Nyligen och av misstag fick jag i mina händer en gammal upplaga, från 1980, av boken ”Agnarna och vetet” av den
svenska filosofen Tage Lindbom. Det var ett nöje för mig att upptäcka denna författare om vilken jag hade hört
så mycket men ännu inte haft möjligheten att få tillgång till genom hans arbete. Det bibliska begreppet ”Agnarna
och vetet” är titeln på en av hans mest avslöjande bok som är svår att förbli likgiltig efter att ha läst det,
speciellt när man på något sätt känner sig återspeglad i dess historia, men nu ska vi gå långsammare.

Tage Lindbom föddes i Sverige 1909 där han studerade och fick sin doktorsexamen i filosofi. Under sin tid på
universitetet kom han i kontakt med socialismens ideal. Det socialdemokratiska partiet vid makten anförtrodde
honom arbetet och dess teoretiska inriktning genom att utöva kontroll över de centrala arkiven. Han arbetade
hårt med sina partikamrater i att främja ”den givande staten” det vill säga ”välfärdsstaten”.

Hans starka engagemang hjälpte till att förankra det som har kallats ”den svenska modellen”. En modell som har
förfört världen som ser i det en av de bästa, om inte den bästa framgången för social organisation. Ingen tvekan
om att ”den svenska modellen” har visat sina stora framgångar i rättvisa, frihet och varför glömma det, även
dess alltför extrema sexuella frihet som har gäckat den övriga världen. Men, märkligt nog, trots att det svenska
samhället social sätt är ”den mest avancerade i världen” har inte upphört att skapa rubriker också för deras
sociala problem med droger, alkoholism, ungdomsbrottslighet och framför allt, det som är mest slående, att den
parallell upptar en av de första platserna i världen i antal självmord. Detta visar att alla ”framsteg” i det
svenska samhället följs av en moralisk kris.

Men denna verklighet oror inte särskilt mycket de svenska politiska beslutsfattarna eftersom en oförutsedd
utmaning har framför sig ett steg mot ”framsteg”, helt övertygade om att mänskligt framsteg är obegränsad. De
frågar sig inte ens tillnärmelsevis om möjligheten att vissa missförhållanden i samhället uppstår av ett
överskott av komfort, modernitet. Målet finns alltid fram, att se tillbaka uppvägs inte ens för att ta fart.

Det är i detta sammanhang som vi måste placera Tage Lindbom, som efter att ha deltagit aktivt i erövringen av de
”svenska modellen”, deserterar han övertygad om att så mycket social ”framsteg” inte leder till mänsklig
uppfyllelse i enlighet med människans sanna öde.

Hans erfarenhet och kännedom om omständigheterna gör det oerhört betydelsefull hans avståndstagande från
”paradiset på jorden”. Inledningsvis försvarade och teoretiserade han övertygad om ideal som förmodligen skulle
leda till toppen av ”framsteg.” Men Lindbom, en reflekterande man, gick in i ett progressivt tvivel som några år
senare skulle leda honom att diskret överge sin politiska aktivism.

Den prioritering som han hade ägnat sig åt, tillfredsställelse av människans jordiska passioner och själviska
intressen vars syfte var/är obegränsat, ledde honom till en konsekvent meditation. Detta höga sociala medvetande
som han strävade efter, och som utlovats av den marxistiska teorin till en påstådd mänsklig fullkomlighet, inte
ledde till den önskade och tvångsmässiga perfektionen. Den svenska socialdemokratins framgång visade att alla
”framsteg” man uppnådde inte följdes av en känsla av medborgerligt ansvar, utan snarare av en djup dykning i den
obegränsade konsumtionsspiralen. Tillfredsställelsen av vegetativt begär är länkade till följande önskan, och så
oavbrutet.

Lindbom frågad sig, om människan i djupet av sin jag strävar efter att uppnå den grundläggande perfektion, kan
hon uppnå det av sig själv, kan hon ”förverkliga sig” med sina egna medel och nå ett högre och berikande livs
mening? Hur mycket han än tänkte på dessa punkter och utifrån sina egna erfarenheter, kom han alltid till
slutsatsen att människan själv inte kunde nå fram till detta högre mål hon strävar efter om inte genom att
underkasta sig till en högre myndighet, en myndighet som uppenbarligen kan endast vara Gud/Allah (HoäH).

Vid denna punkt, reflekterade han på möjligheten att vända sig till kyrkorna som var tänkt att underlätta mötet
mellan män och Gud, men han kände sig inte intellektuellt nöjd med det. De metafysiska frågor han ställde sig
knappt besvarades av en kyrka fast i en teologisk förvirring. Det är år 1959, efter att ha avslutat skrivandet
av en av sina böcker, ”Sancho Panzas väderkvarnar” där han faktiskt belyste de ideologiska illusioner som han
hade upphört att tro, och genom att läsa en kollega författare, som han upptäckte Rene Guenon, som kommer att
öppna dörren till metafysisk kunskap. Det är Guenon (Abd al-Wahid Yahya) som kommer att få honom att förstå den
djupa innebörden som Jesus/Isa (fvmh) gav
till sitt uttryck ”Guds rike finns inom er.”

Tage Lindbom publicerade 1970 sitt första arbete, när hans tänkande hade mognat, den hade som titel ”Mellan
himmel och jord” och där gör han upp med det materialistiska och önsketänkande till vilket han hade varit
bunden. Många år senare efter att han hade omfamnat islam och antagit den muslimska namn Zayd, profeten
Mohammeds (fvmh) adopterade sons namn, skrev han häftet ”Agnarna och vetet.”

Agnarna och vetet

Egentligen den fullständiga titeln på boken är ”Agnarna och vetet. Människans rike vid tidens slut”. Han
förklarar där att sluttiden för den sekulära människan närmar sig på grund av den medfödda blindhet som kommer
från den andliga förmörkelse som denne visar. Fruktansvärt förvirrad visar människan en dödlig oförmåga att
skilja sanningen från lögnen, rätt från fel… Som resultatet av denna modernistiska förvirring, fördömer han
sådana bedrägliga illusioner och varnar för ett möjligt utbredd kaos. Eftersom den transcendentala sanningen
förblir trots att människan har vänt ryggen mot den, är hoppet fortfarande en möjligt trots den nuvarande
förvirringen.

Den katalanska antropolog, Luis Duch, skriver i sin senaste essä ”Religion och kommunikation” att även om det
har förekommit ett antal mycket djupa sprickor under de senaste två århundradena när det gäller det andliga,
religiösa, etiska, kulturella …, ”med en effekt som är väldigt svårt att definiera”, trots det, säger Duch,
”Det vi behöver dock understryka, är att människan aldrig är i stånd att skapa sätt att tänka, agera och känna
som står i en radikal diskontinuitet med sin egen tradition och, ännu mer specifikt, med de grundläggande frågor
som alltid kommer att vara vägledande för sitt tillstånd av ofullständig varelse, ständigt utsatt för det
oförutsedda”.

Precis detta har varit och är Islams grundläggande inriktning. Islam lär oss att dyrka och vara till Allahs
tjänst är den verkliga innebörden av detta liv. Och, att detta mål för dyrkan inte är möjligt och man samtidigt
försöker dela sitt liv i två delar, det andliga och materiella. I vårt medvetande och våra handlingar måste båda
parter gå harmonisk kopplade.

Vår uppfattning om Guds enighet leder oss nödvändigtvis till samordning och enande av alla våra existentiella
aspekter. Därför av alla religiösa referenser enbart islam objektifierar möjligheten att uppnå mänsklig och
individuell perfektion i vår jordiska tillvaro, varken Paulus och den kristna vision om en värld störtat i en
tårarnas dal där allt är förlorat, eller den materialistiska, moderna inriktning av ett västerland som ägnar
sig åt överdriven konsumtion och det förgängligas imperium.

Islam, muslimerna, utan att vörda det jordiska livet, tar hänsyn och visa respekt för det på grund av dess
användbarhet som en fas och en väg för att uppnå en högre tillvaro. Det finns inte plats för materialistisk
optimism eller förakt för livet. Därför lär oss Islam, precis som den ädla Koranen förklarar, att be genom att
säga, ””Herre! Ge oss det goda i detta liv och det eviga livets goda och förskona oss från Eldens plåga!” ”
(2:201)

Amin