Kvällens dröm börjar med en grupp människor som väntar vid ingången till ett rum som inte var byggd för att kunna användas
som en moské, men det gör jobbet. Jag är med några vänner, och jag skyndar mig att hälsa andra. As salamu aleikum här och
där. Jag ser en man jag kallar ”shejk” och jag kommer närmare för att hälsa, men när han ger mig sin hand ser jag att det
inte var den jag trodde, men jag hälsar ändå. Andra kommer att hälsa på mig. Vi går in.

Interiören är rymlig, som ett litet lager, men nu täckt med mattor. Det finns redan människor som sitter på golvet. Vi tar
av skorna. Jag är glad. Utrymmet är inte helt fullt. Jag sitter ner och ser mina vänner omkring mig, jag hälsar. Det tröstar
mig att se dem här. Det finns även en tjej jag känner men inte visste att hon var muslim, jag tror det är första gången hon
är i en moské.

Därifrån minns jag vad som hände lite hackig … Vi försökte att rada upp för bönen, men det är komplicerat. Det finns
alltid hål i den främre raden som ska fyllas. Oavbrutet omstruktureras raderna. Kvinnor och män är blandade.

De flesta är pakistanier eller indier, jag vet inte. Oordningen är betydande, det finns inget sätt att stå i rad. Jag tänker
på den nya muslimska kvinna och den dåliga bilden som kommer hon att få. Plötsligt flera kvinnor och en eller två män i de
bakre raderna börjar klappa och skrika, det är deras sätt (traditionell?) att be om ordning. Vid ett tillfälle verkar det
som att dessa handklappningar blir en låt som om vi var i en av dessa Bollywood filmer jag har aldrig sett. Det är utan
tvekan att de känner för att fira.

Nästa scen. Fortfarande väntar vi sittande, all verkar lugnare. Jag är i främre raden. Framför mig och till vänster, något
bort, imamen. Framför mig, och lite framför imamen sitter en kille i sidled som tittar mot imamen. Från min vänstra sida går
upp en pojke på tio år och säger ”Hej Herr … (jag kommer inte ihåg namnet, men det är uppenbart att han känner honom). Vad
gör ni där? Ser ni inte att ni sitter framför imamen?” Och Herr… svarar: ”Jag har två jobb, jag är dubbelt hans ålder, jag
kan vara här.” Hans ansikte påminner mig om den klassiska europeiska femtioårig intellektuell, något förvirrad, något
högdragen, något marginell, något arg på världen. De börjar diskutera lämpligheten av att vara där och även om hans två
jobb. Jag tänker: ”Vad spelar det för roll om två när allt är ett?” Men jag vågar inte säga något.

Nästa scen. Jag är kvar i samma rad, men mycket närmare imamen. Salat har inte ännu börjat, det verkar som att vi ännu inte
har nått den önskade ordning. Plötsligt står imamen upp svettig och går in i vår rad. Han ersätts av en ung pojke som inte
är i tonåren. De som står i raden hälsar den ersatte imamen, han ler. Jag ser på dem och jag ser någon annan som verkar
respekterad av gemenskapen och några som vissa försöker röra vid honom och hälsa honom. Vi byter imam igen. Det slutar
aldrig.

I nästa scen börjar raderna redan att försvinna, vi tar våra skor igen och pratar med varandra. Jag träffar vänner som jag
inte hade sett på ganska länge. Jag vaknar förbryllad…