Jag fruktar att bön i vardagen ofta är en övergång. Det görs klart för att gå vidare: ”Jag måste be min bön för att sova, gå ut eller spendera
min lugna kväll…” säger vi strax innan den framförs. Eller ”Jag måste be snabbt, för jag måste göra det innan tiden går ut“ säger vi också.

Det sinnestillstånd som följer med oss när vi upplever en övergång skickar oss ständigt tillbaka till målet, låt oss kalla det ”station”, som
vi vill nå genom att försöka ta bort alla hinder som skiljer oss från det. En kö skulle med rätta vara en övergång till att gå in i en park,
njuta av en distraktion eller avsluta din shopping och gå hem. Väl på stationen är andan snarare att säga: ”Jag har nått mitt mål, jag är där
jag behöver vara, hela mitt väsen kan nu dra nytta av vad denna station erbjuder mig efter att så många mödosamma övergångar uthärdat för att
uppnå det.”

Om det vore en kurva skulle stationerna motsvara topparna, medan övergångarna skulle motsvara höjderna. I den profetiska modellen verkar det
som om bönen är en station för att tro på hadithen där profeten, frid vare över honom, uppmanar sin följeslagare Bilal att göra bön i dessa
termer, ”Befria oss därför genom denna (bönen), O Bilal.”

Men varför när vi vet detta låter vi oss uppslukas av denna dagliga schema som gör vår bön till ett ”stopp” som vi lägger i mellan två stora
aktiviteter? Rekommenderar inte Gud till sin budbärare att ägna de mest eftertraktade ögonblicken av våra passioner för att möta honom i bön,
vår fritid? Stå upp, när du har fullgjort [din uppgift], och vänd dig med hela ditt hjärta [i bön] till din Herre. (7:94)

Upprätta ett andligt sinnestillstånd där bön skulle vara en efterlängtad station

Att leva bönen som en övergång mellan två aktiviteter misslyckas inte med att förorena våra böner med många parasiter. Geniala inspirationer,
bra planer, bittra monologer som simulerar diskussioner eller dispyter, fortsätter att strömma in under dessa stunder tillägnad vår universella
existens där bara vårt band med Gud räknas. Men oavsett hur hårt vi försöker jaga bort dem, är statusen av ”övergång” som våra böner i tystnad
ärver väsentlig. Lite som när vi kör ensamma i en bil, vårt sinne upphör aldrig att skingras när man väl har tillägnat sig körautomatiken.

En av de privilegierade handlingar som höjer graden av de troende är att vänta på nästa bön efter att ha utfört en. Det är en andlig attityd
mer än en rumslig begränsning. Profeten försöker upprätta ett sinnestillstånd, snarare ett andligt tillstånd, där bön skulle vara en
efterlängtad station, till den grad att vi tänker på nästa så snart vi lämnar den sista. En sorts uppfyllelse där man återupptäcker sin
universella verklighet, där, under gudomlig barmhärtighet och hjärtas lugn, illusioner skingras och avslöjar eviga sanningar.