För några veckor sedan, en förare av det kommunala bussbolaget Vitoria-Gasteiz (i Spanien) beslutade ensidigt att
förbjuda en kvinna och hennes spädbarn att åka med kollektivtrafik på grund av hennes klädsel, utan att ha ens en
förordning som stöder hans beslut. Kvinnan var täckt av en burka och föraren agerade, enligt hans ord, av sunt
förnuft, för att garantera de andras passagerares säkerhet, respekt och välbefinnande. Denna händelse, långtifrån
att betraktas som misshandel baserad på genus mot två medborgare, med den extra sårbarhet som innebar för
spädbarnet, har höjt dock en debatt om det önskvärda av ett sådant förbud och en stöd våg för föraren.

Denna mans agerande är inte en isolerad händelse, men en händelse mer i ett sammanhang av genus islamofobi som
växer ju närmare valet kommer. Genus islamofobi är en av val sensationalismens favorit verktyg eftersom det är
gratis och lönsam, den skapar mer förvirring än avsky, och samlar inte bara de rasistiska och främlingsfientliga
röster, men lyckas också fä stöd från kritiska sektorer, såsom feminismen, genom en strategi som skulle kunna
kallas purple washing, användningen av kvinnors rättigheter för att rättfärdiga våldet på vissa kvinnor.

Ämnet för debatten

I diskussioner i frågan om slöjan finns det en enorm förvirring om själva föremålet för debatt, genom att fokusera
på plagget genererar vi en rökridå som hindrar oss från att se klart i sakfrågan, vilket är inget annat än de
medborgerliga rättigheter och rätten att äga sin kropp, särskilt kvinnornas. För denna diskussion, låt oss inte
glömma det, har ett mycket tydlig tecken av genus.

Om den felbenämnda burka ligger en serie missförstånd alltifrån dess namn (plagget som finns i Europa är inte
burka, ett ord med stora konnotationer, men niqab, ett ord med mycket mindre konnotationer men kanske därför inte
inkorporerad i den dominerande diskursen), till den enorma nät av fördomar over dess användning och skälen för
användning.

Vissa feminister, särskilt arvtagarna till kampen om återtagande av kroppen med fokus på att avklädda den, att
upptäcka den, att sexladda den utifrån subjekten och inte från objektet, betraktar den heltäckande slöja som en
förtryckande plagg. Men när vi har en kvinna och ett barn utkastad i mitten av gatan i Vitoria-Gasteiz, förbjudna
av en förare att använda kollektivtrafik, som förresten de också finansierar med sina skatter, har vi ingen tid att
förlora i debatter om vi gillar eller inte deras kläder eller om det är nödvändigt att gilla det och vem ska gilla
det. Frågan vi måste ställa oss snarast är, vill vi verkligen legitimera staten så att den villkorar våra mest
grundläggande medborgerliga rättigheter som att välja den klädsel vi ska bära? Kan vi applådera att bli utvisade
från det offentliga rummet utifrån vårt utseende? Vill vi underteckna budskapet om att kvinnor måste välja, och
inte mindre enligt lagen, mellan vår identitet och synlighet? För så allvarligt är problemet, medan vi förlorar oss
i spekulationer är det väldigt mycket som står på spel.

Feminismen mot vissa kvinnors rättigheter

Pinkwashing är upptagandet (kidnappandet) av HBT gruppernas rättigheter för att ”tvätta ansikten” hos repressiva,
rasistiska och främlingsfientliga politik som använder sexuell frihet som en ursäkt för att förneka vissa
befolkningsgrupper sina medborgerliga rättigheter. Det paradigmatiska fallet är staten Israel, som marknadsförs som
den största försvarare av rättigheterna för homosexuella människor i Mellanöstern, utan att egentligen förklara att
försvaret endast avser vissa rättigheter och för en typ av människor som motsvarar en viss ras och klass prototyp
och nationell tillhörighet.

Denna patina av liberalismen används samtidigt för att öka repressiva åtgärder mot ”andra”, män och kvinnor som man
förmodar är inte liberala och därför förtjänar inte rättigheter. I fallet med Israel, refererar detta till den
palestinska befolkningen. På det sättet skapar man uppdelning av fullt binära och fiktiva identiteter och genereras
idealiseringen av en grupp och demonisering av den andra baserad på en kategori som valts ut på ett intresserade
och partiskt sätt. Till exempel den israeliska pinkwashing informerar aldrig över det förtryck som dess
diskriminerande politik och dess ockupationssystem utövar över den palestinska queer befolkningen.

Med denna idé, skulle vi kunna tala om bortförandet eller rekrytering av kvinnors rättigheter för att rättfärdiga
diskriminerande åtgärder mot vissa kvinnor. I en liberal och feminist Europas namn (jag är nästan frestad att
skriva en-dags-feminist) och i skydd av kvinnors rättigheters namn tas fram sexistiska och diskriminerande lagar
som kränker vissa kvinnors rättigheter. Genom att blanda ihop rätten till frihet över sina egna kroppar med
skyldigheten att klä av sig, tar vi ifrån några kvinnor deras rätt att täcka det, och även att kräva dem att välja
mellan sin omistliga rätt att äga sin kropp och självbild och deras omistliga rätt till utbildning och offentliga
rummet.

Eftersom vi måste komma ihåg att vi inte bara accepterar att kvinnor blir utkastade från kollektivtrafik eller
kommunala byggnader… vi håller också på att tillåta och även applådera att utvisa flickor från skolor och förneka
dem rätten till utbildning och med det förstärka, i feminismens namn, könsdiskriminering.

Och om de är skyldiga att bära det?

Kanske är det samma process med purplewashing som har övertygat oss om att förbjudandet av den fullständiga slöjan
är till för frihet av de kvinnor som använder det, även om de säger att de använder det av eget val.

Från de vita feminismer kan vi inte fortsätta att ignorera den kritik vi får från avkoloniala, postkoloniala,
svarta, chicanos, islamiska, roma feminismen osv…. på grund av vår politik att tvinga fram våra egna värderingar,
som om de vore universella. Efter att ha skrikit tills vi blev av med rösten för att peka på de manliga
privilegier, kan vi inte förbli blinda för våra egna privilegier. Innan vi fastnar i diskussioner utifrån en lokal
idé om frihet, borde vi kanske bereda ordet och läsa igen noggrann Bell Hooks, Audre Lorde, Chandra Tapalde
Mohanty, Gloria Anzaldúa och många fleras verk som har tröttnat på att peka våra privilegier och berätta om andra
möjliga världar som existerar bortom vår världsbild.

Den utbredda fördom om att alla kvinnor som bär den heltäckande slöjan gör det under hot är ogrundad och
paternalistisk. Media har samlat många vittnesmål från kvinnor som använder den även mot inrådan av sin omgivning,
och studier som genomförts i länder med tillräcklig befolkning som är helt beslöjade för att kunna göra sådana
studier (som inte är fallet med den spanska staten, men Frankrike eller Kanada) som har bidragit med intressanta
fakta. Inte alla kvinnor som använder burka är gifta (antagandet om heterosexualitet som också appliceras på
muslimska kvinnor är en del av den islamofobiska syn), en hög andel bär heltäckande slöja mot familjens åsikt som
är rädda för att stigmatiseras, och också en intressant procentsats är kvinnor utan familjerelation med islam men
nykonverterade.

Detta är vad statistiken säger oss, från varje specifik historia borde huvudpersonen kunna tala ut. Hur många av vi
som inte bär hijab eller niqab har tydligt talat ut över de skäl att använda det utan att någonsin talat med en
kvinna som använder det? Varför parollerna ”min kropp, mitt val” och ”om du rör en av oss, rör du oss alla” inte
tydligt tillämpas i dessa fall? Kanske vi har ännu framför oss arbetet med att bryta dessa osynliga barriärer som
har installerats mellan beslöjade kvinnor och icke beslöjade, mellan muslimer och ateister, mellan kristna och
anarkister, vit, svart, roma, överviktiga, smala som har förvandlat oss till isolerade galaxer i avlägsna punkter
som träffas bara för att kollidera frontalt.

Slutligen, försvaret av rätten att bestämma över sin egen klädsel är inte baserad på en idealiserad och orientalist
konstruktion av slöjan eller annat plagg. Slöjan kan ha många betydelser och många konnotationer som en minikjol,
en frisyr eller en tatuering. Det är uppenbart, från ren logik statistisk synvinkel, att det finns kvinnor som bär
den fulltäckande slöja och är i en situation med våld i hemmet. Vi har lärt oss att våld och sexismen inte förstår
klass eller ras, det är en pandemi som drabbar oss alla kvinnor. Men också från det horisontella och avkoloniserande
perspektiv, måste vi förstå att våld mot kvinnor inte på något sätt kan lösas genom att tillämpa mer våld på
offren, isolera och kasta rättssystemet mot dem.

Symboliskt våld och kolonialism

När vi ser på den fulltäckande slöja, går vi också in i det symboliska våldets trådar. Denna term, från sociologen
Pierre Bourdieu, avser mekanismer som leder personen eller den förtryckta gruppen till att anta förtryckgruppens
idéer och synpunkter.

Symboliskt våld omfattar det koloniala perspektivet och ”feministisk förmyndarskap”, det är det patriarkala
systemets symboliska våld som övertygar oss om att de ”andra” kvinnor är eviga minderåriga, icke kapabla till eget
val, oförmögna att ta hand om sitt eget liv och sin egen kropp, och i behov av förmyndarskaps beslut för att veta
vad man ska göra för att ”befria” sig.

Bourdieu drar slutsatsen att en radikal omvandling av de föredragna omdömen endast kan förväntas genom att ändra de
sociala villkoren som skapar dessa omdömen. Denna radikala förändring som vi alla så desperat behöver är att
utveckla ett horisontellt perspektiv, solidarisk, tvärgående som tillåter oss att skapa skärningspunkter i ett
förtryck sammanhang som drabbar oss på ett väldigt omfattande sätt men också i oändliga former. Det är också
underförstod att det inte finns något annat sätt att dra gränspunkter mot detta system än genom att förena sina
krafter, utsikter och potential, och oavbrutet utan undantag avvisa de nya kraven och den konstanta och frestande
horisontella våld.