Vad säger ni om att glömma Allah för att fokusera på en verklighetsreferens, individen? Det här är en del av en sekulär
syn som bortser religionen som ett dogmatiskt tankesystem när vi tänker på ”muslimen” i vårt samhälle. Visserligen är
det viktigt att bryta sig ur en form av teocentrismen som dömer alla muslimer till ett permanent förhållande med Allah
där den sistnämnda förmörkar fullständigt individen.

Därför är det viktigt att placera markören tillbaka, speciellt om det handlar om kampen för självfrigörelse och
individuella friheter. Tänk att inte längre vara begränsad till frihetsområdena bestämda av vad vi kallar ”islam”
utan snarare ge friheten till individen, hans nyfikenhet, hans val och hans resonemang. Tänk att kunna främja
utvecklingen av kritiskt motstånd och framförallt arbetet med att ta bort från det historiska arv och islamiska
skrifter deras heliga status utan att för det utrota den muslimska minoriteten. Med andra ord, att främja en sekulär
anda som på intet sätt accepterar att vara begränsad i sitt val av ”ord” som kommer från ovan, samtidigt som man tar
till sig ett arv, ett islamisk utövande.

För om det finns religiösa hinder för den intellektuella och filosofiska användningen av en sekulär ande, bör man också
komma ihåg att detta inte är Islams privilegium. Därför är det grundläggande att ifrågasätta alla former av kulturalism
som vågar motivera en påstådd specifik inställning hos muslimer som skulle göra dem hermetiska till alla former av
sekulär ande och fri analys. Men även om det är sant att den religiösa viljan alltid motverkar enskilda friheter och
frigörande tankar, drivs och startats sekulariseringsprocessen av faktorer som är gynnsamma för dess utveckling.

Tillgång till ett islamisk utövande fri från alla former av fjärmande av individen

Så varför inte inkludera sekularismen, politisk men också filosofisk, i historien om alla delar av vårt samhälle,
inklusive den muslimska minoriteten? Även om det är sant att de flesta uttryck som identifieras som ”muslimskt” i vårt
land summeras oftast i den enkla principen om statens och kyrkans separation, är det faktum att det verkligen finns en
stor grupp inom den muslimska minoriteten som är sekulärt-minded. Dessa begränsar inte sekularismen till den enkla
statsprincipen, men utvidgar den till ett perspektiv som tar hänsyn till individen och samhället, som inte vrider och
vänder det till en fjärmande enhet som är ”den muslimska gemenskapen” och som har befriat sig från mentala
begränsningar som uppstår på grund av olika krav.

Medan förespråkare för den sekulära andan kritiserar islamiska religiösa dogmer och placerar islam under belägring av
historisk och filosofisk analys för att få tillgång till en form av islamiskt utövande fritt från alla former av
alienation av individen, de måste samtidigt möta en kraftstyrka som är en del av en rivalitet. Faktum är att detta
tillvägagångssätt motverkas av två muslimska strömmar som är tydliga i Belgien, men denna observation kan utvidgas till
Frankrike:

– Den ”prästerliga” strömmen som är den institutionaliserade formen av islam i Belgien och som främjar religiösa
positioner genom att presentera dem som en doktrinär kropp och religiösa strukturer.

– Den ”islamistiska” inspirationsströmmen men som ändå hävdar att de främjar en muslimsk reformism. Det uppmuntrar
engagemang och aktivism samtidigt som andlighet, islamisk etik och koppling till islams källor.

Slutsatsen man kan dra efter en närmare observation och analys av dessa två strömmar, som söker etablera sig, är att de
tycks komma överens om en mycket missvisande vision av sekularismen, en uteslutande politisk sekularism som skulle
vara överens med normer och värderingar som resulterar av deras tolkning av den islamiska religionen.

Många verkar främja den religiösa normens nostalgin

Det är emellertid viktigt att ta hänsyn till dessa två strömmar som genererar ett brett spektrum av känslor. Utan att
gå djupare i deras positioner och egenskaper är det obestridligt att det sammanhang i vilket de verkar, påverkar djupt
strategier, ställningar och retoriken. Om det finns upplysta intellektuella i dessa två strömmar, många verkar främja
den religiösa normens nostalgi och mobiliserar religionen kring dess etiska, sociala och politiska funktion för att få
sina lösningar för det mångfacetterat problem som den muslimska minoriteten upplever i vårt land.

”Muslimsk prästerskap”, som står under statens ledning, måste vara uppmärksam. Den känner sig skyldig att visa upp en
sekulariserad fasad som är diskrediterad av dess närhet och förbund med staten. När det gäller förespråkare av denna
gren av muslimsk reformism, en mindre grupp, presenterar de sig som förespråkare av sekularismen när de i praktiken
bidrar till att avskriva effekterna. Förutom att begränsa det till den enkla statsprincipen verkar de vilja helt tömma
denna princip av dess innebörd, att förvandla det till ett slags religiös pluralism som inte säger sitt namn.

Värre, filosofiskt, strävar båda strömmar genom ett harmoniseringsarbete med islamisk hänvisning, att presentera ett
sätt att tänka som resonerande och modernistisk samtidigt som den hålls kvar inom islamiska standarder. Denna muslimska
reformism, konservativ i bakgrunden, kan inte i något fall vara en intellektuell plats som främjar utvecklingen av
sekularismen, filosofisk och politisk, utifrån statens perspektiv, men en plats för dess neutralisering genom att
föredra en illusion av en islamisk kontinuitet som ständigt skapar en närhet mellan staten och individens gudomliga
sanningar.

I ett sekulärt samhälle ska muslimen glömma Allah

Den muslimska minoritetens sekulariseringsprocess är ett faktum, detta misshagar inte dem som tror att det kommer att
sluta så småningom för att ge företräde till den islamiska grunden och som pressar på den islamiska traditionen för
att tala om nuet i enlighet med religiösa principer. En sådan dialektisk omkastning är en ”besvikelse” för de moderna
strömmar som främjar sekularismen, filosofisk och politisk, men som egentligen inte är medvetna att dessa begrepp
underkastas till islamiska begränsningar. Detta är en särskilt begränsad illustration av den allmänna inställningen
som fortsätter att inkludera Allah i alla sina reflektioner.

Sekularismen, filosofisk och politisk, agerar i individens intresse och glömmer bort all gudomlighet. Det är varken
staten eller de som tror att samhället kan närma sig de individuella tillstånd av gudomliga sanningar, eller de som
tror att man kan säkerställa en potentiell överensstämmelse med normer och värderingar i deras religion. Tvärtom,
syftet med den sekulära anda som är en konsekvent strategi och i linje med vad det står för, är att främja en verklig
medborgarrörelse och att lägga grunden för kritisk medvetenhet där individen är verklighetens referens. Långt ifrån
alla retoriska övningar eller spetsfundigheter söker den sekulära andan att fokusera på ”muslimen”, individen, från
ett sekulärt perspektiv och anpassat till den sociala verkligheten och modernitet som denne upplever utan att
nödvändigtvis söka att tillfredsställa Allah.

Anteckningar:

Fouad Benyekhlef är en progressiv aktivist och Oumayma Hammadi är en anti-rasistisk feministisk aktivist och medlem
av Rosa-kampanjen.