Ramzy Baroud – The Palestine Chronicle

 

Francesca Albanese skrädde inte åt orden. I ett starkt formulerat tal vid FN:s generalförsamlings tredje kommitté den 29 oktober avvek FN:s särskilda rapportör från den typiska linjen för andra FN-tjänstemän. Hon riktade sina uttalanden till de närvarande.

”Är det möjligt att efter 42 000 dödade människor ni inte kan känna empati med palestinierna?” Albanese sa i sitt uttalande om behovet av att ”erkänna (Israels krig mot Gaza) som ett folkmord”. ”De av er som inte har yttrat ett ord om vad som händer i Gaza visar att empatin har försvunnit från det här rummet”, tillade hon.

Var Albanese för idealistisk när hon valde att vädja till empati, som med hennes ord representerar ”limmet som får oss att stå enade som mänsklighet”?

Svaret beror till stor del på hur vi vill definiera den roll som FN och dess olika institutioner spelar, om dess globala plattform etablerades som en garant för fred, eller som en politisk klubb för de med militär makt och politisk makt att påtvinga resten av världen sina agenda?

Albanese är inte den första personen som uttrycker djup frustration över det institutionella, än mindre FN:s moraliska kollaps, eller institutionens oförmåga att påverka någon form av påtaglig förändring, särskilt under tider av stora kriser.

FN:s egen generalsekreterare Antonio Guterres hade själv anklagat FN:s verkställande gren, säkerhetsrådet, för att vara ”förlegat”, ”orättvist” och ett ”ineffektivt system”.

”Sanningen är att säkerhetsrådet systematiskt har misslyckats i förhållande till förmågan att sätta stopp för de mest dramatiska konflikter som vi står inför idag”, sa han och syftade på ”Sudan, Gaza, Ukraina”. Även om Guterres noterade att ”FN inte är säkerhetsrådet”, erkände Guterres att alla FN-organ ”lider av det faktum att folket tittar på dem och tänker, ”Nå, men säkerhetsrådet har svikit oss.”

Vissa FN-tjänstemän är dock främst bekymrade över hur FN:s misslyckande äventyrar det internationella systemets ställning, och därmed vad som än återstår av deras egen trovärdighet. Men vissa, som Albanese, drivs verkligen av en överordnad känsla av mänsklighet.

Den 28 oktober 2023, bara veckor efter krigets början, lämnade chefen för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheters kontor i New York sin post eftersom han inte längre kunde hitta något utrymme att förlika sig mellan misslyckandet med att stoppa kriget i Gaza och institutionens trovärdighet.

”Detta kommer att vara mitt sista meddelande till dig”, skrev Craig Mokhiber till FN:s högkommissarie i Genève, Volker Turk. ”Än en gång ser vi ett folkmord utspela sig framför våra ögon och organisationen vi betjänar verkar maktlösa att stoppa det”, tillade Mokhiber.

Frasen ”ännu en gång” kan förklara varför FN-tjänstemannen fattade sitt beslut att lämna kort efter krigets början. Han kände att historien upprepade sig, i alla dess blodiga detaljer, medan det internationella samfundet förblev splittrat mellan maktlöshet och apati.

Problemet är mångskiktat, komplicerat av det faktum att FN:s tjänstemän och anställda inte har makten att förändra den mycket skeva strukturen hos världens största politiska institution. Den makten ligger i händerna på dem som har politisk, militär, finansiell och vetorätt.

Inom det sammanhanget kan länder som Israel göra vad de vill, inklusive att förbjuda just de FN-organisationer som har fått i uppdrag att upprätthålla internationell rätt, som den israeliska Knesset gjorde den 28 oktober när den antog en lag som förbjöd UNRWA att bedriva ”alla aktiviteter” eller tillhandahålla tjänster i Israel och de ockuperade områdena.

Men finns det en väg ut?

Många, särskilt i den globala södern, tror att FN har överlevt sin användbarhet eller behöver seriösa reformer.

Dessa bedömningar är giltiga, baserade på denna enkla maxim: FN grundades 1945 med huvudmålen att ”upprätthålla internationell fred och säkerhet, främja välfärden för världens folk och internationellt samarbete som dess syfte.”

Mycket lite av ovanstående åtagande har uppnåtts. Faktum är att inte bara FN har misslyckats med det primära uppdraget, utan det har blivit en manifestation av den oöverträffade maktfördelningen bland dess medlemmar.

Även om FN bildades efter andra världskrigets illdåd, står det nu i stort sett värdelöst i sin oförmåga att stoppa liknande illdåd i Palestina, Libanon, Sudan och på andra håll.

I sitt tal påpekade Albanese att om FN:s misslyckanden fortsätter kommer dess mandat att bli ännu ”mer och mer irrelevant för resten av världen”, särskilt under dessa tider av turbulens.

Albanese har förstås rätt, men med tanke på den oåterkalleliga skada som redan skett kan man knappast hitta ett moraliskt, än mindre rationellt motivering till varför FN, åtminstone i sin nuvarande form, ska fortsätta att existera.

Nu när det globala södern äntligen reser sig med sina egna politiska, ekonomiska och juridiska initiativ är det dags för dessa nya organ att antingen erbjuda ett komplett alternativ till FN eller driva på för seriösa och oåterkalleliga reformer i organisationen.

Antingen det eller det internationella systemet kommer att fortsätta att definieras av inget annat än apati och egenintresse.

 

 

Originaltext: End of Empathy: Did the Gaza Genocide Render the UN Irrelevant?