Den europeiska krisen, korruption inom vissa regeringar på vår kontinent, ökad ojämlikhet och fattigdom lämna oss
lite utrymme för att vara uppmärksamma på vad som händer i Mellanöstern. Och ändå, bör vi hålla ett öga alltid på den
angränsande regionen eftersom det är hem till några av de mest turbulenta händelserna i dess redan oroliga
närhistoria, och där agerar och utövar västvärlden inflytande, på ett eller annat sätt.

De smidda allianserna i Mellanöstern blir allt mer komplexa och invecklade. Syrien, Libyen, Jemen och Irak är de
fyra hetaste platserna. Libyen är ett kaotiskt territorium där de allierade styrkorna i Nato införde vapen och
tillät kaoset under deras kamp mot Gaddafis regering 2011. Det var inte svårt att gissa, och så varnade vi i många
olika artiklar eller böcker, att leveransen av vapen till radikala grupper, ingripande av utländska arméer och
maktkamper som följde kollapsen av Gaddafiregimen skulle sprida kaos och krig utanför de libyska gränserna.

Irak representerar början av denna nya tragedi i regionen. Sedan invasionen och den illegala ockupationen av landet
under 2003, har Irak blivit ett helvete. Den amerikanska armén ockuperade territorier, plundrade hem, förödmjukade
familjer, torterade fångar, grep tusentals oskyldiga, tillät plundringen och kaos, och faktiskt gjorde kaoset till
sin politiska strategi för regionen. Konsekvenserna av det så kallade kriget i Irak är inte ett resultat av militära
och politiska misstag, men det önskade resultatet i en svag region, som ju mer kaotisk, desto mer kontrollerbar blir
det för de krafter som vill fortsätta att dra nytta av det.

Även om västvärlden under de senaste åren har velat vända sina blickar mer mot Asien, sanningen är att i
Mellanöstern fortsätter man fortfarande att mätt pulsen, bestämma vem som har makten, kontrollera militärbaser och
utvinna olja. Dess strategiska geografiska läge mellan Asien och Europa, nödvändig transitväg för gas och
oljeledningar, rik på material som svart guld och gas, närvaron av viktiga militärbaser, dess geografiska närhet
till Ryssland och Kina, deras samhälles sammansättning, påfallande unga, och närvaron där av ett land som Israel,
håller detta område som ett evigt schackbräde som alltför ofta förvandlas till öppet slagfält.

Det vore fel att förenkla analysen genom att dra slutsatsen att det som händer i dag är ett resultat av försök till
revolution och uppror i flera arabländer under 2011. Det var, i flera fall, ett genuint försök till social kamp från
sektorer som krävde bröd, frihet och social rättvisa i nationer präglade av diktatorisk politik, utländsk
inblandning, ekonomiska åtgärder påtvingad av internationella organisationer främmande till dessa samhälles
intressen och effekterna orsakat av först kolonialismen och senare av nykolonialismen. Men snart kidnappades dessa
revolter eller leddes av aktörer som är intresserade av att bibehålla den tidigare status quo eller, inklusive, att
utnyttja situationen till sin fördel för att öka sitt inflytande och sin makt i regionen.

Detta är fallet med Saudiarabien, en amerikansk allierad i årtionden. Den absoluta monarkin i Riyadh har inte tvekat
att utvidga sina tentakler i Syrien, Irak, Egypten och Jemen, som syftar till att krossa revolter, styra regeringar
och göra sitt inflytande påtaglig, utan att bry sig om att de stödjer fundamentalistiska grupper och distribuerar
vapen till radikala grupper.

Vem tjänar på det? Det är frågan vi får ställa oss alla analys av en verklighet. Vem tjänar för radikaliseringen och
jihadismen i Mellanöstern? De arabiska diktaturerna, de som i säkerhetsnamn är villiga att offra möjligheten till
frihet, demokrati och ländernas oberoende i regionen, främmande makter som kan rättfärdiga sina militära insatser
och politisk inblandning, de som fruktar ett fritt och demokratiskt Mellanöstern med arabiska och muslimska nationer
som arbetar tillsammans för deras gemensamma bästa. Som en palestinsk vän som bor i de ockuperade områdena bruka
säga, ”varje gång Al Qaida nämner vår sak och talar om Palestina, skjuter de oss i huvudet.”

Gulfstaterna har finansierat fundamentalistiska grupper i Libyen, Irak och Jemen, stridande miliser i Syrien och
kuppmakarna i Egypten. Saudiarabien och Arabemiraten skickade trupper till Bahrain för att krossa demonstranterna
som krävde frihet i upploppen 2011. Saudiarabien aktivt bidragit till förtrycket av det muslimska brödraskapet i
Egypten, men nu är de efter alliansen i Jemen. USA tillåter deltagande av Iran i sin kamp mot den islamiska staten i
Irak, men stödjer Saudiarabien i Jemen, genom att leverera vapen till Riad, i deras kamp mot huthimilisstyrkor som
uppmuntras av Teheran. När det gäller Syrien har Washington spelat med att upprätthålla en farlig balans som består
att undvika överdriven makt på någon av de inblandade sidor, så ingen vinner och alla tröttas ut.

Oavsett fler krig och motstridiga alliansuppsättningar som dyker upp, är det ett faktum att den logiska, och
oundvikliga, vägen i Mellanöstern, om det inte vore för de inblandade västländernas envisa satsning för kaos, skulle
kräva två brådskande åtgärder, avbrytandet av västvärldens viktiga allians med länder som Saudiarabien och slutet av
den israeliska ockupationen av de palestinska territorierna. USA:s Lausanne förhandlingar med Iran, där även
Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike och Tyskland deltar, är närvarande över alla händelser som sker i
Mellanöstern. Det är ingen tillfällighet att Saudiarabien, med stöd av flera arabländer började bomba Jemen medan
samtalet med Teheran pågår.

Jemen, arab världens fattigaste land, där man uppskattar att det finns 60 miljoner vapen, används som ett element
för att påverka förhandlingarna med Iran, förhandlingar som Saudiarabien och Israel vill sabotera. Vi vet alltså vad
de vapen USA sålde till den saudiska absoluta monarkin ska ”användas” till, i en transaktion i omgångar som om den
inte stoppas, kommer att vara den största amerikanska vapenförsäljning i historien, Saudiarabien använder amerikansk
militär utrustning, och europeisk, för att ingripa i andra länder… arabiska länder, och bidrar aktivt till
ytterligare destabilisering av regionen.

Jemen är den fjärde arabland där Saudiarabien agerar militärt på mindre än tre år. Vid det här laget finns det ingen
tvekan om att de regionala och internationella makter inte väljer politik som leder till misstag, som mer eller
mindre oskyldig påstår vissa analytiker, men politik som garanterar kaos, försvagning, uppdelningen av Mellanöstern.
Eftersom genom kaos kan man vidmakthålla kontrollen av utländska territorier. Eftersom genom kaos kan hållas
marionettregeringar. Eftersom kaos underlättar dominansen och ”rättfärdigar” diktaturerna som den minsta ont.
Eftersom kaos bryter stater och skapar servila territorier, centrala delar av den nya kartan över Mellanöstern.