Tron är ofullkomlig utan moral

Tro är en kraft som håller människan borta från onda gärningar och uppmuntrat henne att nå en högre moral. När Gud kallar
sina tjänare till att påbjuda det goda och sky det onda, förkunnar Han också att detta är villkoret för an sann tro. I
sura Tauba uppmanar Han människan till rätt färdighet och sanning:

Troende! Frukta Gud [i ert tal och i era handlingar] och håll samman med dem som älskar sanningen! (9:119)

Guds sändebud har förklarat att en stark tro ger en hög moral och att en dålig moral försvagar tron. Om en människa som
är omoralisk, illasinnad och hänsynslös säger Profeten Mohammed (fvmh)
: God moral och tro är tvillingar, om man ger upp den ena förlorar man den andra likaså! Vid ett tillfälle passerade
Profeten en man som förebrådde sin bror för hans dåliga vanor. Profeten (fvmh) sade åt honom att låta sin bror vara
eftersom moralen är en del av tron.

Profeten rådde sina kompanjoner att vakta sin tunga och akta sig för skvaller:En människa som tror på Gud och Domedagen
bör tala gott – eller tiga. (Bukhari)

En sann tro skyddat och ger näring åt en människans goda sidor, tills de bär en god frukt.

Ledsna hjärtan, innehållslösa böner

Du har säkert träffat på människor som kallar sig för muslimer, men som slarvar med sina böner trots att de framför andra
människor ger skenet av att vara noga med dem! Men samtidigt är de noga med att hinna göra sådant som förgör deras moral.
Sådana människor har Profeten varnat för helvetes eld och deras samhällen dör den dåliga påverkan som sådana människor har.

En människa som utför akter av gudsdyrkan utan att förstå innebörden i dessa är en människa som inte har förstått dyrkans
anda och som inte har nått den rätta tron.

Även ett barn kan härma rörelserna i bönen och läsa upp koranverser och även en skådespelare kan verka koncentrerad och
utförlig. Men mekaniska rörelser och upprepade ord är meningslösa. Det finns bara ett sätt att be med gott resultat: En
bön kombinerat med hög moral. En bön utan denna egenskap är meningslös.

Ett gott exempel på detta är en hadith av Imam Ahmed. En man frågade Profeten: O, Guds sändebud, en kvinna är känd för
att be mycket, fasta och ge till fattiga, men hon talar avogt med sina grannar. Säg vad är hennes öde på domedagen?
Profeten svarade att hon skulle hamna i helvetet. Då frågade denne man igen: O Guds sändebud! En annan kvinna gör bara
sina obligatoriska böner och fasta, hon ger inte mycket till fattiga, men hon är vänlig mot sina grannar. Säg, vad är då
hennes öde på domedagen? Profeten svarade: Hon skall belönas med Paradiset.

Detta svar ger en uppfattning om vad en god karaktär är. Vänlighet kommer hela samhället till godo, och därför är den
något man inte kan göra avkall på. Bönen och fastan är båda former av individuell dyrkan, de obligatoriska delarna av
dessa kan man inte heller göra avkall på, men ett vänligt ord kan vara mera vört än en frivillig bön!

Profeten svarade inte bara på en enskild fråga, han klargjorde också förhållandet mellan god moral och sann dyrkan.
Dessa båda är ju den bas som är förutsättningen för både utveckling och förbättringar i denna värld samt salighet i det
kommande livet.

Att lära sina efterföljare att tro, godhet och en hög moral är oskiljaktiga och dessutom de nödvändiga nycklarna till
framgång både i detta liv och i det nästa var den bästa råd som Profeten kunde lämna till sina efterföljare.

Ur Salaam, Maj-Juni/1996, Sida 32