Tårgas och stenar tog över Tahrir torgets luft under flera timmar den andra årsdagen av Hosni Mubaraks störtande
liksom bensin bomber som kastades av demonstranterna mot poliser vid Presidentens palats. Denna kaotiska scen
avslutades tidigt tisdag när trafiken återgick till det vanliga.

Detta är ett mönster som har upprepats många gånger sedan den andra årsdagen av revolutionen den 25 januari, speciellt
på fredagar. Egypten har blivit vana vid protester, upplopp och sittande demonstrationer som har ökat sedan början av
revolutionen.

Men från den andra årsdagen av revolutionen har det skett en kvalitativ förändring. Protesterna är inte längre
begränsad till huvudstaden. Tälten som i början monterades i Tahrir har spridit sig till andra platser såsom
presidentpalatset i Heliopolis, till exempel. Nu de verkliga handlingarna sker på andra håll i landet: Alexandria,
Suez, Tanta, Delta, i södra Beni Sueif, den industriella staden Mahalla och Morsis hemstad, Sharqiya.

De senaste och allt våldsammare protester har bytt kurs eftersom de första demonstrationer som markerade de första 22
månaderna av revolutionen var mestadels fredliga och var resultatet av specifika krav, att höja minimilönen (som är
mindre än 100 € per månad), utrensning av säkerhetsapparaten, förbättring av offentliga tjänster osv.

Enligt den egyptiska organisationen för mänskliga rättigheter cirka 60, inklusive tre poliser, har dödats under de
senaste tre veckorna, och mer än 2000 personer har skadats. Minst 35 regeringsbyggnader och 13 privata institutioner
har attackerats och mer än 450 demonstranter har gripits. Och anledningen är att upprorsmakarna inte formulerar några
anspråk, hävdar vänsteraktivisten Wael Khalil.

Protesterna drivs av en ilska som blir alltmer djupare riktad mot ledarskapet som leder över en ekonomi som håller på
att krascha. Försämringen av den lokala valutans värde och inflation förefaller dock inte vara bland medborgarnas
dagliga oro. Massarresteringar och brutalitet har livnärt odjuret, som nu är loss och på väg mot presidenten Mohamed
Morsi och det muslimska brödraskapet.

”Det är ilska, helt enkelt”, säger Al-Masri Mahinour, människorättsaktivist baserad i Alexandria. ”En ung man dödas
eller torteras till döds av polisen, tiotals lider av liknande behandling” och ingen är ansvarig. Polisen ockuperade
Al-Masri den 21 januari, men lite är känt om den politiska tillhörighet för dem som orsakar upploppen. Många döljer
sina ansikten med masker, halsdukar och hattar, inte bara för att dölja sin identitet, men också för att skydda sig
från den kraftfulla tårgas som, inte i små mängder, kastas mot massorna. Den nuvarande vågen av protester har
bokstavligen inget ansikte. Det kan vara en nihilist utgjutelse mot myndigheterna. Det kan vara ett tecken på en annan
vändpunkt i Egyptens post-revolution, eller det kan vara båda samtidigt.

Men de ”är viktiga eftersom de visar för myndigheterna att det inte blir någon stabilitet så länge det inte finns en
verklig förändring” säger Khalil. Men det är där budskapet slutar. ”Ingen påstår sig ha en strategi för att leda
kraven. Det är ett uttryck för folkets frustration och besvikelse över vanskötseln som den nya regeringen ansvarar
för som inte har kunnat ge ännu en strimma av hopp i frågan om förändring”.

Men inte alla som är missnöjda med systemet är överens med de våldsamma protesternas karaktär. ”Att störta Morsi bara
händer på fredagar och årsdagar” skrev Mosaab Al-Shami, fotograf och aktivist, på hans Twitter-konto i måndags.
Upploppen har blivit ”en tråkig upprepning av händelserna” är en ”bedrövlig” marsch varje fredag där demonstranter
försöker klättra upp på presidentpalatsets portar och stöts bort av vattenkanoner och tårgas. ”Problemet är att varje
gatudemonstration beskrivs som revolutionär, när i själva verket vad många gör är att skada revolutionens anda” sade
Al-Shami.

Resultatet är inte bara det. Här kan man se att det Muslimska brödraskapets trovärdighet är skadat. En färsk
undersökning genomförd av al-Baseera, ett forskningscentrum om den allmänna opinionen, visade att Morsis acceptans
hade sjunkit från 63 procent i december 2012, till 57 procent i slutet av januari. Ännu viktigare, att bara 39 procent
av de tillfrågade sade att de skulle välja igen Morsi, d.v.s. en minskning med 50 procent sedan december 2012.

Protester avslöjar hur lite övertygande är Morsi som president, säger Khalil al-Anani, en expert vid Durham
Universitys avdelning för Mellanöstern studier. Och det faktum att protesterna har extrapoleras till andra regioner
utanför Kairo, som täcker även landsbygden, visar hur utbredd denna känsla av otillfredsställelse är. Det är därför
uppenbart att Morsi och hans allierade inte längre kan stå på en ”religiös och moralisk bas för att säkerställa
folkligt stöd.”

Morsi och brödraskapet kan vara i fokus för allmänhetens missnöje, men den nationella räddningsfront, den största
oppositionsgruppen, har inte undgått kritik. De anklagas för att dra nytta av protesterna för att uppnå politiska
vinster. ”Ingen i oppositionen har en omfattande alternativ” säger Al-Masri. ”De föreställer sig bara att ersätta
Morsi med en annan person, med samma system.”

Arbetarklassen, oppositionen, den härskande klassen… ingen av dem verkar ha en strategi för att ta itu med det
missnöje som finns i Egypten. Och det finns ingen anledning att tro att parlamentsvalet i mars kommer radikalt att
förändra den politiska kartan och markera början på ett genombrott. ”Många väljare kommer att tänka två gånger innan
de röstar för brödraskapet igen, men det finns inte någon övertygande alternativ som kan fylla det politiska
tomrummet. Valet i Egypten, i korthet, är en fråga om massmobilisering och affärer, inte politik ” säger Al-Anani.

Originaltext: Blind anger >>>>>