Ramzy Baroud – Counter Punsch

 

Israeliska tjänstemän upprepar hela tiden att Israel kämpar på flera fronter. Sanningen är att Israel väljer att slåss på flera fronter. De två påståendena är fundamentalt olika.

Nyligen gick Israels premiärminister Benjamin Netanyahu så långt som att säga att hans land kämpar på sju olika krigsfronter, alla drivna av målet att ”försvara oss mot … barbari.”

Dessa förment defensiva krig genomförs också i namnet av att skydda ”civilisationen mot de som försöker påtvinga oss alla en mörk tidsålder av fanatism”, sa Netanyahu i ett tal i början av oktober.

Det kommer inte att finnas något behov av att motarbeta Netanyahus diatriber. Det borde vara uppenbart att varken folkmord klassificeras som självförsvar, och inte heller inkluderar bevarandet av mänsklig civilisation att bränna människor levande, vilket var fallet med Sha’ban Al-Dalou, som fruktansvärt dödades tillsammans med sin familj i den senaste israeliska beskjutningen av al-Aqsa martyrsjukhuset i Deir al-Balah.

Men tvingas Israel att slåss på sju fronter?

Enligt Netanyahu, men även andra politiska och militära topptjänstemän, är fronterna Iran, Gaza, Libanon, Jemen och grupper i Syrien, Irak och Västbanken.

Även om de stora striderna bara äger rum i Gaza och Libanon, är den officiella israeliska linjen angelägen om att överdriva antalet krigsfronter för att fortsätta att dra nytta av USA:s och västerländska militära och politiska stöd. Fler krig för Israel leder också till mer pengar.

Naturligtvis utkämpar Israel också verkliga krig, ett förintelse- och folkmordskrig mot det palestinska folket i Gaza, som har dödat och skadat mer än 150 000 människor under loppet av ett år.

Det pågår också ett krig på Västbanken, utfört med det exakta syftet att kuva alla former av motstånd, så att Israel kan påskynda sitt koloniala bosättare projekt i de ockuperade områdena.

Ovanstående är inte en slutsats, utan ett konstaterande av fakta, baserat på Netanyahus egen uttalade politik. ”Israel måste ha säkerhetskontroll över hela territoriet väster om Jordanien”, sa han under en presskonferens i januari förra året. För att vara mer exakt, ”mellan havet och Jordan kommer det bara att finnas israelisk suveränitet”, sa han. ”Säkerhetskontroll” är en israelisk eufemism för territoriell expansion.

I en intervju med den europeiska public service-kanalen, Arte, sa den israeliska finansministern Bezalel Smotrich att Israel skulle expandera ”små i taget” för att så småningom omfatta hela de palestinska territorierna, förutom Jordanien, Libanon, Egypten och andra arabländer.

”Det står skrivet att Jerusalems framtid är att expandera till Damaskus,” sade han.

Religiösa profetior är särskilt farliga när de omfamnas av obarmhärtiga extremistiska politiker som utövar politisk inflytande och militär makt för att omsätta dem i handling.

Netanyahu är en ledande medlem av samma grupp. Han har redan motiverat sitt folkmord i Gaza och krig överallt enligt religiösa texter, där han ser sin armé som israeliterna som kämpar mot amalekiterna.

Dessa religiösa känslor är vanliga i Israels politiska diskurser genom historien. De har dock intagit centrala scenen under de senaste åren under en rad högerextrema regeringar, mestadels bildade av Netanyahu. De ser i Gazakriget en möjlighet att åstadkomma vad Smotrich, dåvarande viceordföranden för Knesset 2017 kallade ”Israels avgörande plan”.

Smotrichs plan, ironiskt nog kallad ”Ett hopp”, är främst centrerad på annekteringen av hela Västbanken, som han, liksom Netanyahu och andra, refererar till som ”Judéen och Samaria”. Planen innebär att ”påtvinga suveränitet över hela Judéen och Samarien”, med ”samtidiga handlingar av bosättningar”, som i ”upprättandet av städer och byar”, i syfte att ”skapa en tydlig och oåterkallelig verklighet på marken”.

Smotrichs plan, som håller på att genomföras, nu när han är en av de två kungamakarna i Netanyahus regering – den andra är Itamar Ben-Gvir – förbereddes år före det pågående kriget mot Gaza, och genomförs, enligt hans eget erkännande, ”lite i taget” sedan dess.

Israel kan hävda att det utkämpar ett krig på sju eller sjuttio fronter. Den kan också tilldela sig själv rollen som civilisationernas frälsare. Men sanningen kan inte döljas, särskilt när israelerna själva är de som avslöjar sina olycksbådande avsikter.

Till och med det pågående kriget mot Libanon, som israeliska ledare, tillsammans med deras USA-stödjare, har kallat ett försvarskrig, främjas nu av vissa israeliska politiker och deras högeranhängare som ännu ett expansionistiskt krig, eller rättare sagt en strävan efter ”Stor Israel”

Det är skillnad mellan ett land som utkämpar ett försvarskrig på flera fronter och ett annat som kämpar för kolonial expansion, för regional hegemoni och för militär dominans som drivs av religiösa profetior. De som har valt den senare vägen, som Israel har, kan inte göra anspråk på att vara i ett tillstånd av självförsvar.

”Självförsvar i internationell rätt hänvisar till den inneboende rätten för en stat att använda våld som svar på en väpnad attack”, skriver Internationella Röda Korset på sin hemsida. Denna definition gäller inte för en stat som själv är militär ockupant, och som således befinner sig i ett aktivt tillstånd av fientlighet och olaglig användning av våld.

Netanyahu och Smotrich är dock knappast bekymrade över internationella eller humanitära lagar. De drivs av olycksbådande, expansionistiska agendor. Om de lyckas kommer säkert fler dödliga krig att följa. Det internationella samfundet måste göra allt som står i dess makt för att säkerställa deras misslyckande.

 

 

Ramzy Baroud är journalist och redaktör för The Palestine Chronicle. Han är författare till fem böcker. Hans senaste är ”These Chains Will Be Broken: Palestinian Stories of Struggle and Defiance in Israeli Prisons” (Clarity Press, Atlanta). Dr. Baroud är en icke-bosatt seniorforskare vid Center for Islam and Global Affairs (CIGA), Istanbul Zaim University (IZU). Hans hemsida är www.ramzybaroud.net

 

Originaltext: Israel’s Biblical Wars of ‘Self Defense’: The Myth of the ‘Seven War Fronts’