Västvärldens uppfattning om muslimska kvinnor är ofta motstridiga. Även om allmänheten tycker synd om dem och ses som
förtryckta objekt, synbara muslimska kvinnor bär också bördan av antimuslimska känslor. Förra veckan två australiska
muslimska kvinnor, Randa Abdel-Fattah, och Anne Azza-Aly deltog på ABC:s Q & A och sakkunnigt skar igenom många av de
myter och snedvridningar kring islam och terrorism. Nu när spänningen växer i kölvattnet av Australiens senaste
”terrorräder”, tog jag hjälp av Randa, en före detta advokat och doktorand, och Anne, en kontraterroristforskare, för
att avveckla några av de vanligaste myterna kring muslimska kvinnor.

Myt: Alla muslimska kvinnor är förtryckta

Antagandet att alla muslimska kvinnor är förtryckta beror mycket på de islamiska kraven på klädsel (hijab). Medan
Koranen uppmanar till både män och kvinnor att vara ”måttliga”, i praktiken är det främst kvinnornas klädsel som är
föremål för kontroll, och de olika samfunden har olika tolkningar av vad detta innebär. Medan kvinnor som tillhör den
lilla Alawite sekten slutade att bära någon form av hijab på 1960-talet, sunni islam (som omfattar salafismen, med en
överlägset sträng tolkning), har sett en trend mot allt mer konservativ klänning, med fler och fler kvinnor som
täcker deras ansikte samt hår.

Det borde vara självklart att en kvinna som tvingas, oavsett av staten eller hennes egen familj, att bära burka eller
huvudduk är verkligen förtryckt. Ändå är det många muslimska kvinnor som väljer huvudduken av egen vilja. Att detta
val endast krävs av kvinnor leder till berättigade frågor om huruvida ett sådant val faktiskt kan vara fri. Dock
varnar Randa att ”Vi är alla föremål för påverkan av vissa normer och förväntningar om hur vi klär oss, beter oss,
uttrycker oss… Jag tror inte att många av våra beslut är helt ”fria” oavsett om vi bär hijab eller inte, om vi är
religiösa eller inte.”

Med andra ord, är alla våra val begränsad av det patriarkala samhälle vi lever i. Uppfattningen att alla muslimska
kvinnor är underkuvade, är kopplat till den felaktiga tron att kvinnors frigörelse i västvärlden är fullgjord. Dock,
tanken om att kvinnors kroppar existerar i stort sett som sexobjekt är lika förankrad i väst som det är i de
muslimska samhällen, skillnaden är att muslimska kvinnor uppmanas att dölja sin sexualitet, medan västerländska
kvinnor uppmuntras att utnyttja den.

Att förändra dessa förtryckssystem är inte så enkelt som att förbjuda vissa klädesplagg. Precis som de västerländska
kvinnorna tog i sina egna händer kontrollen över deras frigörelse, så måste göra de muslimska kvinnor som känner sig
begränsade av sin kultur. Anne säger att ett sätt att göra det för muslimska kvinnor är ”att starta en diskussion om
niqab (burka) som tar det ifrån frågan om rättigheter och tittar på dess politiska symbolik och de religiösa
tolkningarna istället.” Ironiskt nog, ju mer västvärlden fixerar sig på burkan och försöker diktera vad muslimska
kvinnor ska bära, som bara tjänar till att sätta muslimer på defensiven, desto mer den muslimska kvinnan faktiskt
nekas möjligheten att få den här diskussionen.

Myt: Muslimska kvinnor är (eller borde vara) outbildade.

Medan alla som såg förra veckans Q & A vet nu att Randa och Anne klargjorde denna föreställning, den uppfattningen
att islam själv inte stödjer kvinnors utveckling underblåses av fientligheten mot kvinnors utbildning som är vanlig i
vissa muslimska länder.

”Det är en snedvridning av sanningen att länder med muslimsk majoritet har glömt eller valt att ignorera islamisk
rättsvetenskapens rika historia som placerade i centrum, inte i kanterna, så många fantastiska muslimska kvinnor”
säger Randa. ”Det finns ett stort gap mellan islamisk doktrin, vår historia och vad vi ser idag.”

Faktum är att världens äldsta universitet grundades av en muslimsk kvinna under 800-talet, och i dag, arbetar
muslimska kvinnor outtröttligt för att garantera kvinnornas tillgång till utbildning. Detta innefattar naturligtvis
Malala Yousafzai, men även kvinnor som Sakeena Yacoobi, grundare av Det Afghanska Institutet för Lärande, som började
i smyg utbilda flickor under talibanstyret på 1990-talet.

Den sorgliga sanningen är att kvinnofientliga fundamentalister förnekar kvinnor (och några män) sin utbildning bara
för att det gör det lättare att förtrycka dem. Detta är dock långt ifrån sanktionerad av islamisk doktrin, det är
faktiskt i opposition till det, de första orden i Koranen är, ”Läs. Läs i din Herres namn.”

Myt: Muslimska kvinnor är en säkerhetsrisk

När den liberala Senator Cory Bernardi använde den senaste tidens ”terrorräder” för att återigen kräva ett förbud mot
burka, fick han snabbt sällskap av PUP Senator Jacqui Lambie, och båda hävdar att slöjan är en säkerhetsrisk.

Anne säger att medan vissa arabländer faktiskt har förbjudit burka av säkerhetsskäl, Australien har ”inte haft några
incidenter som leder till någon nivå av oro.” Dessutom, ”det finns några fatwor (religiösa dekret) på mycket hög nivå
som dikterar att niqab (burka) bör tas bort under omständigheter som kräver identifiering för säkerhet eller
medicinska ändamål. Så utifrån det religiösa perspektivet redan finns en väg för att mildra riskerna med att bära
ansiktstäckande slöjor.”

Resultatet är, det är ingen idé att skylla kvinnor för terroristverksamhet som begås främst av män. ”Det finns ingen
bevisad relation mellan terrorism och niqab bärande” säger Anne. ”Det är verkligen en icke-fråga.”

Myt: Muslimska kvinnor är underlägsna män

Att växa upp som en alawite muslim, kände jag verkligen att mina bröder fick förmånsbehandling. Men jag minns också
att de skäl (eller ursäkter) som mina föräldrar gav, var mer relaterade till status och anseende än religion,
inklusive den alltför välbekanta refräng, ”men vi kan inte låta dig gå ut! Vad ska folk säga?”

Det finns en fin linje mellan kultur och religion. Min vän Sofia, universitetslektor, säger att religion är kultur,
och att betrakta den som en separat företeelse skymmer bara verkligheten, att mänskliga samhällen formar och ändrar
religionen enligt sina egna egenheter och metoder (som verkligen är vad vi ser med moderna terroristgrupper).

Men det ändrar inte det faktum att den ofta motbjudande behandling av kvinnor i muslimska samhällen står i strid till
stor del med både islamisk historia och det som står i Koranen. När man betraktar islam genom en sekulär snarare än
andligt perspektiv, är för Randa varje dag ”en kamp för att förena min djupa övertygelse i, och hängivenhet till den
islamiska tron med de kväljande rapporterna om misshandel av många kvinnor i islams namn.”

Men hon tillägger, ”Inte för ett ögonblick tror jag att förtrycket och brutalitet som riktas mot kvinnor härstammar
från uppriktiga religiösa övertygelser. Oavsett om det riktas mot tjejer som söker en utbildning i Afghanistan eller
behandlar kvinnor som andra klassens medborgare i Saudiarabien, faktum är att kvinnoförtryck handlar huvudsakligen om
att skaffa sig makt och dominera kvinnorna.”

Trots alla deras olikheter är grunden för både de muslimska och västerländska samhällen densamma, båda två är byggda
på patriarkatets osäkra grund. Så mycket som vi än gillar att skylla på religionen för mycket av världens ond,
sanningen är att, mycket av det vi betraktar som religiöst förtryck är faktiskt kulturellt kvinnohat.

Jag lämnar det sista ordet till Randa, som uppmanar till ”Ett slags radikal kirurgi i muslimska länder för att
avlägsna patriarkatets variga, sjuka böld som försöker definiera hälften av samhället som vandrande könsorgan…
Detta skulle innebära att främja teologiskt baserade argument som skulle ge kvinnorna makten att göra värdiga val
utifrån sina egna religiösa traditioner.”

Amen.

Originaltext: The most common myths about muslim women and why they are wrong >>>>>