Hans Christian Andersen – Sagor för att växa

Varje gång ett snällt barn dör, kommer från himlen en av Herrens änglar, hämtar i sina armar den döda lilla kropp och med sina utbredda stora vita vingar, börjar sin flygning över alla de platser som den lilla pojken älskade samtidigt som han samlar en bukett blommor för att erbjuda till Gud, så att de ser ännu vackrare där uppe än på marken.

Vår Herre pressar mot Sitt hjärta alla dessa blommor men dem han gillar bäst, kysser Han varpå den får en röst och kan nu sjunga i de välsignades kör.

Här är vad en av vår Herres änglar berättade för ett dött barn när han flög med honom till himlen, och barnet lyssnade som i en dröm. De flög över de olika platser där den lilla hade lekt och de passerade genom vackra trädgårdar med blommor.

– Vilken ska vi ta med oss för att plantera i himlen? Frågade ängeln.

Där växte en vacker och smal ros, men en ond hand hade skurit av stammen så att alla grenar, översållad med stora halvöppna knoppar, hängde torra i alla riktningar.

– Stackars ros! Utropade pojken. Tar den med dig, bredvid Gud kommer den att blomstra.

Och ängeln tog det och gav barnet en kyss för sina ord, och den lilla pojken öppnade ögonen.

Då samlade de många vackra blommor, men också ödmjuka smörblommor och vilda violer.

”Vi har en bra bukett, sade barnet, och ängeln nickade men flög inte omedelbart till Gud. Det var natt och det var absolut tystnad, båda var kvar i den stora staden, svävande i luften i en av dess smala gränder där det låg högar av halm och aska. Någon hade flyttat ut, där fanns keramik bitar, porslin, bitar av gips, trasor och gamla hattar, allt såg mycket oattraktiv ut.

Bland all detta avfall pekade ängeln på bitarna av en trasig kruka, från den hade lossnat ut en klump med rötterna av en torr vild blomma, det är därför någon hade kastat det in i gränden.

”Vi tar den med oss, sa ängeln. Medan vi flyger kommer jag att berätta varför.”

De satte igång med flygningen och ängeln började sin berättelse:

– I den där smala gränd, i en låg källare, levde ett fattigt sjukt barn. Från och med dagen för sin födelse levde han i den yttersta misär. Allt han kunde göra i sitt liv var att gå i sitt lilla rum med stöd av sina kryckor, hans lycka var inte större än så. Vissa sommardagar kom några solstrålar in i källaren, inte mer än en halvtimme, och då den lilla pojke värmde upp sig i solen och tittade på ådrorna i sina smala fingrar som han håll upp framför sitt ansikte och sade ”Ja, idag kunde jag gå ut.”

Han kände till om skogen och dess vackra grönska under våren bara för att grannens son brukade ta med sig till honom den första grenen från ett av träden. Han satte den över sitt huvud och drömde att han var under trädet, vars löv lyste i solen och fåglarna sjöng.

En vårdag kom grannens pojke också med blommor från skogen, och bland dem kom av en slump en med sina rötter, så de planterade den i en behållare, som placerades bredvid sängen, bredvid fönstret.

Blomman hade planterats av en lycklig hand, för den växte, fick nya grenar och blomstrade varje år. För den sjuka pojken var det, den vackraste trädgården, hans lilla skatt här på jorden.

Han vattnade och vårdade den, han såg till att den fick de sista solstrålarna som trängde genom det lilla fönstret, själva blomman var en del av hans drömmar eftersom för honom blommade det, för honom spred den sin doft och gav glädje till syn, till den vände han sig vid tidpunkten för sitt död, när Herren kallade honom till sitt bröst.

Han hade varit i ett år med Gud och under hela året stod plantan fortfarande vid fönstret, bortglömda och torr, så när man flyttade, kastade man bort det på gatan . Och detta är blomman, den stackars torra blomma vi har satt i vår bukett, eftersom det har gett mer glädje än den vackraste i en drottnings trädgård.

Men hur vet du allt det här? Frågade barnet som ängeln hade med sig till himlen.

”Jag vet det” sade ängeln, eftersom jag var den stackars sjuka barnet som stod på kryckor. Jag känner igen min blomma!

Det lilla barnet öppna vid sina ögon och stirrade på ängelns lysande ansikte och då befann de sig i Vår Herres himmel, där det finns glädje och lycka. Gud tryckte det döda barnet till sitt hjärta, och han omedelbart fick vingar som de andra änglarna, och de flög iväg, hand i hand.

Vår Herre också tryckte mot sitt bröst alla blommor, men den vissnade vilda blomman kysste Han och den fick röst och hon började sjunga med kören av änglar som omger den Allsmäktige, några närmare varandra i täta cirklar runt de första, cirklar som sträcker sig till oändligheten, men alla fulla av lycka. Och alla sjöng, unga och gamla, tillsammans med den välsignade pojke och den vilda blomma som hade övergivits bland skräpet på den smala, mörka gränd, dagen för flytten.