Tawbah, att ångra sina synder och återvända till Allahs vägledning är det tillstånd som är början, innehållet och slutet av
att underkasta sig Allahs vilja.

Den som söker Allahs välbehag lämnar aldrig Tawbah, utan befinner sig i detta tillstånd till sin död. Hans behov av tawbah
är större än några andra behov. Allah säger i Koranen: ”Troende! Vänd er till Gud i ånger [över era fel och synder];
kanske skall det gå er väl i händer!” (24:31)

Sura 24, från Medina, handlar om de troende som de bästa av skapelsen och tawba som ett villkor för sann tro. Ingen kan
hoppas på framgång utan att göra tawbah.

Allah säger: ”TROENDE! Män skall inte göra narr av andra män – det kan hända att de som de gör narr av är bättre än de
själva. Och kvinnor skall inte göra narr av andra kvinnor – det kan hända att de som de gör narr av är bättre än de själva.
Och förtala inte varandra och ge inte varandra skamliga öknamn; det är gement, troende emellan, att använda öknamn som
leder tanken till synd och lastbarhet, och de som [beter sig så och] inte ångrar det gör sig skyldiga till en svår orätt.”
(49:11)

I denna vers delar Allah in sina tjänare i två kategorier; de som gör tawbah och de som gör orätt, ”dhaalimoon”, ingen
annan gör orätt än den som inte ångrar sig och återvänder till vägledningen. Profeten Mohammad (Allahs fred och välsignelse
vare med honom) sade: ”0 ni människor, gör tawbah, jag gör tawbah mer än sjuttio gånger om dagen.”

lade till folket brukade han säga ”0, min Herre förlåt mig och acceptera min tawbah, du är den förlåtande, den som
accepterar tawbah.” fler än hundra gånger . Han sade också: ”Ingen av er skall räddas på Domedagen genom sina gärningar”,
varpå hans kompanjoner frågade:” Inte ens du? Han sade: ”Inte ens jag, om inte Allah har barmhärtighet med mig.”

Hur börjar man Tawbah

Tjänaren gör tawbah när han återvänder till Allah, och lämnar det som Allah har förbjudit. Tawbah kan inte göras utan
Allahs vägledning och utan tjänarens accepterande av tron på den Ende Guden. Al Fatiha, Koranens öppningssura är ett
lysande exempel på hur man söker tawbah. Den som läser denna sura och tänker igenom dess innehåll förstår snart att man
inte kan läsa det innerligt utan att göra tawbah. Att ”ledas på den rätta vägen” kan inte ske om man håller fast vid sina
synder. Tawbah är inte fullständig innan man har insett och erkänt dem och försökt att bli av med deras konsekvenser.

Att be om Allahs skydd mot synderna

Det första steget av tawbah är att inse hur man leddes bort från sökandet av Allahs Välbehag och det nästa att inse att
Allah inte skyddade en från synden. Man borde även tänka efter om man verkligen var lycklig när man syndade och höll fast
vid synden medan man visste att Allah ser allt vi gör. Om man hade sökt Allahs skydd mot synden skulle man inte ha lämnat
Hans vägledning: ”Den som vill hålla sig till Gud leds till en rak [och säker] väg.” (3:101)

Om man håller fast vid Allah, kommer man aldrig att bli övergiven av Honom: ”Och håll fast vid Gud, er Herre och er
Beskyddare – den mäktigaste Beskyddaren och den bäste Hjälparen av alla!” (22:78)

När helst vi håller fast vid Honom, blir Han vår beskyddare, Han skall skydda oss mot våra begär och mot Satan. Dessa två
fiender våra begär och Satan lämnar aldrig människan. Deras fiendskap är värre för henne än hennes yttre fiender, och att
vinna dessa två, kräver mycket mera kraft än att vinna av några andra fiender, och är desto mer viktigt. Graden av Allahs
hjälp beror på graden av våra försök att hålla fast vid Allah. Att förlora Allahs skydd är den värsta förlusten. Allah
kunde ha hållit oss borta från synden, men eftersom vi lämnade Honom, lämnade Han oss. I stället för att lyda Honom lydde
vi våra begär och Satans viskningar.

Syndens konsekvenser

När en människa inte bryr sig om konsekvenserna av sina synder känner hon nöje i att tillfredställa sina begär. Detta nöje
är ett bevis på hennes okunnighet om Allahs storhet och om konsekvenserna av synd. Hennes begär har dolt allt detta för
henne. I själva verket kan den nöje hon finner i att synda, vara mera skadligt för henne än själva synden. Den troende
finner aldrig nöje i att synda, inte heller tillfredsställelse, hon känner bara sorg i sitt hjärta. När hjärtat slutar
känna sorg över de synder man begår och när synden ger en nöje, bör man ifrågasätta sin tro och gråta över sitt döda
hjärta. Syndernas konsekvenser drabbar oss förr eller senare och den enda utvägen är tawbah.

Detta kan hjälpa oss att hålla oss borta från synder och att hålla vårt hjärta vid liv:

1. Rädslan att dö innan man gjort tawbah
2. Sorgen att ha förlorat det goda genom att ha varit olydig mot Allah.
3. Försöka på allvar få tillbaka Allahs Välbehag och det man förlorat.

Om man håller fast vid synden och upprepar den gång på gång har man blivit helt förhärdad och konstant olydig mot Allah.
Detta är en synd i sig – kanske en värre synd än den första. En del av straffet för synden är att den leder till ännu
större synder, tills synderna har förstört människan helt och hållet, om hon inte gör tawbah.

Att hålla fast vid synderna och börja finna nöje i dem är också en synd i sig, och ett tecken på att man blivit förstörd.
Det värsta är att vara medveten om att Allah ser oss när vi syndar och ändå synda, och att detta leder till att vi slutar
bry oss om Allah ser oss och kanske till slut börjar misstro i fall Han gör det eller ej. Då har vi förlorat vår tro.
Därför är ett av villkoren för en sann tawbah att erkänna att Allah såg vår synd.

Tawbah är inte komplett innan man har insett och erkänt alla Guds egenskaper och vad dessa egenskaper innebär för oss och
för hela universum. Den ångrande tjänaren borde veta att han flydde från sin Herre och beskyddare, och hamnade i händerna
på sina fiender, och att detta hände för att han var ignorant och uppstudsig mot sin Herre. Han borde veta hur och när han
blev ignorant och hur och när han föll i fiendens händer. Han borde veta att tawbah kräver beslutsamhet och medvetenhet och
att förmå sig att fly tillbaka till sin Barmhärtige Herre. Han bör inse att återvändandet till Allah är att lämna
förstörelsens väg, dit hans fiende hade lett honom. Han borde inse hur långt från Allah han hade färdats och inse att han
måste göra allt för komma tillbaka till den rätta vägen.

Salaam Nr 2, 2000, Sida 17-18