Abdelwahid Gutiérrez – Musulmanes Andaluces

Grunderna för Hanbali Fiqh – Följeslagarnas fatwor – Del 1

Följeslagarnas fatwor

Var och en av de stora imamer hade som startpunkt en viss grupp av salaf (1) i sina juridiska studier och föredrog att
agera som dem och följa den väg de följde. Abu Hanifa studerade i djup den irakiska Fiqh (2) från Ibn Masud och en del
av Meckas fiqh, och extrapolerade på ett speciellt sätt från Ibrahim al-Nakhais fiqh, och därefter studerade han fiqh
ned sin lärare Hammad. Malik förmedlade de sju Fuqahas fiqh bland Tabiin, Ibn Shibab, Rabia ar-Ra och andra, och på
så sätt lärde han sig det från de som hade lärt fiqh från följeslagarna.

Ash-Shafii överförde från Ibn Uyayna i hadith och sedan från Maliks Fiqh och jämförde det med den irakiska fiqh när
han träffade Muhammad ash-Shaybani för att sedan överföra ett system efter en komplett kombination av dessa. Detta
system var läran om grunderna för fiqh principer med exakta kriterier för att praktisera härledning inom ramen för
fiqh.

Ahmad ibn Hanbal hade en skola som dateras tillbaka till tiden för Profeten och hans följeslagare, och producerade en
samling av Fiqh med rättsliga beslut och regler från profeten och hans följeslagare, oavsett om de hänvisades till
Allahs Bok, Hans budbärares sunna eller deras egna ijtihad (3). Det var denna samling som han överförde. Ahmad reste
genom alla islamiska regioner för att samla material till sin skola. Han lärde sig från ash-Shafii reglerna och
deduktiva metoder för att extrapolera från detta material och ge varje text sitt rätta värde.

Hans juridiska samling med start från följeslagarna är inte en försumbar volym i hans fiqh, den är brett och varierad,
och utgör en stor samling av partiella regler för olika situationer som överfördes av olika individer.

Följeslagarnas fatwor återspeglar mångfalden av miljöer från vilka de kommer ifrån och antalet fatwor som var och en
överförde varierar, vissa utfärdade många medan andra utfärdade väldig få.

Bland de som utfärdade många fanns Umar, Ali, Abdullah ibn Masud, Abdullah ibn Abbas, Zayd ibn Thabit och Aisha. Dessa
var de som utfärdade flest fatwor. Efter dem kommer andra som Abu Bakr, Uthman, Muadh, Sad ibn Abi Waqqas, Talha,
az-Zubayr, Abdullah ibn Amr ibn al-As, Salman al-Farsi, Jabir och Umm Salama.

Ahmad klängde sig alltid fast till dessa källor när han uttalade någon åsikt, och på så sätt ansåg han att bevisen för
följeslagarnas fatwor placerades på andra plats efter profetens hadither och före mursal och svag hadith. Ahmad
använde en följeslagares fatwa om en specifik fråga före hans egen ijtihad.

Han delade följeslagarnas fatwor i två kategorier, de om vilka inte fanns någon diskrepans, och de som det
konstaterades att det fanns skillnader med två, tre eller flera positioner i frågan. Med den första klassen antog han
följeslagarnas ställning men han kallade inte det konsensus, enligt ash-Shafii. Till exempel antog han Anas position
om vittnesmål från en slav för att det berättas att han sa, ”Jag vet inte någon som avvisar slavarnas vittnesbörd.”

När det gäller den andra kategorin, där det fanns avvikelser, noterade Ahmad de olika positionerna och betraktade alla
som egna former som kunde ha två eller tre yttranden enligt olika positioner. Han gjorde så för att inte placera sitt
yttrande framför följeslagarnas eftersom de alla hade Guds sändebud ljus och vägledning.

Ibn al-Qayyim berättar en annan synvinkel: ”En av principerna för Ahmad var att när följeslagarna skilde sig i sina
åsikter, valde han bland dem, den yttrande som var närmast Boken och Sunna.” Det finns en annan berättelse enligt
vilken sägs det att han hänvisade i första hand till de rätt vägledda kalifernas yttrande.

Graderingen av följeslagarnas fatwor bestämdes genom deras starka stöd i texter, Koranen och godkända hadither. Vissa
forskare hävdar att när Ahmad hittade en fatwa från någon följeslagare, undvarade han härledningsbehov eftersom
beslutet redan hade fattats.

Ansåg Ahmad följeslagarnas fatwor vara en del av Sunna, eller snarare betraktade han dem som ijtihad av dem som var
att föredra framför sin egen?

De fyra fuqaha, grundarna av de fyra stora skolorna i Fiqh accepterade följeslagarnas fatwor, men skilde sig på hur
man ska skulle betrakta dem. Ash-Shafii, som framgår av hans Risala, betraktade dem som ijtihad, men föredrog dem
framför sin egen ijtihad eftersom han ansåg dem mer lämpliga än sin egen. Malik betraktade följeslagarnas fatwor som
en del av sunna och jämförde dem med andra berättelser när han hittade en motsägelse. I Ahmads fall, föredrog han de
godkända hadither framför fatworna, sålunda skilde han sig från Malik, men han också föredrog fatworna framför hadith
mursal eller svaga.

Ibn al-Qayyim sade tydligt i detta avseende i Ilam al-Muwaqqieen:

”När en följeslagare gör ett uttalande eller ger en dom eller fatwa, kan detta vara ett resultat av en uppfattnings
förmåga han har men inte vi eller av en uppfattnings förmåga som vi delar. I fråga om honom, kan det vara så att det
är något han hörde direkt från profetens (fvmh) mun eller från en annan följeslagare som berättad det ha hörde direkt
från Allahs budbärare.

Den kunskap de hade och som vi inte har någon tillgång är mer än det någonsin kan kännas till, eftersom ingen av dem
rapporterade allt de hörde. Hur mycket har Abu Bakr as-Siddiq, Umar al-Faruq och andra stora följeslagare hört
(mGvnd), jämfört med det de har berättat!

Det finns inte ens hundra hadither från Abu Bakr as-Siddiq, även om det är känt att han aldrig lämnade profeten
(fvmh), varken i strid eller under profetskapet och tills profeten (fvmh) dog. Abu Bakr var den som kände honom bäst
i gemenskapen, hans ord, handlingar, vägledning och beteende. Detsamma gäller för de flesta av följeslagarna, antalet
handlingar eller ord som de överförde var mycket litet jämfört med vad som de faktiskt hörde eller såg. Om de hade
berättat allt de hörde och såg, skulle vara mycket mer än det som Abu Huraira överförde, som bara följde med Profeten
(fvmh) i fyra år och ändå är ganska mycket det han överförde.

Påståendet, ”Om följeslagarna hade vetat något om denna fråga…” kan endast göras av någon som inte förstår folkets
beteende och uttalanden. De kände stor oro och omsorg i förmedlandet av något från profeten (fvmh) av rädsla att lägga
till eller ta bort något från hans ord.

Eventuella fatwor utfärdade av någon av följeslagarna måste baseras på något av följande:

– Han hörde det direkt från profeten (fvmh)

– Han hörde det från någon som i sin tur hörde det direkt från profeten (fvmh)

– Han förstod från en vers i Allahs Bok på ett sätt som är okänd för oss.

– Det var något som alla följeslagare var eniga om men vi har fått endast yttrandet från den som utfärdade fatwan.

– Han förstod det genom en grundlig kunskap om språket och innebörden av uttrycket, på ett sätt som bara han hade
tillgång och vi inte har det, eller genom en direkt kunskap om de faktiska förhållanden man ville referera till, eller
den mängd saker som han förstod med tiden genom att observera profeten (fvmh), bevittna hans beteende, tillstånd,
agerande, att lyssna på hans ord, känna till hans mål och bevittna Uppenbarelse och dess praktiska innebörd i
handling. På grund av detta var följeslagaren kapabel att förstå saker som vi inte kan förstå.

Om fatwa baseras på något av ovanstående kriterier, är den då rätt för oss och vi måste följa det. Det finns
fortfarande en möjlighet till:

– Att det var baserad på en individuell förståelse av något som budbärare (fvmh) inte sade och följeslagaren var fel
i sin förståelse”.

Tabiuns (Anhängarnas) fatwor

Vi vet hur Ahmad behandlade frågan om följeslagarnas fatwor, nu måste vi se hur han behandlade Tabiuns (2) fatwor när
han hade framför sig frågor där det inte fanns någon text.

De flesta fuqaha som sade att de inte använde anhängarnas fatwor som en allmän källa, använde och accepterade ändå
fatwor för några av de stora bland anhängarna. Abu Hanifa antog ibland Ibrahim al-Nakhais ställning även om han inte
betraktade anhängarnas påståenden som en källa till härledningsprincipen. Han förklarade att de var vanliga människor
och att han kunde göra samma bedömning som dem.

Malik antog ibland Said ibn al-Musayyab, Yazid ibn Aslam och Al-Qasim ibn Muhammad ibn Abi Bakrs inställning.

Ash-Shafii antog ibland Atas position.

Dessa rättslärda förstod att anhängarna var män med känd kunskap och på grundval av detta accepterade de deras
åsikter.

Detta var synsätten hos dessa tre imamer före Ahmad. När det gäller Ahmad, är berättelser oeniga om han acceptans nivå
för anhängarnas fatwor.

Vissa säger att han accepterade det och andra säger det motsatta, och att enligt hans uppfattning var anhängarnas fiqh
en kommentar. Om det inte fanns text på ett visst ämne eller uttalande från en följeslagare eller en hadith mursal, då
accepterade han anhängarnas fatwa om det inte fanns någon tvist om det.

Folk säger att hanbalis anhängare inte har enats om huruvida anhängarnas fatwor bör stå över ”analogin”. En grupp ger
dem företräde framför analogin eftersom enligt dem analogin kan endast användas i nödfall. En annan grupp, däremot,
ger analogin företräde.

Hur som helst vet vi att Ahmad ogillade själv övningen av ijtihad och när det inte fanns någon tradition tog han ofta
fatwor från de äldste i traditionen som Malik az-Thawri, Sufyan ibn Uyayna, al-Awzai och andra. Därför är det troligt
att han hade accepterat fatwor från de mest kända och betrodda anhängare.

Konsensus (ijma)

Ibn al-Qayyim betraktade inte konsensus som en Fiqh Hanbali princip. Han nämnde inte det och det har berättats att
han sade: ”Den som upprätthåller att det finns konsensus är en lögnare.” Han förnekade ofta dess existens eller
kännedom om dess existens utanför följeslagarna.

För att definiera konsensus bör vi förklara vad som menas med det av de som använde det som en juridisk princip. Men
sanningen är att vi inte kan hitta någon som lärde ut det som en princip, förutom ash-Shafii, från vilken vi vet vad
han menade med konsensus. Ash-Shafii nämnde konsensus verklighet i hans bok om ogiltigförklaring av istihsan:

”Varken jag eller någon av kunskaps folk kan säga ”om det finns konsensus” utom på fakta om vilka man kan aldrig hitta
något kunnig som inte upprepade vad hans föregångare har redan sagt, som den i att Salat Duhr har fyra raka, att vin
är olagligt och liknande.”

Ingen tvekan om att Ahmad bedömde konsensus som något mycket svag i de flesta frågorna. Han studerade med ash-Shafii
under sin tid i Mecka för och nackdelarna med konsensus. Genom detta vet vi att han fann konsensus som något helt
osannolika utanför redan kända frågor inom Din. Han var mycket försiktig med att tillskriva ord och meningar till de
kunniga, och när han citerade ett ämne som det inte fanns någon tvist, var hans samvetsgrannhet sådant att han sade,
”jag känner ingen som motsätter sig detta.”

Ibn al-Qayyim nämnde att Ahmad ogillade att hävda att det fanns en samsyn utan tydliga bevis, hans ståndpunkt i denna
fråga var likt ash-Shafii. Han sade också att Ahmad motbevisade konsensus förespråkarna och att han inte tillät sätta
konsensus framför en sund hadith. Ash-Shafii sade samma sak i sin bok, när han sa att man inte vet om någon tvist
betyder inte att man kan kalla det för konsensus, enighet.

Abdullah ibn Ahmad ibn Hanbal sade, ”Jag hörde min far säga: ’Den som säger att det finns konsensus om vad som helst
är en lögnare.’ Det kan vara så att det finns någon som inte håller med och det vet vi inte. Vi måste säga istället,
”Vi känner inte till om oenighet mellan människor i detta ämne.'”

Ahmad och hadith imamers position är att ge företräde till Allahs sändebuds texter snarare än konsensus annars skulle
det göra textens existens irrelevant.

Noteras bör dock att Ahmad inte förnekade helt och hållet konsensus, han förkastade dess användning av några forskare
i sin generation, på samma sätt som Abu Yusuf avvisade al-Awzas påstående om att konsensus var ett yttrande från
majoriteten av kunskaps folk. Ash-Shafii avvisade också denna uppfattning i sina tvister med de som hävdade motsatsen
och aldrig använde konsensus för att motbevisa en sund hadith.

En annan sak att notera är att Ahmad sade att det finns frågor om vilka det inte finns någon känd oenighet och att
sådana frågor är accepterade när det inte finns någon hadith om det. Men han säger inte att i sådana fall finns det en
perfekt konsensus, men det han säger är att han inte känner någon oenighet om detta. Sådan var hans samvetsgrannhet i
frågor om Din.

Därför kan vi säga att Ahmad delade konsensus in i två huvudkategorier. Den första och högsta, är följeslagarnas
konsensus, eller snarare var och en konsensus över de viktigaste skyldigheterna för Din, och följeslagarnas konsensus
om frågor som diskuteras och över vilka de delade åsikter tills de kom till en viss specifik åsikt. Denna enighet är
tydlig och vilar på en text i Boken eller en godkänd Sunna. Det handlar i det här fallet om starka bevis och det finns
ingen godkänd hadith som motsätter sig det eftersom följeslagarna överförde profetens ord, handlingar och beslut.

Den andra kategorin innehåller välkända åsikter över vilka man inte känner någon som motsätter sig det. Ur Ahmads
synvinkel är det svagare än en godkänd hadith, men ligger över analogin.

Anteckningar

1. Salaf, ”föregångare” eller ”förfader” refererar till profeten Muhammeds följeslagare och de tre första generationerna
   efter honom.

2. Fiqh avser metoden att omvandla gällande regler i Koranen och Sunnah till lag som, med hänsyn till Uppenbarelsens
   religiös karaktär, inte direkt kan reglera människans liv inom islam.

   Termen ”fiqh” betyder ”djup förståelse.” Enligt riktlinjerna från Muhammed, bör religiösa regler analyseras kritisk
   för att bestämma dess användbarhet och mening i varje tid och plats. Alltså den muslimska fiqh avgör hur muslimen
   relaterar till Gud (al-Ibadat) och med sina medmänniskor (al-muamalat), med respekt för Koranen och Sunna. Det är
   därför, i juridisk mening, en rättsvetenskaplig islamisk disciplin som studerar sharia.

3. Ijtihad betyder inom islam möjlighet att med mänsklig aktivitet, det vill säga förnuft, självständigt tolka Koranen.
   Termen betyder ”ansträngning”. Den som utövar ijtihad, eller tolkar den islamiska rätten kallas mujtahid.

   Ijtihad är aktuell i diskussionen om hur sunna, i betydelsen Mohammeds normerande sed, bör tolkas och tillämpas. Det
   kan sättas i motsats till begreppet taqlid, ”imitation” som innebär en direkt imitation av exempel i hadith (där
   Mohammeds sunna finns), eller i Koranen. Ijtihad, ”ansträngning” innebär istället att söka exemplets princip genom
   tolkning av Mohammeds agerande, syfte och ändamål genom att se till dess orsak.

4. Fuqaha, rättslärda tolkar hur sharia ska tillämpas. Bland fuqaha finns en viktig funktion, den som utövas av muftin,
   en slags rättskonsult med uppgift att utfärda auktoritativa sakkunnigyttranden (fatwa) i konkreta fall. Detta är tänkt
   att fungera som en vägledning för kadi (domare) som dömer i det aktuella fallet.

5. Sahaba eller Asahaaba hänvisar till profeten Muhammeds kamrater, lärjungar, skriftlärda och familj. Bokstavligen
   ordet definieras som ”följeslagare” och definieras av muslimska lärda som: ”en person som såg eller hörde profeten
   Muhammed som muslim och dog som muslim”, även on han eller hon inte sett honom mer än några gånger utan att tala
   direkt med honom.

6. Tabiun eller tabis (anhängare) är den generation muslimer som är födda efter profeten Muhammeds död men som var
   samtida med de ”följeslagarna”, Sahaba.

   Som sådan spelade de en viktig roll i utvecklingen av islamisk tanke och filosofi, och politiska utvecklingen i det
   tidiga kalifatet. Framför allt spelade de en viktig roll i skiljeväggen mellan den islamiska gemenskapen (shia och
   sunni). Idag är deras beteende och tolkningar av deras karaktärer kontroversiell.