Sunniya Ahmad Pirzada – TRT Global

 

I efterdyningarna av den våldsamma bil attacken under Liverpool Football Clubs segerparad i Premier League – en incident som resulterade i att 109 personer skadades, med den yngsta bara nio år gammal och den äldsta 78 – gjorde polisen ett sällsynt drag. Inom några timmar namngav de den misstänkte: Paul Doyle, en 53-årig vit brittisk man från West Derby.

Bland brittiska muslimer var det en kollektiv suck av lättnad. För den hårda verkligheten är denna: om angriparen hade varit muslim, eller till och med bara brun, skulle rubrikerna troligen ha varit väldigt annorlunda, och det skulle ha fått konsekvenser för samhället.

Vi har sett det förut. I augusti 2024 utlöste falska rapporter som hävdade att den misstänkte för knivhuggning i Southport var en migrant eller muslim upplopp över hela Storbritannien. Muslimskt ägda företag var måltavla. Hotell som inhyser migranter attackerades. Och allt på grund av desinformation som myndigheterna inte kunde motverka tillräckligt snabbt. Det visade sig att angriparen varken var migrant eller muslim. Men skadan var skedd.

Den tidiga identifieringen, särskilt inklusive hans etnicitet, var sannolikt ett försök att stoppa floden av online spekulationer, som snabbt kan utvecklas till farlig desinformation. Ändå var polisen tydlig med en sak: trots att ögonvittnen rapporterade att det var avsiktligt, behandlades händelsen inte som ett terrordåd.

Doyle har sedan dess åtalats för flera brott, inklusive farlig körning och uppsåt att orsaka allvarlig kroppsskada. Men inte terrorism.

Det är därför beslutet att omedelbart namnge Paul Doyle – vit, brittisk – var betydelsefullt. Det är uppenbart att polisstyrkorna lär sig av sina tidigare misstag. Kanske börjar de inse att tystnadens och fördröjningens optik matar farliga berättelser. Ändå kvarstår frågan: varför behandlas inte någon som Doyle, som påstås avsiktligt kört in i en folkmassa, som en terrorist?

UK Terrorism Act 2000 ger en tydlig definition. Terrorism inkluderar användning eller hot om allvarligt våld mot människor, skada på egendom eller handlingar som äventyrar liv eller allmän säkerhet, när de görs för att påverka regeringen, skrämma allmänheten eller främja en politisk, religiös, rasistisk eller ideologisk sak.

Ändå tycks denna definition gång på gång tillämpas selektivt.

Vi har haft fallet med Salih Khater. I augusti 2018 körde han en bil in i en grupp fotgängare utanför Houses of Parliament i Londons Westminster. Han arresterades snabbt, fängslades enligt Terrorism Act och dömdes till livstids fängelse. Han hade inga band till terroristorganisationer. Birmingham Central Mosque bekräftade att han inte var känd för att dyrka där och att han inte hade visat några tecken på radikalisering. Men han var brun, en asylsökande från Sudan som blev brittisk medborgare. Det var nog.

Khaters handling speglade Doyles i dess våld och hänsynslöshet. Men medan Khater stämplades som terrorist, behandlas Doyle som en individuell brottsling, utan koppling till någon ideologi, patologi eller social oro.

Så vad betyder det?

 

Identitetspolitik

Det är omöjligt att ignorera hur förövarens identitet – hans ras, religion, klass och nationalitet – inte bara formar media berättelser utan själva termerna som används för att beskriva brottet. Den vita brittiska identiteten erbjuder inte bara ett visst socialt och politiskt privilegium utan ett slags narrativ immunitet. I samma ögonblick som dessa ord uttalas verkar både media, allmänheten och polisen gå över till ett mjukare språk: droganvändning, psykisk hälsa (Doyle är en före detta marinsoldat), isolerade incidenter.

Men om 109 personer medvetet skadas, inklusive barn, är det inte terror? Var de som fångats i kaoset inte terroriserade?

Sanningen är att terrorist har blivit en rasifierad term, där terrorism ofta beskrivs som islamistisk terrorism. Det fastnar bara när angriparen är brun, muslim, utrikesfödd eller alla tre. Samtidigt beskrivs våldsamma vita män sällan, om aldrig, med samma term, även när deras handlingar passar den juridiska definitionen.

Denna dubbelmoral förvränger inte bara vår förståelse av terrorism, den äventyrar den. Genom att framställa terrorism som något som endast begås av muslimska individer, osynliggörs det växande hotet om högerextrema våld.

Vad som händer sedan är ännu mer lömskt. De på marginalen – muslimer, migranter, rasifierade samhällen – blir ytterligare stigmatiserade, tvingade att bära bördan av kollektiv skuld för brott de inte begått. Och vita gärningsmän? De förblir individer, deras brott behandlas som personliga misslyckanden, aldrig systemhot.

Denna inkonsekvens i språk och svar är inte bara frustrerande, det är farligt. Det förvränger allmänhetens uppfattning om vad terrorism är, och ännu viktigare, vem som kan vara en terrorist. Det gör att hela samhällen kan förtalas medan andra förblir skyddade.

Språket är viktigt. Termerna vi använder formar rättssystemet, påverkar allmänhetens känslor och styr politisk politik. Den upprepade oviljan att kalla massvåld för terrorism sänder ett skrämmande budskap: bara vissa liv är värda upprördhet. Endast vissa handlingar förtjänar lagens fulla vikt.

Vi behöver inte fler människor som kallas terrorister. Den termen har enorma konsekvenser. Men vi behöver konsekvens så att etiketten inte blir ett verktyg för förtryck, endast beväpnat mot vissa grupper.

Om terrorism ska betyda något måste det gälla alla som begår terror, inte bara de som ser ut som den. Annars är det inte rättvisa vi upprätthåller, det är partiskhet och fördomar klädda i laglighet.

Så låt oss fråga oss själva: handlar terrorism om vad du gör, eller vem du är?

Tills vi svarar ärligt kommer rättssystemet att förbli lika farligt som det är partiskt.

 

 

Original text: Arab Muslim vs White Christian: Who gets called a terrorist, and who doesn’t?