att katalysera sociala processer där
en del av befolkningen, i detta fall i Europa, under en islamofobisk ram tenderar att skylla på ”andra” deras
politiska och ekonomiska motgångar och sorger.

De europeiska medier har rapporterat att bröderna Said och Cherif Kouachi, ansvariga för massakern i den franska
satiriska veckotidningen och Amedy Coulibaly, som dödade en polis och fyra personer i en stormarknad i
Frankrike, var föremål för antiterrorism enheters polisövervakning tills förrän strax innan de begick sina
brott. En övervakning som stoppades för några månader sedan. Said var under polisövervakning mellan november
2011 och juni 2014 och Cherifs telefon avlyssnades mellan november 2001 och slutet av 2013. Vad hände då? Vad
stoppade denna övervakning? Hur kommer det sig att man slutade att övervaka tre män som anklagades för att vara
radikaler och stödde aktiv takfiri grupper? Utan tvekan var det inte ekonomiska problem, och det är inte
orimligt att tro att bakom dessa redan avrättade individer fanns västerländska och mellanösterns
underrättelsetjänster.

I denna linje finns också USA: s tidigare biträdande finansminister Paul Craig Roberts yttranden som sade att
terroristattacken på Charlie Hebdo i Paris ”är en false flag operation som syftar till att hålla Frankrike som
en vasallstat till Washington. De misstänkta kan vara både skyldiga som syndabockar. Kom bara ihåg alla terrorist
komplotter skapat av FBI som tjänade till att ge ett intryck av verklighet till terroristhotet mot amerikaner”
sade denna republikanska kritiker i en artikel publicerad på sin webbplats där han tillade att ”Polisen hittade
Said Kouachi identitetskort på platsen för skottlossningen. Låter det bekant? Kom ihåg att de amerikanska
myndigheterna hävdade i sin tur att de hade hittat intakt passet till en av de påstådda terrorister den 11
september 2001 bland World Trade Centers pyrande ruinerna. När myndigheterna upptäcker att den dumma
västerländska folken tror på varenda genomskinlig lögn, använder de lögner om och om igen.”

För sin del Ankaras borgmästare, den turkiska huvudstaden, Melih Gokcek sade att bakom händelserna i Paris står
Mossad som med sådana handlingar uppmuntrar islamofobin och hämnas mot den franska regeringen som för några
veckor sedan uttryckte sitt stöd för inrättandet av en palestinsk stat och det, för den israeliska regimens
hökar, är oacceptabelt.

I samma riktning uttalade sig den amerikanska tidning International Business Times som sade i ett uttalande, som
togs bort ett par timmar senare, att ”Mossad är den första kandidaten, eftersom den israeliska regimen försökte
hämnas på Frankrike för deras röst i december i stöd för den pro-palestinska resolutionen som syftade till att
avsluta den israeliska ockupationen före utgången av 2017 i FN: s säkerhetsråd (UNSC), tillade denna artikel som
publicerades torsdagen. Dessutom röstade det franska parlamentet den 3 december förra året till förmån för
skapandet av en suverän palestinsk stat. Likaså syftade Tel Avivs regim att visa att muslimer var ansvariga till
denna terroristattack och för avlönade den israeliska underrättelsetjänsten några arabiska ”muslimer” för att
genomföra denna attack.”

Händelserna i Paris satte igen på bordet det nödvändiga med att förstå vad man pratar om när ord som
fundamentalism, radikala grupper eller terrorister kommer fram genom kulor och död. Att veta vilka är de
ansvariga bakom de som skjuter och framförallt att vara noga med att hålla i minnet att bakom destabiliserande
handlingar som den i Paris oftast finns beslut från underrättelsegrupper med mål bestämda av maktcirklar bortom
den inledande blick från de som fördömer dessa brott, läs, den israeliska Mossad, CIA, General Intelligence
Directorate, även känd som den saudiska Istakhbarat. Den franska Direction générale de la sécurité extérieure
och den engelska MI5.

Fördomar som fiende

Efter terroristattackerna den 11 september 2001 i USA, började man att motivera inom det internationella
samhället en rad stereotyper och fördomar om hela den muslimska världen, man stoppade in i samma säck den rika
politiska och kulturella blandning av dessa samhällen. Det är så hur media och västerländska politiska ledare
börjar med en urskillningslös användning av begrepp för att tala om islamismen genom att kalla det olikt som
fundamentalism, integrism, religiös aktivism, radikal religiös extremism. Denna mångfald av namn visar
svårigheterna med att förstå fenomenet och det ännu svårare med att förstå både dess specificitet och dess
heterogenitet.

Fundamentalism är en term som ursprungligen användes för att beteckna kristna grupper som baptisterna,
lutheraner och presbyterianer som kämpade för en återgång till kristendomens grunder. Första gången termen
”fundamentalist” dök upp, var i en serie av essäer som publicerades mellan 1910 och 1915, vars titel var
”Fundamenter av de Brittiska och Amerikanska Evangelisterna”. När det gäller begreppet integrism, refererar
detta till oppositionen till innovationer i religiösa frågor och är nära knutet till den europeiska
katolicismen. Därför är det mer korrekt att tala om radikala rörelser och därmed hänvisa till vissa militanta,
som försöker lösa politiska och sociala problem genom sin egen religiösa tolkningar.

Och det är mer korrekt att tala om rörelser på grund av mångfalden av grupper som organiseras under olika
program flaggor, även om de har vissa liknande egenskaper mellan dem som följer av en viss, ekonomiskt,
politiskt och kulturellt ursprung. När man vill studera dessa rörelser bör man överväga ett antal faktorer och
inte enbart som ett uttryck inneboende i islams essens. För den libanesiska författaren Amin Malouf ”Sättet att
leva religionen, både islam och kristendomen, har i grunden förändrats, och ändå klyftan mellan de två är
fortfarande intakt. De fortsätter att betrakta varandra med samma ytliga och förutfattade meningar som de alltid
har haft om varandra.” För att försöka övervinna det som Maoluf säger är först lämpligt att skilja mellan islam
och islamism.

Islam är religionen, ett trossystem på en Gud som har en rad regler som definieras i Koranen. Islamismen är den
samtida rörelse som betraktar islam som sin politiska ideologi och som fordonet som kommer att ge tillgång till
bättre levnadsvillkor för de muslimska samhällena. På samma sätt att tala om en muslim är inte heller det samma
som att tala om en islamist. En muslim är en troende som omfamnar islam som sin religion. Islamisten är den som
gör av islam, på det sätt han förstår det, grunde till sin identitet, den ena perfekta medel som gör det möjligt
att återställa den förlorade rättvisa i de muslimska samhällena.

För analytikern Jose Duran Velasco är ”termen ’fundamentalism’ en sömmerskas låda som genom att användas till
olika saker betyder mycket lite. Det är en term som används i väst för att diskvalificera rörelser i den
muslimska världen som går emot USA:s intressen.” Duran Velasco säger att wahhabismen, som påstår sig vara ”den
enda tanke” i islam, är en ultra-hanbalism som tar avstånd som bid’ah (kättersk innovation) från allt som inte
passar i deras inskränkta idé om islam. Denna version av islam har spridit sig utanför Saudiarabien tack vare
den saudiska oljedollars finansiering.

Det finns inte i den islamiska världen någon annan form av islam mer fanatiska och intoleranta som den saudiska,
men det hindrar inte att Saudiarabien finns listade i ”de moderatas axel” i USA och att det finns en faktisk
allians, inte bara mellan en regering från en representativ demokrati med en monarki som den saudiska, men också
mellan protestantiska neokonservativa fundamentalister och wahhabiterna trots det teologiska hatet som
protestantiska fundamentalister bekänner mot muslimer och den som wahhabitiska fundamentalister känner för
kristna. Bakom denna teologiskt obegripliga allians är det inte svårt att uppfatta plutokratisk sammarbete av
intressen.

Anteckningar:

Författare artikel publiceras med tillstånd från HispanTV.