Christophe Ayad – Liberation

 

I ”Araberna och förintelsen” (The Arabs and the Holocaust) Gilbert Achcar, en libanesisk forskare, analyserar noggrant historien om arabvärldens uppfattning om den judiska förföljelsen från nazismen till idag.

Den femtioåtta år gamla libanesiska intellektuell Gilbert Achcar är professor vid University of London School för orientaliska och afrikanska studier (SOAS). Han har just publicerat sin bok Les Arabes et la Shoah: la guerre Israel-arabe des recits (Sindbad Actes Sud) (Araberna och förintelsen: Det arabisk-israeliska kriget berättelser).

Detta mycket omfattande arbete studerar arabvärldens uppfattning om judiska förföljelser före, under och efter Förintelsen. Dess omfattning gör det möjligt för detta verk att gå längre än klichéer och den inleds med fallet med Jerusalems mufti, Amin al-Husseini, som var inbjuden att delta i en SS-parad i Berlin precis i mitten av andra världskriget. Andra röster får höras i denna bok, andra positioner är citerade och förklaras i den. Man får veta, anmärkningsvärt nog, att den egyptiske Anwar Sadat och den palestinske Mahmoud Abbas, som presenteras som freds förkämpar, var klart mer antisemitiska i sin ungdom än Nasser och Arafat, orättvist kritiserade på denna punkt. Achcar beskriver också oklanderligt strikt både intellektuellt och moraliskt, komplexiteten och tvetydigheten i förhållandet mellan Shoah och Nakba, dvs. berövandet av de palestinier som drev bort från sina marker i 1948 (även om de två orden inte betecknar samma sak, de översätts till samma ord på franska och engelska: ”Katastrofen”).

Tidigare hade Gilbert Achcar publicerat Le Choc des barbaries (The Clash of Barbarisms: The Making of the New World Disorder, 2002, 2006), L’Orient incandescent (Eastern Cauldron: Islam, Afghanistan, Palestina and Irak in a Marxist Mirror, 2003), La Guerre des 33 jours (The 33-Day War: Israel’s War on Hizbollah in Libanon and its Consequences, 2006) och med Noam Chomsky, La Poudriere du Moyen-Orient (Perilous Power: Middle East and U.S. Foreign Policy, 2007).

 

Chistophe Ayad från Liberation: Som motto till din senaste bok, valde du en fras från Matteusevangeliet: ” Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?”

Gilbert Achar: Det är en utmärkt regel i livet att erkänna sina egna fel innan man går efter andras. Jag tillämpade det för mig själv i min ställning som en person som kom från den arabiska världen för att säga saker utan koncession. Det bör också tillämpas av dem som skyller på araberna och inte ser de orättvisor de själva påtvinga andra. . .

 

Är din bok det första uttömmande arbete i frågan av en arabisk akademiker?

Ja, absolut. Det har inte skett någon systematisk studie av denna fråga. Det finns klassiker som täcker förhållandet mellan Nazityskland och arabvärlden (1), men de är mer intresserade av diplomatisk historia än med en särskild studie av hur man uppfattade nazismen, anti-judiska förföljelser och förintelsen i arabvärlden. Det finns också en nyutkommen bok av israeliska författare (2), som jag kritiserar en hel del eftersom det är en katalog som sätter okända ömkliga personer på samma nivå som mer betydande personligheter. Man nämner inte alls Arafats besök till Anne Franks hus i Amsterdam – en stark symbolisk handling för att kompensera för hans misslyckade besökt till Förintelsens monument i Washington.

 

Vilka attityder dominerade arabvärlden under Förintelsen?

För det första, ”araberna” existerar inte. Att tala om en arabisk diskurs i singular är nonsens. Den arabiska världen genomkorsas av en mängd perspektiv. Vid tiden för Förintelsen, kan man urskilja fyra större ideologiska strömningar från liberala västerlänniserade genom marxister och nationalister till islamiska fundamentalister. Av dessa fyra strömmar, två avvisade bestämt nazismen, liberal västerlänniserade individer och marxister, delvis för delade skäl (upplysningens arv, utpekande av nazismen som rasistisk) och delvis på grund av deras geopolitiska tillhörighet. Arabisk nationalismen är motsägelsefullt i denna fråga. Men om man ser noga, är antalet nationalistiska grupper som identifierade sig med nazistisk propaganda i slutändan mycket begränsad. Det fanns en enda nazist klon i arabvärlden – det var den syriska sociala Nationalist Party, som grundades av en libanesisk kristen, Antun Saadeh. The Young Egypt rörelsen flirtade med nazismen under en kort tid, men det var ett litet parti som försvann med vinden. Vad gäller anklagelserna om att Baathpartiet födelse inspirerades av nazismen under 1940-talet, de är helt felaktiga. Jag är långt ifrån en beundrare av Baath, särskilt dagens diktatoriska Baath, men Michel Aflaq (syrisk kristen intellektuell och Baath grundare) var en vänsteranhängare.

 

Hur är det med islamisterna?

Fundamentalistisk panislamismen har inga invändningar mot nazistisk antisemitismen. Detta val gick tillbaka till början av 1930-talet, det var inspirerad av Rashid Rida (reformistisk egyptisk muslimsk intellektuell som dog 1935). Först var Rida ganska projudiska, ett avvisande av väst. Till exempel vid tiden för Dreyfus-affären, fördömde han de kristna européernas förföljelse av judar. Rida försökte även att underhandla med ledarna för den sionistiska rörelsen – till liten nytta. Med de ökande spänningarna i Palestina ändrade han kurs efter 1929 och fortsatte med att ta upp och islamisera den europeiska antisemitiska diskursen genom ett religiöst perspektiv av ”Sion vises protokoll” (3) och nazistisk propaganda. I allmän bemärkelse, det finns utvalda gemensamma nämnare mellan islamismen och nazismen: De två ”utpekar” fienden, ett genom ett religiöst perspektiv och den andra, ännu värre, i form av biologisk rasism. Observera att jag pratar här om islamisk fundamentalism och inte om islam. Till slut samarbetade nära med Berlin två ledande personer i den fundamentalistiska rörelsen, Sheikh Shakib Arslan (från en av de två stora feodala libanesiska drusiska familjer, tillsammans med Jumblatt) och Jerusalems mufti, Amin al-Husseini. De två hade etablerat nära förbindelser med Saudiarabien, som själv hade vänt sig till nazisterna. Den saudiska rike avbröt dessa kontakter av försiktighet och rädsla för Storbritannien så fort de började bli kända.

 

Hur representativ var Amin al-Husseini? Har hans allians med nazisterna skadat den palestinska på permanent basis?

I Encyclopedia av Förintelsen, den artikel som ägnas åt Amin al-Husseini överskrids i längden bara av en på Hitler, det är fullständigt absurd eftersom den här mannen var bara en liten kugge i den nazistiska maskinen och eftersom han inte deltog i utförandet av folkmordet. Jag vill inte rentvå honom från anklagelserna om hans ståndpunkter, men de ska vara i rätt proportion. När det gäller vad han företog sig för nazisternas räkning, det var ett totalt fiasko. Hans uppmaningar genererade inget svar i arabvärlden. Om vi räknar antalet araber och berber som kämpade tillsammans med axelmakterna, är det minimal jämfört med dem som kämpade med de allierade, även bland palestinierna. Dessutom, när Husseini tog sin tillflykt till Berlin (1941), var han redan misskrediterade eftersom han hade samlat på sig en hel del nederlag, både i Palestina med den arabiska revolten 1936-1939 och i Irak 1941. Man måste notera dessutom att Amin al-Husseinis memoarer är ett motgift mot förnekandet av Förintelsen. Han visste att folkmordet ägde rum och skröt med att ha varit fullt medveten om det från 1943. Jag tror han är en av arkitekter av Nakba (1948 års nederlag och utvisande av hundratusentals palestinier som drevs bort från sina marker) i den meningen att han bär en del av ansvaret för vad som har hänt med det palestinska folket.

 

I Mellanöstern är palestinierna de första som har genomgått konsekvenserna av Förintelsen. Är de mer benägna än andra att förneka det, eller tvärtom, erkänner de det?

Man finner två symmetriska attityderna bland palestinierna. Några av dem har förstått att Förintelsens lärdomar är universella och att förneka det är inte bara fel utan också kontraproduktivt. Är det någon som vet att en palestinier har öppnat ett museum om Förintelsen? Är det någon som vet att byn Ni’lin (på Västbanken), känd för sin kamp mot Israels skam mur, organiserade en utställning om Förintelsen? Västerländsk media visar dessa typer av händelser och attityder mycket mindre än deras motsats…

Baksidan är att det finns i en allt större utsträckning, en attityd av förintelseförnekande bland palestinierna. Ta de arabiska medborgare i Israel, som talar hebreiska och som inom ramen för sin skolgång har översköljs med information om Förintelsen, man har konstaterat att andelen förintelseförnekande bland dem har gått från 28 % i 2004 till 40 % under 2006. Fenomenet visar tydligt att det inte handlar om ett genomtänkt förnekande av Förintelsen som den som förekommer i Europa men en form av trots. Det är ett sätt – det värsta möjliga sätt – att uttrycka förbittring över upptrappningen av det systematiska våldet sedan 2001 och det israeliska samhällets glidning till höger. Det är ett sätt att säga, de använder Förintelsen för att motivera vad de gör med oss, och därför är Förintelsen ett påhitt. Det är ett förenklat argument, ett som en upplyst minoritet kämpar mot. För att bekämpa den, måste man bli medveten om att Förintelsens lärdomar är universella och att alla förtryckta folk, inklusive palestinierna, kan hänvisa till dem. Istället för att förneka Förintelsen, ligger det i palestiniernas bästa intresse att förneka Israels rätt att utnyttja Förintelsen för att rättfärdiga sina handlingar och avvisa all kritik. Det är vad flera israeliska författare, däribland Avraham Burg (f.d. ordförande för Jewish Agency och World Zionist Organization, och tidigare talman i Knesset), säger i dag.

 

Visar Mahmoud Ahmadinejads provokationer om Förintelsen en allmän tendens?

Dumhet är en sak, förnekelse en annan. Tyvärr är dessa typer av obscenitet är på uppgång i arabvärlden, ett fenomen som gläder de specialiserade pro-israeliska webbplatser som samlar in dem. När det gäller Ahmadinejad, som inte är arab men som tillhör det regionala landskapet, är hans diskurs full av motsägelser. Å ena sidan säger han att Förintelsen är en lögn, en myt. Å andra, förklarar han att det är ett problem som tyskarna och österrikarna bör lösa med att skapa en judisk stat utanför deras eget territorium.

 

Var är den antisemitiska diskursen mest utbredd i arabvärlden?

I Saudiarabien, där Wahhabismen – en form av ultra arkaisk fundamentalism – är statens ideologi. Under amerikanska påtryckningar har den saudiska regeringen mjukat sin attityd, men på wahhabitisk institutionell religiös nivå finns kvar de starka anti-judiska känslorna. Bortsett från det finns det inget särskilt land där antisemitismen har fotfäste. Du hittar den oftast där fundamentalisterna blomstrar, det egyptiska Muslimska brödraskapet, palestinska Hamas, libanesiska Hizbollah, trots att Hassan Nasrallah slutat använda denna diskurs för tre år sedan. Vissa nationalister, till exempel de som betraktar Saddam Hussein som en hjälte, också främjar denna typ av idé.

 

Var panarabismen, som dominerade arabvärlden ideologiskt under 1950 och 60-talet mindre anti-judisk än panislamismen?

Varken Nasser eller Baathpartiet i dess tidiga år var anti-judiska. Vänsterorienterade panarabismen främjade kulturell nationalism kontra religiös tillhörighet. Det gick så långt som att den betraktade judar – i den mån de inte agera mot den arabiska nationen – som kulturella araber.

En av de mest ondskefulla anti-judiska kampanjer av denna period genomfördes av en pro-brittisk irakier, Nuri al-Said, trots att irakiska judar var mycket djupt rotad i deras land.

 

Flera israeliska historiker har skrivit om sin egen historia i ljuset av Nakba. Har palestinska historiker tagit Förintelsen i beaktande i sina analyser?

När vi talar om den Sionistiska rörelsens historia har många palestinier och araber gjort det och de gör det fortfarande, trots tillgång till arkiven är inte alltid lätt. Men om ni talar om Förintelsens historia i sig, de känner inte att de är en del av det. Israels förhållande till Nakba är inte palestiniernas förhållande till Förintelsen. Den dominerande attityden i arabvärlden är inte att säga, ”detta har aldrig hänt”, utan snarare, ”Nazismen är hemsk, men man ska inte svara en orättvisa med en annan orättvisa genom att utveckla en kolonisering av Palestina. Varför måste vi betala priset för vad tyskarna gjorde?”

 

Anteckningar

1. ”Tredje riket och den arabiska östern” (The Third Reich and The Arab East) Lukas Hirszowicz (1966).
2. ”Från empati till förnekelse: arabiska svar på Förintelsen” (From Empathy To Denial: Arab Responses To The Holocaust) Meir Litvak och Esther WebMan (2009).
3. detta falska dokument utarbetades av tsarpolisen i slutet av artonhundratalet. Den påstådds avslöjade judars och frimurarnas världsherravälde plan.

Intevjun gjordes 2010-03-27 och publicerades i Liberation.