Nadeine Asbali – The New Arab

 

 

Förra veckan avslöjade Labour äntligen sin länge emotsedda definition av islamofobi, som de för övrigt nu kallar ”anti-muslimskt hat”.

Vissa muslimer har välkomnat övergången från termen ”islamofobi”, som patologiserar diskriminering av muslimer som en berättigad rädsla. Andra har anklagat regeringen för att urvattna frågan med vagt språkbruk som inte motsvarar termer som ”antisemitism” eller ”homofobi” som används för att skydda andra grupper.

Naturligtvis var en del kontroverser oundvikliga. Men det som har utvecklats är en våg av högerhysteri om att den upplevda rätten att kritisera islam tas bort (även om den, spoiler alert, inte har gjort det). Faktum är att om man bara tar en kort titt på mediebevakningen av denna nya definition, skulle man bli förlåten om man trodde att Labourpartiet hade krävt att hela landet skulle bli muslimskt.

Med nyanser och mänsklighet helt borta från fönstret har sensationslystna tabloidrubriker piskat upp en kulturkrigsfrenesi och varnat med ilskna versaler för denna de facto blasfemilag som nu, tydligen, har smugglats in i brittisk lag.

Hysterin kring en definition av islamofobi som påstås ”begränsa yttrandefriheten” har varit i överflöd. Arga, vita krönikörer vars hela karriärer har skrivits på baksidan av upphetsande kommentarer om muslimer har ägnat ännu fler spaltcentimeter åt att anklaga regeringen för att undergräva deras gudagivna rätt att kritisera islam.

Men det är poängen.

Högerbritter som redan föraktar muslimer och avskyr invandring älskar att bete sig som om rätten att kritisera och förolämpa på något sätt är av största vikt – och att varje hot mot det är ett brott mot det heliga förbundet att vara brittisk.

Men har vi någonsin verkligen stannat upp och funderat över vad detta egentligen betyder? Varför är det nödvändigt att förolämpa andra? Eller handlar det mer om att försvara status quo som tillåter att islam granskas, hyperpoliseras och övervakas under täckmantel av antiterroråtgärder?

Elitens och de mäktigas nationella tidsfördriv, att kunna kritisera islam utan tillrättavisning, är nästan alltid höljt i antiterrorismens språk. Politiker och förmodade ”tsarer” med expertis i att motverka extremism har nyktert varnat för att det att våga förankra något skydd för muslimer i lag kommer att innebära att stödja islamismen.

Bortsett från det öppet rasifierade sättet som terrorism huvudsakligen förknippas med islam, hör vi också oftast detta argument om dem som begår våldshandlingar när förövarna är muslimer.

Jag kan inte minnas när jag senast såg en tabloidrubrik som fördömde hotet från judendomen mot väst som svar på Israels folkmord på palestinier. Jag minns inte att regeringen förlitade sig på sin juridiska definition av antisemitism för att skydda den brittiska rätten att kritisera Israel eller för att begränsa hotet från brittiska IDF-soldater som återvänder till Storbritannien utan att göra upp efter att ha mördat och lemlästat i en främmande stats namn.

Jag kan inte minnas när jag senast såg en högerkrönikör beslutsamt hävda att hindutva-ideologin är det största hotet mot Storbritannien idag.

Jag minns inte dessa fall eftersom de inte inträffar.

Hur bekvämt är det då att plötsligt den blåblodiga brittiska önskan att förolämpa försvinner när vi pratar om grupper som upprätthåller snarare än utmanar status quo.

Dessutom, varför går den hypotetiska rätten för någon att kritisera min tro före min säkerhet som en synligt muslimsk kvinna i Storbritannien?

För bortsett från småaktig politik, är det vad vi pratar om här. Termen ”anti-muslimskt hat” kanske låter som inget annat än gräl på lekplatsen, men vad detta tvetydiga språk döljer är att det handlar om en verklig, aktiv – och växande – fara som utgör muslimer.

Islamofobi är på en rekordhög nivå – det är nu den ”farligaste tiden i Storbritannien att vara muslim”. Islamofobiska övergrepp ökade med 73 % under 2024, och under de senaste somrarna bevittnade vi en flamma av anti-migranthat riktat mot muslimer explodera över hela landet, med moskéer, halalrestauranger och hotell som inhyser huvudsakligen muslimska asylsökande attackerade.

Våra politiker gör inga ansträngningar för att dölja sin uppenbara islamofobi, och våra nationella nyhetsföretag sprider avhumaniserande retorik om oss. För bara några dagar sedan, i sydöstra London, blev en synligt muslimsk kvinna i hijab påkörd av en bil i en riktad smitningsattack när hon lämnade sin lokala moské.

När detta är det klimat av destillerad, tillverkad islamofobi som vi ser, varför verkar landet då vara mer bekymrat över rätten att förolämpa? En formell definition skulle kunna skydda muslimer från att bli överfallna eller till och med dödade på gatan, men media är besatta av vad detta kommer att innebära för ”yttrandefriheten”.

Svaret har naturligtvis länge hängt i luften för muslimer i Storbritannien. Det handlar om det faktum att ingenting, inte våra pass, inte våra accenter, inte våra prestationer eller våra referensramar, någonsin kommer att göra muslimer jämlika i ett land som kräver absolut samtycke till staten framför allt annat.

Anledningen till att vår säkerhet kommer näst efter någons rätt att kritisera och göra narr av sig är att det är precis där vi sitter på hackordningen i denna nation, trots att vi kallar den vårt hem.

Dessa hysteriska tabloidrubriker som beklagar förlusten av yttrandefrihet och anklagar Labour för att införa en hädelselag bakvägen avslöjar den rasistiska dubbelmoral som finns i den ruttnande hjärtat av den brittiska demokratin.

Trots vad vi får höra är vi inte alla lika. För vissa, som muslimer, är vår rätt att existera säkert och öppet bara en eftertanke till det enda sanna brittiska värdet: att upprätthålla en imperialistisk, splittrande agenda till varje pris.

 

 

Original text: Is offending Muslims an inalienable right of the British people?