Det har blivit en trend i vårt land, detta med att bygga moskéer. Det finns många projekt i olika delar av landet
för att bygga en ”riktig” moské.

Men, vad är en ”riktig” moské?

Just nu definieras som en riktig moské, en plats som har byggts för det ändamålet med en orientalisk arkitektur,
minaret och kupol. Med andra ord, det är de yttre attributen eller form som idag definierar vad som kan kallas för
en riktig moské.

Det finns en hel del argument, tycker jag, som talar emot byggandet av ”riktiga” moskéer i vårt land. Jag tar de jag
anser är de dominerande och som påverkar klart vår gemenskaps framtid.

Det första är den ekonomiska faktorn. Samtliga moskéer som byggs och/eller har byggts i vårt land har fått stora
ekonomiska bidrag från utlandet, inga av de byggda eller ombyggda moskéerna har kunnat helt finansieras med egna
medel. Medan visa har lyckats klara underhålls kostnader, finns det andra som med jämna mellanrun måste be om extra
stöd till församlingen under fredagsbönen, om det är inte vattenräkning är det el eller något annat som man måste
betala men medel saknas.

Denna ständiga beroende av bidrag från utlandet är inte bara ett problem för att kunna skapa en långsiktig planering
men också för att kunna arbeta med egna mål i vårt samhälle. Det ekonomiska beroende innebär även ett ideologisk och
doktrinär beroende som ibland har de mest bisarra uttryck.

Den andra faktorn är moskéns yttre form. I de flesta fall när man vill ha en ”riktig” moské, hänvisar man till
orientalisk arkitektur som passar inte i det miljön där de byggs. Vill man vara en del av Sverige, vill man
betraktas som en del av samhället, vill man hävda att Islam är inte någon orientalisk religion som tillhör araberna,
då ska man visa att man verkligen tillhör det svenska, inte som en ”kul, mångkulturell” inslag mitt i det svenska
landskapet men som en del av det.

”Assimilering?” Nej, men ett uttryck av den miljö vi lever i. Ingen säger att Timbuktus lersten moské men
pyramidliknande minaret inte är någon riktig moské, inte säger man något sådant heller om det futuristiska Faisal
moské i Pakistan eller om många av Indonesiens moskéer (Al Irsyad och Mesjid Raya för att nämna några).

Men kanske den viktigaste faktorn är att byggandet av moskéer, fysiska byggnader, har tagit över allt annat.

En moské är mer en kall byggnad med en vacker kupol och högt minaret, en moské är en gemenskap som kan yttra sig
fri, en plats där man kan hämta kunskaper från de gemensamma möten man har i dessa byggnader, en moské är en plats
där alla är välkomna och känner sig välkomna, där alla förstår varandra och respekterar varandra, en plats där alla
har möjlighet att påverka och görs delaktiga i byggandet av framtiden, en plats där man bygger upp, förstärker och
utvecklar det svenska muslimska gemenskapet.

Och skapandet av en gemenskap i Sverige måste baseras på de behov och mål som de svenska muslimerna har. Skapandet
av en svensk muslimsk gemenskap måste syfta till att förstärka svenska muslimernas utveckling och en öppen intern
dialog där alla åsikter välkomnas och respekteras.

När det dominerande språk i en moské i Sverige inte är svenska har vi ett problem som speglas på många olika
områden. Khotban översätts på, i de flesta fall, ett slarvigt och godtyckligt sätt. All känsla och sammanhang
försvinner, och de exempel och situationer man hänvisar till, finns ofta i något annat land, någon annan verklighet.

Den gemenskap som växer i sådana moskéer ägnar sig åt att försvara och behålla kulturella uttryck som är främmande
för vårt land och som många gånger står emot Islams principer men som presenteras och försvaras som islamiska.

Detta kulturella inflytande visas på alla möjliga sätt, hur man leder organisationen som ansvarar för moskén, hur
man behandlar moskéns besökare, vilka som kommer till denna moské, vad som prioriteras och framförallt vad som sägs
under khotban.

Khotban är kanske det viktigaste medel vi muslimer har för att kunna bygga upp vår gemenskap, och så länge den bara
bryr sig om vad som händer i avlägsna länder och inte här, och när det tar upp vår svenska verklighet, gör det bara
för att måla oss som offer som alla avundas och inte vågar man peka på det ansvar vi har och vår del av skulden i
olika situationer, då har vi ingenting att använda för att bygga upp en stark gemenskap.

Vi ska bygga riktiga moskéer, men för det måste vi se till att forma först en stark grund med solida och fasta
stenar, vi själva, muslimer som tror på Islam och inte kulturella uttryck från andra länder, muslimer som ser
Sverige som sitt land och inte en tillfällig plats att leva i, muslimer som kommunicerar på ett gemensamt språk,
svenska, och kan förklara Islam på ett begripligt sätt för icke muslimer och inte ett hackat språk där man hoppar
mellan arabiska och svenska som ger mer frågor och fördomar än svar.

Det är bara då, när en stark och solid grund har lagts, en riktig moské kommer att växa fram, en moské där alla är
välkomna, där alla bidrar på alla möjliga sätt till dess utvecklande och underhåll, en moské som verkligen kan
stödja och hjälpa sina systrar och bröder i andra länder därför att den har sina fötter på fast grund och är en
stark gemenskap att stödja sig på, en moské som hör till Sverige och är en aktiv och delaktig del av vårt lands
utvecklande.