Abu Marwan Abd al-Malik ibn Idris al-Jawlani al-Jaziri. Amiri poet, född troligen omkring åren 950-960. Han mördades i Madinat al-Zahras
underjordiska fängelse 1003.

Uppgifterna som vi har om hans liv och som vi har hittat i kända källor är verkligen knappa. Vi har redan angett det troliga födelsedatumet,
baserat på det faktum att en av hans första offentliga föreställningar, åtminstone den äldsta som kan dateras, är den poetiska duellen som han
på beställning av Al-Mansur hade med Al-Mushafi, medan han redan var i fängelse (978-983), då Al-Jaziri inte kunde ha varit mer än tjugofem år
gammal.

Diktarens liv måste ha gått i Al-Mansurs tjänst, eftersom han var en av hans flitiga kamrater och vars medfödda lätthet att improvisera
lovvärda verser skulle ge honom betydande gåvor och till och med höga offentliga positioner. På det sättet lyckades han uppnå positionen som
polisprefekt (sahib-al-surta), tack vare en av hans opportunistiska verser. Även under en viss tid fick han rollen som kanslern
(diwan al-insa), även om han på grund av vissa oegentligheter eller försumlighet i utövandet av sitt kontor tillfälligt avsattes, för att
efter Al-Mansurs död och under Al-Muzaffars regering återinsättas som kansler tills han dog.

Hans liv var inte undantaget från allvarliga personliga olyckor, det bekräftas av berättelser om att under Hayibs styre satt han i fängelse
två gånger, en gång i det underjordiska fängelset i Al-Zahyra och en gång i Tortosa. Även om varaktigheten av hans fängelsetid inte borde ha
varit mycket lång, eftersom det verkar begäran om förlåtelse och omvändelse. Men denna vänlighet bibehölls inte eftersom han blev inblandad i
konspiration som syftade till att avsätta det inflytelserika Al-Muzaffars visir, Isa ibn al-Katta och till och med Al-Muzaffar själv.

Denna konspiration kan hjälpa oss att klargöra poetens tragiska slut. När Al-Muzaffar efterträdde sin far gav han Isa ibn al-Katta ledningen
för administrationen och bekräftade honom med titeln visir, men Al-Katta var inte populär bland de mäktiga amiri slavar, som inte upphörde att
uppmana sin ledare, Tarafa, att uppmana den hatade visiren.

Det verkade som att Tarafa var intresserad att uppmana visiren men eftersom han var alltför försiktig beslutade han sig för att inte agera
ensam och tänkte att andra fiender till Ibn al-Katta snart skulle gå med honom, så han kontaktade en av dem. På detta sätt förenades han med
Cordobas Gran Qadi, Abu-l-Abbas ibn Dakwan, och Al-Tazir, domstolens sekreterare, i detta försök att göra sig av med visiren.

Sommaren år 1003 närmade sig då Al-Muzaffar bestämde sig för att genomföra en expedition mot Katalonien, något som gladde Tarafa som utan
tvekan rusade för att be kungens välsignelse för att påbörja expeditionen så fort som möjligt och frågade Al-Muzaffar att skicka med honom sin
visir Ibn al-Katta. Men hans klumpiga agerande och brådska ledde visiren till att misstänka om att något var på gång. Visiren märkte att det
var absolut omöjligt att förvarna sin herre om komplotten som var på gång, skrev till Al-Zahyras Sahib, Mufarry, hans vän och förklarade hur
det var med Tarafa.

När Al-Muzaffar fick höra om situationen, efter ett hemligt samtal med sin visir, ursäktade han honom, först och främst, från att följa med på
expeditionen med Tarafa och i sin tur lämna den senare i total frihet så att han inte skulle misstänka något. På detta sätt lämnade staden
Al-Muzaffar med Ibn al-Jaziri och andra viktiga personer för att förena sig med Tarafa som väntade på honom i Zaragoza. Men innan han anlände
och på en plats på väg till denna stad, beordrar Al-Muzaffar Al-Jaziri att återvända till Cordoba, med ursäkten att samla in pengar för
expeditionen, som kommer från skatten. Al-Jaziri märkte inte vad som planerades, och samtidigt beordrade Al-Muzaffar i hemlighet att när denne
anlände till Cordoba skulle fängslas i Al-Zahyra. Tarafa dog i sin exil i Balearerna, Ibn Dakwan förlorade sin position som qadi i ett år,
Al-Jaziri mördades på order av Isa som inte var nöjd med att han enbart satt i fängelse och därför meddelade sina vänner Mufarry och Abd Allah
ibn Maslama, polisens prefekt, som båda var poetens fiender att organisera det. Al-Jazirs mördare var en svart slav som gick in i fängelset
och kvävde honom en dag under månaden Duhl-Qadah eller kanske Shawal 1003. Han begravdes några dagar senare, när nyheten om hans död
offentliggjordes.

Hans poetiska produktion är intimt kopplad till de livsförhållanden han gick igenom och därför kan vi tydligt urskilja de dikter som han
komponerade under sin tid som domstolssekreterare, när han var medlem i Al-Mansurs krets och levde ett lugn och inflytelserikt liv från andra
som föddes ur hans reflektioner som en man fängslad och övergiven av alla, och i vilken man kan tyda en mycket annorlunda existentiell miljö
än den föregående, endast uppmuntrad av bitterhet och förtvivlan.

Kompositionerna från hans lyckliga tider visar oss en nöjd och lycklig Al-Jaziri, ivrigt att få den mäktige hajibs gunst. Men genren där
Al-Jaziri framträder på ett autentiskt sätt och i vilket han var en av de viktigaste utövare i Al-Andalus, är vad vi kan kalla blommig lovtal,
det vill säga den typiska dikten med blom referenser, Nuria, tillsammans med den panegyriska, i perfekt symbiotisk sammanslagning. Låt oss
läsa en komposition, som en gåta, om rosen:

Säg till visiren med anmärkningsvärda egenskaper,
Förklara för oss vem vi menar,
Kommer i ett farväl, bråttom, iklädd
med gröna slöjor och röda kläder.
Med sin ankomst ger han dig stor glädje, snabbare
Du säger adjö till henne, för deras hästar rör sig snabbt.

Och du kommer inte att njuta av hans besök igen
Tills efter ett år då han återvänder igen.

Eller om liljan:

Långa kronblad av en ren vit som när de plockas upp
färgas djup gul.
Antalet ståndare om man räknar dem är sex,
utan att glömma fruktämne som är den sjunde.
Alla tar kärleksfullt skydd i dess famn
som om hon var en mamma som skyddade med iver
ett fortfarande ammande barn.
Den mjuka huden på hennes bröstkorg impregneras
av den djupa parfym
saffran som deras lilla huvuden andas ut
Dess varma doft och dess underbara och vackra utseende
bjuder till kärlek och passion.

De är kompositioner med stor skönhet och i dem harmoniseras med stor uppfinningsrikedom de ämnen som blomsterpoesin använder med stor
frekvens, och i vilken balansen söks med det tvingade panegyriska intryckt i dem.

Inom det panegyriska temat kan vi nämna Al-Jaziris all befintliga produktion, eftersom de verserna där Al-Mansur och månen tävlat om skönhet
är kända:

”Jag ser fullmånen dyka upp ett ögonblick
och visa dig själv helt
Snabbt täckande i molnens slöja.
Hon uppför sig så här för att när hon dök upp
uppfattade hon ditt ansikte och skamfylld gömde hon sig.
Om dessa ord jag uttalar kunde nå henne
Visst skulle hon svara instämmande.”

Al Jaziris något opportunistiska karaktär återspeglas troget i en humoristisk anekdot där den berömda Said från Bagdad griper in. En regnig
dag klädde han sig helt med nya kläder för att besöka Al-Mansur, på vägen dit passerade han mycket snabbt vid en av palatsdammarna, med en
sådan otur att han halkade och föll i vattnet. Al-Mansur bevittnade händelsen och bröt ut i åskande skratt och beordrade att han omedelbart
skulle tas bort från poolen. När han bytte kläder sade Al-Mansur i retande ton: Oh, Abu-l-Ala, varför improviserar du inte någon vers om ditt
fall? När Said hörde honom, böjde huvudet och reciterade:

”Två saker har uppmärksammats just nu,
Ibn Wahbs fjärtande och Saids fall.”

Al-Jaziri, som hade bevittnat scenen, uppmanade honom och sa: ”Oh Abu-l-Ala, varför reciterar du inte dessa verser?”

”Jag är verkligen skyldig all min glädje till det starka ljuset som du sprider,
och till regnet av gåvor som rikligt faller från dina händer.
Till den grad att jag blev bedövad att se dig,
att jag, medvetslös, föll i vattnet i den djupa poolen.
Var säker på att om din tjänare hade förblivit nedsänkt
det hade varit för att din generositet skulle ha
dränkt honom tidigare.”

Al-Mansur blev förvånad när han hörde dessa vers och berömde honom i sin tur och sade: ”O Abu Marwan, vi har jämfört dig med irakierna och du
har utan tvekan överträffat dem med din utmärkta konst, vem kan jämföra sig med dig?” Och då beviljade Al-Mansur honom positionen som polisens
prefekt.

Det backiska temat var inte främmande för Al-Jaziri, som borde ha utmärkt sig särskilt i det, eftersom antologin Al-Kattani inkluderar en av
hans dikter när han behandlar detta ämne.

Men denna poets produktion visar oss inte bara det trevliga och lyckliga ansiktet hos någon som välsignats med gåvor från gudinnan Fortuna. Vi
ser också en man som plågas av sin vistelse i fängelse, full av rädsla och med svaga förhoppningar om att återfå Hajibs gunst. Trots det kan
man bara berömma hans berömda qasidah, av etisk-pedagogisk karaktär, som från samma fängelse tillägnar sin son Abd al-Aziz och som har
bevarats nästan helt av Taalibi i hans Khatima, II, s. 101-3, och det började så här:

”Mina nära och käras avstånd och
mina minnes oavbrutna kommande och gå
har lämnat mig helt föräldralös av
tålamod och accepterande.
Platsen där jag är ligger för
långt att besöka
Och även när mina ögon lyckas med att somna
inget spöke visas plötsligt för mig …”