Benay Blend – The Palestine Chronicle

 

Under de senaste 77 åren har palestinier upplevt olika dikotomier som är inneboende i livet under ockupation. Ibland försonliga, men ofta inte, vissa är unika för den nuvarande situationen, och andra är det inte.

Till exempel är motståndskraft och förtvivlan normala reaktioner på årtionden av etnisk rensning av den sionistiska staten.

Som ett gemensamt drag har sumoud tjänat det palestinska motståndet och bidragit till deras vägran att lämna hemlandet, även i kölvattnet av ökad kollektiv bestraffning av den israeliska militären sedan den 7 oktober.

Medan Israels aggression i Gaza och historiska Palestina har nått nära historiska nivåer, finns det en fara i att romantisera palestinsk motståndskraft, vilket många är vana vid att göra. Att göra det förvandlar folket till en välbegagnad kliché, plus att det kräver av dem övermänsklig styrka som ingen ska behöva bära.

Vissa motsättningar är omöjliga att försona. Till exempel suddar Israels ursprungsberättelse ut verkligheten av Nakba, vilket koloniala berättelser ofta gör. Som poeten Dareen Tatour förklarar firar sionisterna vad de anser vara sin självständighetsdag i början av maj genom att hålla fester fyllda med fyrverkerier och picknickar.

Å andra sidan ”sörjer palestinierna denna dag som [sin] Nakba”, klargör Tatour, ”början på en etnisk rensning, förstörelsen av ’deras’ byar och skapandet av en flyktingbefolkning.”

”Vi lider i tystnad och stolthet och stannar kvar, trots att frihet bara är en dröm”, avslutar Tatour och injicerar därmed hopp och motståndskraft i förtvivlans formel.

Det som inte kan förenas är de två versionerna av historien som rör 1948, trots sionisternas ansträngningar att göra det.

Varje år den 15 maj håller Combatants for Peace (CFP) en gemensam Nakba-minnesceremoni, i år med fokus på att ”hålla fast vid land, hålla fast vid hopp.”

Vems land, och vems hopp? Dessa frågor verkar inte ha något svar utöver en vag hänvisning till att ”bearbeta” varje sidas ”våldsamma förflutna”.

Häri ligger problemet. Det finns en strävan att hitta en motsvarighet i motståndet från de ockuperade, som har en laglig rätt att göra motstånd, och våldet från ockupanten, som inte har rätt att begå folkmord mot den andra.

Fascismen har aldrig röstats bort från makten, och den har aldrig övervunnits genom att de förtryckta lyssnar på sin förtryckares trauman. Denna uppfattning är lik den att förespråka att judarna i Warszawagettot borde ha bjudit in nazisterna på te för att lyssna på deras berättelser, istället för att resa sig mot sina förtryckare som de faktiskt gjorde.

Uppmaningen fortsätter att beteckna den ”nuvarande blodsutgjutelsen” som ”ytterligare ett tragiskt kapitel i en lång historia av konflikt om detta land”. Förutom att det inte är en konflikt eftersom det antyder två jämbördiga stridande, när palestinierna i själva verket inte har i närheten av vapen som israelerna har, tack vare att USA och andra länder möjliggjort det som egentligen är ett folkmord, inte en konflikt, som pågår än idag.

Dessutom hänvisar minnesmärket till att ”bryta våldscykeln” genom att lyssna på varandras berättelser, när det faktiskt inte har funnits någon ”våldscykel”, utan istället fortsatt etnisk rensning utförd av den sionistiska staten.

Slutligen hänvisar CFP till ett ”åtagande till försoning”, men även i Sydafrika, där det hölls sannings- och försoningsförhandlingar, ägde dessa inte rum förrän efter apartheidens slut. Israel har en lång väg att gå, om någonsin, innan försoning sker.

När det gäller framtiden har de som är involverade i Combatants for Peace en ”vision om kollektiv befrielse, där de förtryckta är fria från dominans och förtryckarna är befriade från de system som binder dem till våld”.

Ingenstans i dessa få stycken använder CFP ordet ”folkmord”, och dessa sista ord hänvisar inte heller till ”sionism” som det system som måste slitas i bitar. Deltagarna lämnar således minnesstunden varje år med en god känsla av att de har visat tomma ord för att ha stoppat folkmordet som aldrig får ett lämpligt namn.

I ett Facebook-inlägg definierar Haider Eid, palestinsk forskare, kulturaktivist och musikartist, ”normalisering” som ett ”medel för att hantera eller presentera något som är i sig onormalt, såsom förtryck och orättvisa, som om det vore normalt”. CFP fungerar som ett sådant projekt, eftersom det innebär att etablera normala relationer med den sionistiska regimen istället för att stödja en kamp för självständighet ledd av inhemska palestinier.

På andra ställen hävdar Eid att kultur- och normaliseringsprojekt som har genomförts under förevändning att ”förstå den andre” eller ”övertyga den israeliska opinionen om [palestinska] rättigheter” felaktigt har lett till en internationell opinion att Israel ”aktivt sökte fred”. Ännu värre är att de försvagade bojkottrörelsen samtidigt som de tillät Israel att ”skölja av sitt kriminella förflutna” genom att marknadsföra sig själv som en ”demokratisk och normal stat”.

I stället för att ta aktiv ställning mot israeliska institutioner ger dessa uppgifter, avslutar Eid, deltagarna en ”falsk känsla av tillfredsställelse” över att de agerade genom att helt enkelt delta i ”dialog” om gemensamma frågor samtidigt som de ignorerar frågan om hur man ska skapa frihet och rättvisa för det palestinska folket.

CFP sponsrar också ett gemensamt minnesmärke, avsett att sammanföra palestinier och israeler som är inbjudna att gemensamt sörja sina döda. Ceremonin, som hålls årligen på kvällen före Yom HaZikaron (israelisk minnesdag), är värd för deltagare som, enligt arrangörerna, är enade mot de krafter som försöker splittra dem.

Problematiskt av de skäl som redan nämnts, presenterar det gemensamma minnesmötet andra frågor som beskrivs av rabbin Brant Rosen i sitt veckovisa nyhetsbrev till medlemmar i Tzedek Chicago, en antisionistisk församling i Chicago.

Rabbin Brant, som delas på Facebook, förklarar att Yom Hashoah (Förintelsedagen) instiftades genom en lag av det israeliska parlamentet kort efter grundandet av den sionistiska staten. Den firas årligen den 27 april och inleder en sorgevecka som leder till Yom Hazikaron (minnesdagen) och slutar med Yom Ha’atzmaut (självständighetsdagen).

Därmed tjänar den till att ”främja den sionistiska historiska mytologin” som såg etableringen av staten Israel som en ”återfödelse”, som uppstod ur askan av Förintelsen, möjliggjord av soldater som stred i frihetskriget.

Genom att ignorera det faktum att den sionistiska staten möjliggjordes genom att en annan grupp människor berövades egendomen, misslyckas de gemensamma minneshögtiderna som sponsras av CFP med att föra samman två oförenliga grupper av sörjande.

Hur fruktansvärt det än var, så hände Förintelsen i det förflutna, så den kan inte användas av offren som rättfärdigande för att utföra sitt eget folkmord mot en annan grupp människor. När offren blir förövare av ett annat orelaterat brott kan de två händelserna aldrig förenas, oavsett hur mycket sionisterna väljer att göra det.

Denna verklighet fortsätter än idag när israeler utför vad de ser som den slutgiltiga lösningen, det fullständiga folkmordet och fördrivningen av det palestinska folket.

Under hot om folkmord upplever palestinier ett brett spektrum av känslor: hopp, förtvivlan, glädje och sorg, alla rimliga reaktioner med tanke på det rådande sammanhanget.

”Det som inte kan förenas är dialoger mellan de ockuperade och ockupanten, två grupper med mycket ojämlik status, särskilt nu när den ena sidan begår folkmord mot den andra.

En tredje aktör, kanske, kommer i form av naturen som slår tillbaka. Paradoxalt nog, när Israel ökar sin kampanj för att förinta hela Gaza för att ge plats åt israeler att ta kontroll, brinner en annan eld i de skogar som sionister planterade för att göra landet till sitt eget.

I en tid då Israel bränner levande vuxna och barn i Gaza, Västbanken och Libanon, förklarar Ronnie Kasrils, brinner dess egna skogar tack vare främmande träd som planterats av utländska givare på stulen mark.

Kasrils, en veteran i Sydafrikas anti-apartheidkamp, ​​noterar att bosättare planterade träd för att återskapa sina tidigare landskap, och sedan ”när den etniska rensningen kom, planterade de träd i en takt för att täcka över scenerna med slakt och rivning av hundratals byar, i hopp om att utplåna alla tecken på en palestinsk närvaro.”

Enligt Kasrils är dessa skogar en ”träffande symbol för de pyrande gifterna inom ett misslyckat sionistiskt system som förvandlas till aska”.

När Nakba-dagen närmar sig är de brinnande träden en påminnelse om att det bara finns en sann berättelse, i motsats till en ”historia av substitution, av tystat minne, av systematisk glömska”, dvs. en falsk berättelse som sionisterna har påtvingat.

”Lågorna runt Jerusalem påminner oss – kanske oavsiktligt – om att inga människor kan ryckas upp med rötterna ostraffat”, hävdar Mohamed El Mokhtar. ”Att landet, förr eller senare, kommer att tala igen.”

 

 

Benay Blend doktorerade i amerikanska studier vid University of New Mexico. Hennes vetenskapliga verk inkluderar Douglas Vakoch och Sam Mickey, red. (2017), ”’Neither Homeland Nor Exile are Words’: ’Situated Knowledge’ in the Works of Palestinian and Native American Writers”. Hon bidrog med denna artikel till The Palestine Chronicle.

 

Original text: Al-Nakba al-Mustamirra: On 77 Years of Sumoud, Steadfastness, and Despair