Arafah, världens undergångs natt

Sheikh Antonio de Diego González

 

Prisad vare Allah, skaparen, den som är början till allt och den som skapar allt. Allahs böner och Hans välsignelser vare hos den som upprätthåller det absoluta värdet och är värd att berömmas, vår profet och på hans folk och hans följeslagare ända till Domedagen.

Sedan tidernas begynnelse har människor känt en atavistisk skräck för natten. Tystnad, mörker, kyla tar oss tillbaka till världens början och tillkännager dess slut. På natten känns det som om vår värld och vi med den slocknar. Vår bräcklighet är accentuerad och det är därför vår profet, inom sin sunna, lärde oss att göra witr innan vi går och lägger oss. Bönen mildrar rädslan, bönen omger oss med änglar.

Vi muslimer klarar oss oftast bra på natten. Sunnan som vägleder oss säger åt oss att inte oroa oss, för några timmar senare när gryningens första strålar visar sig går vi upp för att utföra al-Fajr bönen. Med det försvinner drömmar och oro. Det är denna handling som återför oss till livet, som förankrar oss i världen. Det gör oss muslimer till fredens människor.

Men det kommer en dag, ett ögonblick i en muslims liv, då den vissheten försvinner. Av alla årets nätter finns det en natt då den troende innerligt önskar att gryningen ska komma. I vilken man, åtföljd som aldrig förr, känner gravens ensamhet. En natt där, med osäkerhet, världens undergång väntas. Jag hänvisar, kära systrar och bröder, till Arafahs natt, världens undergångs natt.

De flesta som upplever Arafah beskriver det som en skrämmande upplevelse, upptakten till domens dag, världens undergång. En upplevelse, den från Arafahs natt, är ren kunskap för den som är kapabel att förstå. På berget där profeten, frid vare med honom, tog farväl, mitt i Hijaz öknen, omgiven av miljontals människor vars identiteter är beslöjade av nattens mörker, insvepta i vita svepningar och där endast pilgrimernas brutna böner kan höras. Inför denna scen, inför detta intryck, spricker vår nafs (ego) och vår tillit till Allah, den Allsmäktige. Det är mångfalden som försvinner in i ett, in i tawhid. Att dö i vetskapen om att man återföds till något bättre.

Arafah-upplevelsen är en upplevelse som låter oss känna empati med den känsla som profeter från olika tider har upplevt, med vetskapen om att vi är ensamma och sköra innan vi ser dagen, ser solen som ger världen liv, precis som Allah, må Hans namn blir upphöjt, gör med Sin skapelse. Ibrahims offer, Jesus vandring i öknen eller avskedet från vår älskade profet Mohammed är några av de upplevelser som Allah ger våra hjärtan under Arafah natten. Denna dag är dock slutet på uppenbarelsen som kalifen Umar b. Khattab varnade oss i Sahih Bukhari och i själva Koranen:

Denna dag har Jag fullbordat det religiösa regelverket för er och skänkt er Min välsignelse i fullaste mått. Jag har beslutat att Islam skall vara er religion. (5:3)

Traditionella lärda i den islamiska världen rekommenderar att man utför Hajj som vuxen, och anledningen är förståelig: man måste ha levt och haft erfarenhet innan man genomgår en upplevelse av denna intensitet. Det är inte lätt att utsätta en tonåring för en så transcendental upplevelse som att dö i livet. I en värld så snabb och till synes utan svårigheter är det svåra att känna och vara medveten om de subtila betydelserna. Därför kan bara de som redan har lidit, som har njutit av, kort sagt, de som har levt och varit medvetna om det, uppskatta det.

Arafah är det perfekta exemplet. En natt som inte är lik alla andra, en natt då Allahs barmhärtighet uppfattas, en natt som kan vara tidens slut och där vi skulle dömas för våra liv. Och borde den troende vara rädd? Nej, för Allah har bevakat det heliga berget med änglarnas skara som, när de hör profeten Mohammeds lovord och bönerna till den Allsmäktige, ler och välsignar den natten. Och om Allah dikterar att det är världens undergång, så får det vara så.

I Sunnah och Fiqh (rättspraxis) om Hajj varnas vi för att om vi inte tillbringar natten i Arafah kommer den nionde dagen inte att vara giltig, vi kommer att ha rest förgäves. Hajj, som en initieringsresa, kräver en natt av osäkerhet, reflektion och öppenhet. Efter övergången, nästa dag, offras den som tacksägelse.

Men hur är det med oss som bor långt ifrån Mecka? Hur långt är vi från berget Arafah den natten? Utan att sorg angriper oss, utan att den stör våra hjärtan, bör vi helt enkelt söka qibla så att vi den dagen och den natten inte glömmer det gudomliga värdet av att vänta.

De av oss som inte är där, i den heliga staden, rekommenderas att fasta. Fasta är rening par excellence. Det är inte berövande utan öppenhet, det försätter oss i ett fylligare medvetandetillstånd, utspädde vår vardag och får oss att höja vår andlighet. Vår fasta bränner bort glömska och fel. Dessutom skyddar den oss, eftersom den lägger en rustning på hjärtat mot distraktioner och glömska och inbjuder oss till dhikr (åminnelse av Allah).

Den välsignade inbjudan, som uppnås genom dhikr, den måste vi också acceptera, och minnas Allah och hans älskade och ädla Sändebud är något som kostar lite och har oändliga belöningar. Koranen och tasbih är två instrument för att övervinna vårt hotfulla ego, vår svindlande tid och vår fåfänga längtan. Att minnas ursprunget är att göra det närvarande.

Pilgrimer är förbjudna att fasta, eftersom det är ganska intensivt att vara i öknen iklädd en vit svepning, men inte vi. Vi båda förlorar vår bekvämlighet. Vi båda är skyldiga att se bortom. Vi båda rekommenderas dhikr, det eviga minnet av den sanna verkligheten. Och slutligen är vi båda inbjudna att känna till de subtila betydelser och det goda som uppstår i våra hjärtan denna dag, och dagarna som följer.

Vårt mål på Arafah dagen är att känna till de tecken som Allah har förberett för oss. Må nattens yrsel och mörker snart försvinna. Att utan Allahs bön och utan Hans Sändebuds ljus har vi ingen möjlig väg. Och att slutet inte betyder slutet utan början, ett erkännande av verkligheten som Allah innebär.

Mina kära systrar, mina kära bröder, låt oss av hela vårt hjärta be Allah, den Allsmäktige, att antingen Hajj eller fastan på Arafa dagen må hjälpa oss att överskrida och bättre förstå den verklighet vi lever i, som vi känner och som vi älskar. Må vi, när allt mörker skingras, inte längre vara rädda för en enda natt, inte heller för världens undergång. Och varje morgon, liksom efter Arafah, låt oss offra i våra hjärtan för den Högstes, vår Upprätthållares, ära.

Låt oss be Allah att ösa välsignelser och fred över alla människor, särskilt de som utför Hajj och alla de som fastar på Arafah dagen.

Låt oss be Allah, den Högste, om Hans Sändebuds ljus så att våra hjärtan inte brinner ut i omedelbarheten och ordens eld, innan vi skymtar det fulla verkligheten.

Låt oss be Allah om ljus och fred att vara tacksamma för hans skapelse och övervinna rädslor för den autentiska kraften som borde styra våra hjärtan.

Låt oss be Allah genom renhet att öka vår tro, rena våra hjärtan och fylla dem med Islams ljus.

Låt oss be Allah att rena våra förfäders själ, vår, våra föräldrars och alla troendes.

Efter att ha sagt detta ber jag Allah välsignelser för alla. Må våra ord vara under lydnad till vår Herre, världarnas herre.

 

 

Fredag den 10 Dhul Hijjah 1441/31 juli 2020

Cordoba – Spanien