Ronnie Kasrils – The Palestine Chronicle

Skogarna som täcker de demolerade palestinska byarna från Nakba 1948 brinner vid en tidpunkt då Israel förbereder sig för att fira 80-årsjubileum av koloniala bosättares självständighet.

Detta är en träffande symbol för de pyrande gifterna inom ett misslyckat sionistiskt system som förvandlas till aska. Den folkmordsbenägna apartheidstaten ber väst om hjälp med att bekämpa bränderna, medan dess militär utan några skrupler alls bränner barn och vuxna levande i Gaza, Västbanken och Libanon, tack vare amerikanska, brittiska, franska och tyska bomber, till jubel från de flesta israeler och den sionistiska internationalen.

De som jag, som förfördes som oskyldiga barn av den tjuvande Judiska nationalfonden (JNF) att ge fickpengar för att plantera träd till synes för att få öknen att blomstra, kan känna sig återlösta av vilken sak som helst som nu utplånar den stulna terrängen av dess kamouflage.

Jag är stolt över att jag, när jag var minister för vatten och skogar i den demokratiska sydafrikanska regeringen, förhindrade att en så kallad Sydafrikansk skog i Galileen-området i det ockuperade Palestina fick ett nytt namn, Nelson Mandela-skogen.

Den inplanterade vegetationen döljer den avfolkade och förstörda palestinska byn Lubya, som besöktes av den sydafrikanska filmskaparen Heidi Grunebaum, som gjorde en gripande dokumentär, ”Byn under skogen”. Den sydafrikanska aktivisten och den kände Mellanösternanalytikern Naeem Jeenah, som följde med henne på resan i sökandet efter platsen, berättar om upplevelsen:

”Heidi och jag var de två icke-kristna som var en del av en sydafrikansk delegation vid en kristen konferens i Betlehem. Efter konferensen var vi alla åtta fast beslutna att besöka Lubya – trots att det låg långt ur vår väg. När vi körde dit hade vi alla blandade känslor, inklusive en hel del ilska. Lubya hade avfolkats 1948, och främmande träd hade planterats över byn, och denna nya ’skog’ fick sitt namn efter oss! Vi hittade rester av hus, en vattenbrunn, till och med en liten moské – delvis begravd under sand. En pastor i vår grupp var fast besluten att riva ut varje JNF-träd som täckte Lubya, en hopplös uppgift, men hans anda återspeglade hur vi alla kände: ilska, nederlag, svek. Kanske borde vi ha förstört tavlan som det stod ”Sydafrikansk skog”, med en bild av vår flagga på. Heidis mycket personliga film om Lubya speglade på olika sätt hur alla åtta vi kände den dagen.”

JNF planterade främmande träd från Europa och Australien, såsom tall och eukalyptus, fulla av brandfarlig sav som exploderar som napalm, i varma, torra klimat.

Det är törstiga träd som, liksom de främmande sionistiska bosättarna, slukar värdefullt vatten från grundvattenmagasinen på bekostnad av den palestinska befolkningen och skövlar miljön. De inhemska ceder- och olivträden i regionen undveks uppenbarligen som alltför arabiska.

Bosättarna planterade träd för att skapa sitt lilla Europa i Levanten, och låtsades att de fick öknen att blomstra, och sedan, när den etniska rensningen kom, planterade de träd i en takt som täckte över scenerna med slakt och rivning av hundratals byar, i hopp om att utplåna alla tecken på en palestinsk närvaro.

JNF skryter med att ha planterat över 260 miljoner träd sedan det grundades av Theodor Herzl år 1901. Mitt under folkmordet i Gaza och angreppet på Västbanken utför dementa bosättare pogromer och sätter eld på de värdefulla olivlundarna, källan till palestinsk försörjning, uppehälle, familjearv, kärleksband och kultur, och förstört nästan en miljon sedan 1967.

Alon Mizrahi, en exilerad antisionistisk israel, kommenterar:

”Av personlig erfarenhet känns dessa lundar och ’skogar’ inte verkliga. Liksom de som planterade dem utstrålar de en känsla av ytlighet och bräcklighet. Jag växte upp bredvid en, och utan att veta något om sionismens historia kändes de alltid konstiga för mig, och aldrig magiska, på samma sätt som en sann skog känns.

”Och därför kan bränderna som rasar idag i dessa ’naturparker’ av falska, olycksbådande europeiska tallar ses (om du har en själ och en fantasi) som en handling av motstånd och avvisande från palestinska samhällen som har varit borta i årtionden men aldrig övergivit eller glömt sitt hemland.”

Israels brinnande bosättningsskogar, en kolonial skamfläck på det stulna landskapet, tar mig tillbaka till början av den väpnade kampen i Sydafrika 1961, när vi satte eld på sockerrörs- och flätverksplantager som tillhörde koloniala bosättare, vilka, liksom israelerna, hade fördrivit ursprungsbefolkningen och stulit marken.

Som ett tecken på den paranoia som griper tag i Israel har den hebreiska Channel 14-korrespondenten Hillel Biton Rosen reflekterat över den rädsla som griper tag i bosättarnas sinnen: ”Ett mysterium: Dussintals bränder har brutit ut över hela landet – och inte en enda är i ett arabiskt område.”

Han har rätt. Anledningen är naturligtvis att ”de arabiska områdena” har inhemska träd, och dessa är inte brandfarliga som de icke-inhemska träden. Kanske finns det andra områden? Under apartheidstyrets mörka dagar i Sydafrika fanns det en återkommande rädsla bland den vita maktgruppen att svarta tjänare skulle servera dem förgiftat kaffe vid väckning eller skära halsen av dem.

Det är dessa rädslor hos bosättare som gillar att njuta av livet ostört av tecken på uppror, och som aldrig kan njuta av de godhjärtade sömnen. Precis som vi sydafrikaner övervann bosättarkolonialism och apartheid, kommer det palestinska folkets motstånd, förstärkt av internationell solidaritet, att se segern lika säker som solen går upp i öster och går ner i väster.

Original text: Fires Ablaze in a Stolen Land: A Failing Zionist Project in Flames