The Chris Hedges Report

 

Det finns cirka 4 000 utländska reportrar ackrediterade i Israel för att täcka kriget. De bor på lyxhotell. De går på hund- och ponnyshower orkestrerade av den israeliska militären. De kan, vid sällsynta tillfällen, eskorteras av israeliska soldater på blixtbesök i Gaza, där de visas påstådda vapenlager eller tunnlar som militären säger används av Hamas. De deltar plikttroget vid dagliga presskonferenser. De får off-the-record genomgångar av höga israeliska tjänstemän som ger dem information som ofta visar sig vara osann. De är Israels omedvetna och ibland vettiga propagandister, stenografer för arkitekterna bakom apartheid och folkmord, hotellrumskrigare. Bertolt Brecht kallade dem surt för talesmännens talesmän.

Och hur många utländska reportrar finns det i Gaza? Ingen.

De palestinska reportrarna i Gaza som fyller tomrummet betalar ofta med sina liv. De är måltavla, tillsammans med sina familjer, för mord. Minst 128 journalister och mediearbetare i Gaza, Västbanken och Libanon har dödats och 69 har fängslats, enligt Committee to Protect Journalists, vilket markerar den dödligaste perioden för journalister sedan organisationen började samla in data 1992.

Israel bombade en byggnad på fredagen i södra Libanon med sju media organisationer, dödade tre journalister från Al Mayadeen och Al Manar och skadade 15 andra. Sedan den 7 oktober har Israel dödat 11 journalister i Libanon.

Al Jazeeras kameraman Fadi al-Wahidi, som sköts i nacken i flyktinglägret Jabalia i norra Gaza av en israelisk prickskytt tidigare denna månad, ligger i koma. Israel har vägrat tillstånd för honom att söka sjukvård utanför Gaza. Liksom de flesta av de riktade journalisterna, inklusive hans mördade kollega Shireen Abu Akleh, bar han en hjälm och flakjacka som identifierade honom som press.

Den israeliska militären har stämplat sex palestinska journalister i Gaza som ”terrorister” som arbetar för Al Jazeera.

”Dessa 6 palestinier är bland de sista journalisterna som överlever Israels angrepp i Gaza”, sa Francesca Albanese, FN:s specialrapportör för de ockuperade palestinska områdena. ”Att förklara dem ”terrorister” låter som en dödsdom.”

Omfattningen och barbari i det israeliska överfallet på media överväger allt jag sett under mina två decennier som krigskorrespondent, inklusive i Sarajevo där serbiska krypskyttar regelbundet siktade på reportrar. Tjugotre journalister dödades i Kroatien och Bosnien och Hercegovina under de jugoslaviska krigen mellan 1991 och 1995. Tjugotvå dödades när jag bevakade kriget i El Salvador. Sextioåtta journalister dödades i andra världskriget och 63 dödades i Vietnam. Men till skillnad från i Gaza, Bosnien och El Salvador var journalister vanligtvis inte måltavla.

Israels angrepp på pressfriheten liknar inte allt vi har upplevt sedan William Howard Russell, gudfadern för modern krigsrapportering, skickade tillbaka utskick från Krimkriget. Dess angrepp mot journalister är i en kategori för sig.

Representanten James P. McGovern och 64 ledamöter i parlamentet skickade ett brev till president Joseph Biden och utrikesminister Antony Blinken och uppmanade USA att driva på för att Israel skulle tillåta obehindrad tillgång för amerikanska och internationella journalister. I juli undertecknade över 70 medier och civilsamhällesorganisationer ett öppet brev som uppmanade Israel att tillåta utländska reportrar att komma in i Gaza.

Israel har inte vikit sig. Dess förbud mot internationella journalister i Gaza kvarstår. Dess folkmord går framåt. Hundratals palestinska civila dödas och skadas dagligen. Under oktober dödade Israel minst 770 palestinier i norra Gaza. Israel spinner ut sina lögner och påhitt, från Hamas som använder palestinier som mänskliga sköldar, till massvåldtäkter och halshuggna spädbarn, till en fången press som slaviskt förstärker dem. När lögnerna avslöjas, ofta veckor eller månader senare, har mediecykeln gått vidare och få märker det.

Israels censur och mord på journalister kommer att få olycksbådande konsekvenser. Det urholkar ytterligare det få skydd vi en gång hade som krigskorrespondenter. Den sänder ett otvetydigt budskap till varje regering, despot eller diktator som försöker maskera sina brott. Den förebådar, liksom folkmordet i sig, en ny världsordning, där massmord normaliseras, totalitär censur är tillåten och journalister som försöker avslöja sanningen har mycket kort livslängd.

Israel håller på att plocka ur de sista bitarna av pressfrihet med stort stöd från den amerikanska regeringen.

De som för krig, vilket krig som helst, försöker forma den allmänna opinionen. De uppvaktar de reportrar som de kan tämja, de som kastar sig fram för generaler och, även om de inte öppet erkänner det, försöker hålla sig så långt borta från strid som möjligt. Det här är de ”bra” journalisterna. De gillar att ”leka” på att vara soldat. De hjälper entusiastiskt till att sprida propaganda i sken av rapportering. De vill göra sin del för krigsinsatsen, att vara en del av klubben. Tyvärr utgör de majoriteten av media i de krig jag täckte.

Alla CNN-journalister som rapporterar om Israel och Palestina måste lämna in sitt arbete för granskning av nätverkets Jerusalem-byrå före publicering, en byrå som är skyldig att följa regler som fastställts av israeliska militärcensorer.

Dessa domesticerade journalister och nyhetsorganisationer är, som Robert Fisk påpekade, ”fångar av maktens språk.” De upprepar som papegojor plikttroget det officiella lexikonet – ”terrorister”, ”fredsprocessen”, ”tvåstatslösning” och ”Israels rätt att försvara sig själv.”

New York Times, skriver The Intercept, ”instruerade journalister som bevakade Israels krig mot Gazaremsan att begränsa användningen av termerna ’folkmord’ och ’etnisk rensning’ och att ’undvika’ att använda frasen ’ockuperat territorium’ när de beskriver palestinsk mark, enligt en kopia av ett internt memo som erhållits av The Intercept.”

”Memot instruerar också reportrar att inte använda ordet Palestina ”förutom i mycket sällsynta fall” och att undvika termen ”flyktingläger” för att beskriva områden i Gaza som historiskt sett bosatts av fördrivna palestinier som fördrivits från andra delar av Palestina under tidigare israeliska– arabiska krig”, noterar The Intercept. ”Områdena är erkända av FN som flyktingläger och huserar hundratusentals registrerade flyktingar.”

”Det finns ingen kamp mellan makt och media,” noterade Fisk. ”Genom språket har vi blivit dem.”

Den pensionerade generalen David Petraeus, en av författarna till den amerikanska Counterinsurgency Manual från 2006 som användes av USA:s och Natos styrkor i Afghanistan, hävdar att det är mer viktigare att övertyga allmänheten om att man vinner – även om man, som i Afghanistan, är fången i en träsk – än militär överlägsenhet. De domesticerade medierna är avgörande för att bedriva detta bedrägeri.

Sedan finns det de riktiga journalisterna. De lyser in i maktens maskineri. De berättar sanningen, för som poeten Seamus Heaney sa: ”Det finns en sådan sak som sanning och den kan sägas.” De offentliggör de mäktigas grymhet, falskhet och kriminalitet. De avslöjar samarbetet mellan domesticerade medier.

För de mäktiga, krigsmakarna och de domesticerade medierna är dessa riktiga journalister fienden. Detta är anledningen till att Julian Assange skoningslöst jagades och förföljdes i 14 år. WikiLeaks publicerade ett 2 000 sidor långt dokument från försvarsministeriet där brittiska regeringstjänstemän likställde undersökande journalister med terrorister. Fientligheten är inte ny. Det nya är omfattningen av Israels angrepp på journalistiken.

Israel har inte besegrat Hamas. Den har inte besegrat Hizbollah. Det kommer inte att besegra Iran. Men den måste övertyga sin egen allmänhet, och resten av världen, att den vinner. Censur och tystande av journalister som avslöjar Israels krigsförbrytelser och det lidande Israel tillfogar civila är en israelisk prioritet.

Det skulle vara betryggande att kalla Israel för en avvikare, en nation som inte delade våra värderingar, en nation som vi stödjer trots dess grymheter. Men naturligtvis är Israel en förlängning av oss själva.

Som dramatikern Harold Pinter sa:

USA:s utrikespolitik skulle bäst kunna definieras enligt följande: kyss mig i röv eller jag sparkar in ditt huvud. Så enkelt och så grovt är det. Det som är intressant med den är att den är så otroligt lyckad. Den besitter strukturerna av desinformation, användning av retorik, förvrängning av språket, som är mycket övertygande, men är faktiskt ett paket lögner. Det är mycket framgångsrik propaganda. De har pengarna, de har tekniken, de har alla medel att komma undan med det, och det har de.

När han tog emot Nobelpriset i litteratur sa Pinter: ”Förenta staternas brott har varit systematiska, konstanta, ondskefulla, samvetslösa, men väldigt få människor har faktiskt pratat om dem. Du måste lämna den till Amerika. Den har utövat en ganska klinisk manipulation av makt över hela världen samtidigt som den har maskerat sig som en kraft för universellt bästa. Det är en lysande, till och med kvick, mycket framgångsrik hypnoshandling.”

Det viktigaste hindret för Israels masshypnos är de palestinska journalisterna i Gaza. Det är därför dödsfrekvensen är så hög. Det är därför amerikanska tjänstemän inte säger något. De hatar också riktiga journalister. De kräver också att reportrar tämjer sig för att springa som råttor från en koreograferad presshändelse till nästa.

Den amerikanska regeringen säger och gör ingenting för att skydda pressen eftersom den stöder Israels kampanj mot media, eftersom den stöder Israels folkmord i Gaza.

Journalister, tillsammans med palestinierna, ska förintas.

 

 

Originaltext: Israel’s War on Journalism