Att leva mellan två världar så olika som den jag lever i, den islamiska och den som inte är, är väldigt
intressant och motsägelsefull för en muslimsk konvertit och utövare.

När jag är med mina: vänner, familj och bekanta i allmänhet, inom vilket område som helst, oavsett om det
är arbete, akademiskt eller personligt, något slående händer. Det är så att om jag bär huvudduk, de ser
på mig på ett annat sätt, som om det inte längre var jag mig själv och har förvandlats till en annan
person, som om jag har förvandlats, bortfört av tankar och ideologier som upphäver min intelligens och
beslutsfattande.

Och det motsatta fallet är också intressant, för om jag är tillsammans med muslimer och jag inte bär
huvudduken ser de mig på ett annat sätt, som om att inte bära det var något allvarligt, som om all islam
reducerades till att bära det plagget och jag inte utövade religionen på ett bra sätt, det känns som att
det finns en tanke bakom deras blick om att samhället där man bor har infekterat mig med deras dåliga
vanor och laster och drar mig till synd.

Det är väldigt olika tankar, beroende på vilken sida du tittar på. Det upphör inte att överraska mig den
vision vi människor har om saker, variationen som finns på vår planet, i alla dess former och ideologier.
Det är som att bryta ner skapandets komplexa värld i små partiklar, som fyller våra liv med ljus, men som
samtidigt genererar kontroverser och tvivel.

Allah gav oss en vägledning att följa, en gudomlig barmhärtighet för alla hans skapade varelser och något
så underbart kan inte begränsas bara till det. Om vi jämför det med hela Hans skapelse, har islam ett
oändligt djup, med många nyanser och tolkningar, beroende på varje plats och person, så att vi skulle
säkert kunna diskutera denna fråga under lång tid och ändå, de flesta skulle inte kunna nå en allmän
enighet.

Det finns många strömmar i islam och var och en av dem tror att den har sanningen. Jag tror ödmjukt att i
bakgrunden av alla befintliga sanningar finns det Allah, för det som i slut ända förenar oss som de
troende vi är, är kärleken till Honom och för detta ändamål skapades vi. Det vill säga för att dyrka
Honom med hängivenhet och beundra Hans storhet och lämna åt sidan våra skillnader, förenade av en
obestridlig sak, om vilken inte finns någon tvekan om, och det är den enda verkligheten.

Och jag ber Allah, för Han är den mest barmhärtige med sin skapelse, att förlåta oss om vi har fel,
eftersom vi säkert skapades med svagheter, och att vi som varelser skapade med förnuft och intelligens
ofta har behov av att uttrycka åsikter som inte alltid är de mest korrekta. Må Allah ge oss visdom och
goda verk och vägleda oss på de rättfärdigas väg.