”Guds död” och avskaffandet av andlig auktoritet med vilket inleddes renässansen har lett till att den moderna
människan, självutnämnd mästare och ägare av universum, konfronteras med den berömda Hobbes dilemman: Ett allas krig
mot alla eller en organiserad och institutionaliserad själviskhet. Det är en hel uppsättning av bestämda horisonter
som kollapsade med modernitetens tillkomlighet, vilket reducerade universum till dess rent konkreta dimension. Den
moderna personen vänder nu bara ögonen till fakta och talar bara statistikens språk. Endast den ”fysiska” aspekten
av den mänskliga existensen finns kvar, den metafysiska dimensionen har blivit bortsuddat från det mänskliga
medvetandet. Kollapsen av traditionella kosmologier leder följaktligen till en sekulariserad, rent horisontell
existens oberoende av alla former av högre inriktning. ”Den moderna mannen”, säger Frithjof Schuon, ”har förlorat
känslan av vila och eftertanke, hon lever av bark och vet inte längre vad en frukt är.”

Således har människans välde ersatt Guds rike. Värderingars ordning är helt störd, i traditionella samhällen
handlade det om att tänka på människans plats i Guds rike, i det sekulära sammanhanget är det snarare en fråga om
att förhandla om en plats för Gud under mänskligheten.

Innan vi fortsätter är det nödvändigt att förtydliga vad vi menar med det traditionella samhället eller i större
utsträckning med Tradition, som inte bör förväxlas med traditionalismen, det vill säga med det som tillhör det
förflutna eller ”seder”. Vi förstår det i Guénons mening, det vill säga det som är en del av det heliga och det
oföränderliga. Det är en tidlös ”meta-historisk verklighet”, som inte är beroende av någon tro och existerar i stort
sett i alla varelser. Tradition vilar med andra ord på permanent och odödlig visshet.

Hotet om ”religiös radikalism” leder i riktning mot en sekularisering av islam

”Moderniseringen”, ”liberaliseringen” eller ”sekulariseringen” av islam är enligt vår uppfattning en verklig fara,
mycket farligare, i grund och botten än det som kallas i media språket för ”salafismen” som är en social biprodukt. I
själva verket har vissa muslimska ”reformister” med antagande av den moderna antropologins vetenskapliga artilleri,
programmerat, förmodligen utan deras vetskap, förstörelsen av religionens viktigaste element, nämligen metafysiken,
förstått i sin bredaste bemärkelse, vilket tyvärr bidrar till införlivandet av det andliga i den temporala,
underkastelsen av den andliga principen under den demokratiska kärnans nyckfullhet.

Det är till exempel tillräckligt att notera vad som hände med katolicismen efter Vatikanen II, som beslutade att
öppna sig för nutida kultur och som sedan dess gjort konstanta medgivanden för modernitet. Våra vackra kyrkor lyser
nu genom tillbedjarnas frånvaro och Världsungdomsdagen (ett möte för katolska ungdomar och unga vuxna) liknar mer
semesterkolonier än andliga möten. Islam kommer sannolikt att drabbas av samma öde om våra ”reformister” fortsätter
att värna om modernitet och framförallt med sitt envisa åtagande att desakralisera världen.

Den dominerande ordningen överdriver systematiskt hotet om ”religiös radikalism” för att tvinga de religiösa
intellektuella eller institutionella myndigheterna att gräva djupare in i sekulariseringen av Islam och därigenom
radera allt andligt avtryck i samhället. En fälla i vilken några intellektuella och islamiska institutioner föll med
reformrörelsen. Den muslimska religionen, om det upphör att spela sekulariseringens spel och i allmänhet
modernitetens, kan genom sin helighet, vara en möjlighet för Frankrike i sin försoning med sin kristna identitet,
eller snarare dess religiösa medvetande. Det är faktiskt i hennes traditionella rötter hon kan hitta styrkan för att
göra sig av med den mänskliga fåfängan som är orsaken till de oupphörliga kriserna som drabbar henne.

Därför är varje försök till religiös reform som faller inom den paradigmatiska ramen för sekularismen lika kritisk
som den, dömt att misslyckas och kommer på sin höjd att uppnå bara några ytliga förändringar på frågor om
rättsvetenskap. Detta på grund av i det sekulariserade utrymmet uppfattas religionen enbart som ett element bland
många andra inom den sociala ordningen, sekularismen är bara ett steg i förnekandet av det andliga.

Det är tydligt att den reformistiska trenden som bara tänker på sekulariseringen av religionen inte bara återspeglar
en sann intellektuell naivitet men också en påfallande illusion, den supporterar förstörelsen av den religiösa
kosmologin som den påstår sig försvara. Denna typ av reformismen består mer av en anpassning av den muslimska
religionen till den dominerande ideologin än till en aktualisering av den gudomliga oändliga visdomen. I de klimaten
av andlig förfall vi lever i, skulle det vara bättre att ge en ny impuls till tron, att vitalisera våra religiösa
seder som involverar den kosmiska harmonin, med andra ord, att ge ny kraft åt vårt religiösa medvetande för att
bättre återspegla samhällets gudomliga skönhet i stället för att kasta bort vår tro på modernitetsmarknaden.

Att spela sekularismen och modernitetens spel i allmänhet bidrar till att demontera det religiösa medvetandet,
eftersom moderniteten är just en neutralisering av det andliga till förmån för det materiella. Det är tydligt att
det heliga avskaffas till förmån för det profana. Faktum är att de muslimska anhängare av denna demontering, under
en påstådd rationalism eller dumt kallad ”Islamisk upplysning”, tror sig vara skyldiga att rensa det gudomliga ordet
från sin övernaturliga dimension, att amputera sin tro med anpassningen som ursäkt.

Under förevändningen av att avideologisera islams budskap kommer man att förminska religionen i enlighet med kraven
från den dominerande ideologin, en tro i garderoben, det vill säga en tro som är inbäddad i en väldefinierad ”privat
sfär” för att minimera dess inverkan i samhället, och framförallt dess förmåga att ifrågasätta sakernas ordning.
Dessutom, att tala om en ”modern islam” eller en ”upplysningens islam” är att ersätta en ideologi av en annan,
moderniteten är själv en ideologi.

Med tanke på den moderna historia och särskilt Foucaults kritiska metod, för vilken inget är tidlöst, bekräftar viss
avmystifiering av islam att till exempel Koranen, och ännu mer Sunnah är mänskliga konstruktioner som kan
relativiseras, att de är tillfälliga ”sanningar” som produceras och struktureras av en viss social ordning i
enlighet med vissa byggnadsregler som varierar beroende på epok.

Att tillämpa denna form av tidshänvisning av det gudomliga ordet, som vissa reformister som följer
avmystifieringskulten gör, kan bara leda till avskaffandet av hela den religiösa helhetsdimension, av trons all
metafysisk betydelse till förmån för en smal rationalism oförmögen att förstå den mänskliga existensens andliga
subtiliteter.

Risken med att avlägsna islams budskap från sin kunskaps dimension

Denna demontering av islams budskap som görs under förnuftets skalpell eller snarare under sikten av en påstått
vetenskaplig metod, speglar främst en andlig oförmåga att förstå den islamiska visdomens metafysiska och tidlösa
budskap. Den gudomliga Ordets tidlöshet som hör till intelligensens kärna, ger den troende en form av andlig
stabilitet som Islams avmystifierare tar för stagnation av deras intellektuella verksamhet och som de felaktig
kallar för ijtihad. De förväxlar intellektuell verksamhet, det som genererar kunskap utifrån en inre reflektion över
den Gudomliga intellekt, och egen hjärnaktivitet som hör till den moderna civilisationen och som består av ett rent
horisontellt resonemang.

Så allt som verkar bortom deras förståelse, eller något som slår den moderna sensibilitet som bestämmer över deras
intellektuella förhållningssätt ifrågasätts tydligt, för att inte säga avvisas. Det mest beklagliga är att de inte
bryr sig om att ifrågasätta först de vetenskapliga verktyg de använder i sin ”korrekturläsning” av heliga texter,
och inte heller tar hänsyn till de effekterna hos den kollektiva känslighet som formar hur man ser på sitt
historiska arv.

Så att relativisera eller till och med sälja bort, religiösa seder som är en del av den kosmiska harmonin för att
tron ska få plats i ett klimat som är fientlig mot alla former av andligt uttryck är en avvikelse värdig den
aktuella världens förvirring som bara kan leda till förstörelse av ren intellektualitet. I grund och botten har
dessa reformer funnits inom ramen för sekularismen som vi inte har brytt oss om att ifrågasätta, i den utsträckning
att de har tvingats på det kollektiva medvetandet som ett oöverträffat paradigm.

Den muslim som vill reformera islam med sina egna akademiska eller vetenskapliga verktyg är som läkaren som vill
byta motorn i sitt fordon med sin egen medicintekniska utrustning. Att behandla den Gudomliga uppenbarelsen med den
Moderna tankesätts vetenskapliga verktygen är att riskera att avlägsna islams budskap från hela sin samlade kunskaps
dimension, det som precis kräver en enorm intelligens, bortom vi känner till.

Anteckningar:

Sofiane Meziani är fransk professor i etik och författare till bland annat ”Människan står inför Guds Död” och ”Lilla
Manifestet mot Demokrati”.