Man säger att det var i Persien under 500-talet när det vi nu kallar schack dök upp, även om den har en mycket äldre
historia i Indien. Från perserna gick schack vidare till de muslimska araberna som erövrade Persien år 644 och från
den persiska chatrang genom fonetisk utveckling bytte den till den arabiska shatrankh.

Inom den muslimska religionen var schackspelande mycket vanlig efter profeten Mohammeds död år 642. Umar ibn-al
Khatabb (581-644), den andra kalifen efter Profeten, sade att det var ”inget fel” i schack. Spelet accepterades så
länge man inte satsade pengar eller annat i vad eller att den störde bönetiderna eller andra religiösa tillfälle,
och inte heller använde man olämpligt språk eller förolämpningar eller förbannelser mellan spelarna och bitarna
skulle inte heller ha formen av levande varelser. När det gäller det fysiska utrymmet rekommenderades alltid att
spela inom hus, en fråga som har kommit upp i dag och som varierar mellan arabiska länder där man kan se många spela
på gatan eller offentliga utrymmen.

Vi måste klargöra att även om Koranen inte fördömer snidade figurer, har man alltid avrått från det och därför har
pjäserna i arabländerna alltid en geometrisk och abstrakt design ristade med subtila markeringar och reliefer. I
själva verket, utländska besökare som turnerade arabländerna i slutet av sjutton och mitten av artonhundratalet,
sade att bitarna liknade mest parfymflaskor. Alla som reser till ett arabland, utan undantag, kommer att se att
schack pjäserna liknar inte levande varelser, människor eller djur.

Schack har alltid setts dock, insvept i en aura av visdom inom den muslimska kulturen. Muslimska jurister kunde inte
lösa frågan om lagligheten i schackspel, genom någon direkt kommentar från Muhammed eller det som finns registrerat
i Koranen eller någon annan tradition. Emellertid beslutade islamiska teologer att schackspelet inte stred mot
profetens läror.

Schackens första teoretiker kom från Bagdad skolan, där man först registrerade spelen, studerades öppningar (tabiyat
på arabiska) och de första problemen (mansuba på arabiska) om spelet. De var också pionjärer på blint spel, mer
exakt spelades den första matchen av den islamiska domaren Said Ibn Khubair (665-714) och så gjorde det med en berömd
muslimsk advokat, Ash-Shafi, som spelade 805 med förbundna ögon. Dessutom skapade araberna uttrycket schackmatt
eller shah matta. Från Baghdad spreds schack i alla riktningar och nådde sin kulm under det Abbasidiska kalifatet
750-950.

Kalifen Al-Iman (786-833) fick makten genom att storma Bagdad medan hans bror, Muhammad ibn Harun Al Mamun (787-813)
som han avrättades efter erövringen av staden, spelade schack. Detta återskapades av Fernando Pessoas dikt,
”Schackspelare”.

Schackspelet spelades mellan det abbasidiska imperiets sjätte kalif, Al Iman, mot tydligen hans eunuck Kauthar.
Medan de spelade, trots varningarna, tog en fiende armé ledd av General Tahir bin Husain Bagdad och gav vidare
makten till kalifens bror, Al Mamun, som sedan halshögg Al Iman, som hade den lilla tillfredsställelsen att vinna
sitt sista schackspel, det inträffade år 813.

Båda var söner till den intellektuella och poeten Harun Al Rashid (766-809), den berömda kalifen känd för
berättelsen om ”Tusen och en natt”, båda far och söner var stora schack fans.

Kalifen Al Mamun var den som sedan år 819, banade vägen för begreppet schackmästare. Det inkluderade
klassificeringen av spelarna i fem kategorier som började med Stor Mästare, som kallades Alikhat, d.v.s. bland de
bästa. Den andra kategorin var mutaqaribat följt av den tredje, fjärde och femte kategori.

Samma kalif ansåg sig vara en begränsad spelare, ”det är konstigt att jag härskar över världen från öst till Al
Andalus i väst, men klara inte 32 pjäser på brädet.” Han påpekade också att schack ”var mer än ett spel” och att
spela var ”en utmärkt träning för sinnet.” Vid den tiden, år 818-819, utsåg han fyra Alijat: Jabir al Khufi, Rabrab,
Abu Naam Al Adh och Abdalghaffar al Ansari.

Den äldsta av de stora arabiska mästare var Al Adli (800-870) som ritade den berömda Kharijas mansuba (piga eller
harems slav), mer känd som ”Dilarams problem” som har utvecklats till legenden om den Vackra Dilaram (arabiska namn
som betyder hjärtats glädje), där hon, haremets favorit slav, räddar sin arabiska fru Murdaui från att lämnas över
till sin motståndare med frasen ”Offras dina torn, men inte mig, din älskade!” Det är förmodligen det äldsta kända
schackproblem, den kommer från tiden för kalifen, Abu Ishaq Al Mutasim ibn Harun känt som Al Mutasim Billah
(794-842) och efterföljare till Al Mamun som regerade från 833 till 842.

Al Adli är författare till boken som är känd som Schackboken (Kitab al Shatrankh) år 840, men originalet har gått
förlorat. En annan imponerande spelare var Ar Razi, som vann ett spel 847 mot en gammal al-Adli i närvaro av kalifen
al-Mutawakkill (821-861) och blev därmed alijat. Samma år, 847, publicerade Ar Razi Al-Lutf fy ash-shatrankh
(Elegance i schack).

Den mest framstående spelare under sex århundraden var poeten och historikern Abu Bakr Muhammad B. Yahya (880-946)
som kallades As Suli. Mellan 905 och 908 besegrade han al-Mawardi, den då kalifen Al-Muqtafis (878-908) mästare, som
han ersatte. Efter Al-Muqtafis död förblev al-Suli som mästare för den nya härskaren, Al Muqtadir (895-932), med
vilken började det Abbasidiska kalifatets nedgång.

As Suli är författare till två böcker, en komplettering av den som skrevs av Al Adli, schackboken (Kitab Al
Shatrankh) I och II, som omfattade de mest frekventa öppningar, de största problemen i standard spelet (inklusive
problemet med hjul och arméer i krig) och även kommenterade partier.

Han skapade ett problem som kallas ”Al-Sulis diamant” som inte kunde lösas på mer än tusen år. Problemet löstes av
den ryska stormästare Yuri Averbach 1986. Averbach skrev att problemet ”var utan tvekan ett verk av ett geni.” As
Suli levde sina sista år i fattigdom i Basra, förkastade på grund av sin medkänsla med Shia islam. Under de kommande
sex århundraden sade man till en bra spelare, ”Du har spelat som As Suli”.

Efter honom i schack rankingen kom Abul Farah Muhammad ibn Obaidallah, Al Lajlal (Den stammande), As-Suli lärjunge
(900-970) som var författare till Kitab mansubat ash-shatrankh (Schackproblems bok). En annan bok från den tiden,
Kitab Mahmo fi mansubat ash-shatrankh (Boksamling av schackproblem) skrevs av Aliqlidisi.

Buzecca spelade i Florens under 1300-talet, nämligen 1265, tre matcher samtidig med förbundna ögon, av vilka han
vann två och fick oavgjort i den tredje, ett rekord som varade i mer än fem århundraden. Det spekuleras att hans
verkliga namn skulle vara Abu Bakr Ibn Zuhair och att han kom från Al Andalus innan han bosatte sig i den italienska
Toscana. Det är också viktigt nämna Al Addin As Tabrizi eller Aladino Al Tabriz som sades kunde spela fyra matcher
med förbundna ögon. Han var också känd som Ali Shatranji, Ali schackspelare, och levde under Tamerlanes regeringstid
(1366-1405) och som man berättar beordrade hans halshuggning år 1382 under Khurasans erövring.

Schack reglerna under dess glanstid i arabvärlden var annorlunda än idag, det fanns ingen dam, löparna hoppade över
även om det fanns andra pjäser fram, en bonde som nådde den åttonde rutan på brädan blev Firzan (visir eller vise,
damen eller drottningens föregångare), man kunde inte ta över en andra pjäs vid passering eller göra rockad, bonde
kunde inte ta två steg vid start, bara en och en spelare som förlorade alla pjäser utom kungen ansågs besegrade.

Den fjärde kalifen efter Muhammed och hans svärson, Ali ibn Abu Talib (599-661), var den första som kritiserade
spelet mellan 655 till 656 eftersom bitarna liknade mänskliga figurer. Han var den shiiternas första imam. Sedan
följde andra som kritiserade schackspelet som den tredje abbasidiska kalifen Muhammed ibn al-Mansur al-Mahdi
(744-786) som förbjöd spelet år 780, den sjätte fatimidiska kalifen Al Hakim som också kallades Bi Amr Allah
(996-1021) förbjöd spelet i Egypten 1005. Muslimska fundamentalister anklagade spelet för att vara den mest
klandervärda av alla spel eftersom den ”utövar större fascination över den troende”.

Många århundraden senare kritiserades den av Ayatollah Khomeini 1981 och 1989 förbjöds all försäljning av schack
material, precis som talibanerna gjorde i Afghanistan 1996 och idag Daesh (IS) i det territorium de kontrollerar i
det de kallar kalifatet i Syrien och Irak.

Å andra sidan finns senare arabiska härskare som var anhängare av spelet som den egyptiska Gamal Abdel Nasser
(1918-1970) och den libyska Muammar Gaddafi (1942-2011), som några månader före sin störtande och död, spelade en
match med FIDE:s ordförande Kirsan Iljumzjinov. Tripoli värd för World Chess Championship 2004 även om den första
stora turnering där ett arabiskt land var värd var Schackolympiaden 1986 i Förenade Arabemiraten (UAE).

I själva verket är Sheikh Zayed bin Sultan Al Nahyan, en medlem av den kungliga familjen, ordförande för den
asiatiska schackfederationen (ACF), med säte i Al Ain, eftersom Förenade Arabemiraten är det mest utvecklade land i
schack och dess spridning i arabvärlden i dag.

Slutligen ska vi nämna schackpjäserna på arabiska, malik – kung, malika – drottning, borg – torn, ljajeb eller
fil – löpare, khail – häst, och baidaq – bonde. På persiska kallades pjäserna, shah – kung, firzan – visir eller
vise, fil – elefant, rukhkh – torn, faraz – häst och baizaq – bonde.

Schack spelt kom till den Iberiska halvön genom den persiska kantor Ziryab (789-857), som kom från Bagdad och
stannade i Cordoba. Sedan spreds spelet i väst där det uppgraderades till gällande normer under det femtonde
århundradet. Den arabiska glansperioden i schack kom inte tillbaka i senare århundraden.