Robert Fisk – La Jornada
Jag har hört alla möjliga orsaker till det arabisk-israeliska misslyckandet med att följa resolution 242 av FN:s säkerhetsråd, eftersom den arabiska texten beordrar Tel Aviv att dra sig ur ”den ockuperade mark av Israel 1967” (bestående av Västbanken, Gaza och Golanhöjderna), medan den engelska texten (enligt den amerikanska avsikten) utelämnar ordet ”den”. Därför ”ockuperade mark” ger israelerna friheten att bestämma vilka delar av marken de vill återlämna.
Men den franska versionen innehåller också den bestämda artikeln ”les”, så det kan inte vara fel på araberna. Eller kanske allt kommer från att det talade arabiska språket inte är samma sak som det skrivna. Brist på tydlighet? Jag hör det hela tiden … av västerlänningar.
Det kan finnas vissa oklarheter i det praktiska livet. Jag minns att när jag anlände till södra Libanon under en av de fem israeliska invasioner och frågade hur många stridsvagnar fanns på vägen framför oss. ”Många”, var flyktingarnas svar. Hur många? ”Ktir”, många, många. 10? ”Na’am” (ja). 20? ”Na’am” (ja igen). Farlig brist på klarhet i detta fall, sant.
Hasan Karmi, palestinsk lexikograf som dog för sex år sedan, odlade teorin om att genom att lära sig barnens vardagliga arabiska, innan man går vidare till skriftlig form, som är mycket mer exakt, och eftersom språk är så viktigt för tankens utveckling, ”lider araber ofta av brist på precision i sitt tänkande.” Kanske det är därför araberna inte kunde behålla sin historiska överlägsenhet i vetenskap och intellektuell tanke.
Medan jag klagar över den skadliga inflytande av SMS och Internet jargong på våra romanska språk, diskuterar araberna den mest omstridda frågan om sitt språk, om det bör anpassas till den moderna ålder, deras lingvister har producerat ordböcker endast för ”religiös reciterande och för att helga de döda.”
Arabisk kultur, enligt journalisten och författaren Walid al-Kubaisi, född i Irak, bygger på tre pelare, den arabiska nationalismen, islam och det arabiska språket. Om en av dessa pelare ger efter, kollapsar kulturen. Tanken om att förändring eller ”röra” språket är ett slags skändning, eftersom Guds budskap, Koranen, är skriven på arabiska, har stoppat all modernisering av skriftspråket. Men från 1990-talet har kurderna börjat tappa intresset för arabiska. Arabiska kristna använder en ordbok som innehåller många medicinska termer. De egyptiska kopter använder den egyptiska arabiska språket på Internet.
Den litterära arabiska är naturligtvis skriven, inte talat. Dock anser Al-Kubaisi att sina arabiska kolleger slösar tid med att lära sig syntax. ”Den grammatisk analys är faktiskt det största problemet med vårt språk” skriver han. I början av islam, gjorde araberna misstag eftersom det inte fanns någon verklig skillnad mellan det språk de talade och skrev. På den tiden anklagades språk reformatorerna för att vara orientalister. Umayyad kalifen al-Walid sade till sina medborgare att de skulle sluta oroa sig för grammatiken när han ville förlänga de arabiska områdena i Irak och Syrien, där de talade latin och persiska.
Dialekterna skulle stänga klyftan mellan tal och skrift arabiska. Al-Kubaisi, arabiska lärare i Norge, sade att för 50 år sedan fanns det två versioner av norska, men dialekterna har utvecklats för att bilda ett enda språk. Däremot i en arabisk ordbok finns 80 000 ord, de flesta är ovanliga, till exempel finns det 600 termer för en kamel.
Rim Turkmani, astrofysiker född i Syrien och medlem av Imperial College London, tror att den arabiska och muslimska vetenskapen hade ett stort inflytande i väst under renässansen. På sextonhundratalet gav europeiska forskare även referenser skrivna på arabiska och persiska. De översatte arabiska vetenskapliga texter. Edmond Halley, som namngav kometen, översatt två arabiska böcker till engelska. Kemisten Robert Boyle studerade verk av Jabir ibn Hayan.
Men idag ingen talar om Hailey eller Boyles skuld till arabiska forskare. Turkmani gav ingen anledning till detta. Kanske borde vi ompröva vår skuld till arabiska forskare som förstod bättre vår historia. Varför försvann araberna från ”vår” vetenskap? Varför överbragde de inte klyftan mellan det talade och skrivna språket? Eller varför upptäckte västerlänningarna plötsligt ”Orientalismen”, den misstänkte ”andra” muslim som fortfarande dominerar våra liv? ”Och Ordet var hos Gud” säger Bibeln.
Inte mycket.
