Ziad Medoukh – Saphirnews

Oktober 2023, oktober 2024. Ett år av skräck som inte tar slut. Redan ett år, som om det vore igår, och det är inte över!

365 dagar av intensiv bombning av en avspärrad region, ett tragiskt och dramatiskt år för alla förskräckta och rädda palestinier i Gaza… det är verkligen otänkbart och det fortsätter än i dag.

Som medborgare i Gaza City vet jag inte riktigt var jag ska börja, inte heller hur jag ska börja, inte heller vad jag ska skriva och vittna om… Intensiteten i elden som kommer från himlen och jorden sår allt fler dödsfall i Gaza.

Man trodde att upptrappningen i Libanon i slutet av september skulle stoppa bombningarna mot Gaza. Men ingenting har förändrats för invånarna i denna ödelade region, och situationen blir värre och värre.

Vi är döda, hjärtan och kroppar

Jag försöker berätta om vårt lidande, att beskriva vår ilska och att vittna om den absoluta fasan, men ingenting är självklart i detta sammanhang av våld, osäkerhet, tvångsförflyttning, svält och lidande. Att prata om de fruktansvärda händelserna som vi har upplevt hela året är dock ett uppdrag som är både väldigt svårt och komplicerat, men fascinerande och gripande, speciellt för att jag ska prata om en personlig historia.

Jag kommer att framkalla min oro, min rädsla, min ilska, mina dramer, min vilja, mitt tålamod, min beslutsamhet, mina drömmar och mina förhoppningar under denna långa, fruktansvärda och aldrig tidigare skådade offensiv under vilken ockupationsstyrkorna israeliska trupper genomförde militära operationer och blodiga attacker mot civilbefolkningen, under en våg av bomber som lämnade tiotusentals döda och hundratusentals skadade, mestadels civila: kvinnor, barn och äldre… Utan att glömma den massiva förstörelsen av hem och civil infrastruktur.

Våra följeslagare på himlen är inte längre stjärnorna eller månen mot vilken vi lyfte våra blickar besjälade av ambition och hopp, nu är det bara flygplanen, drönarna, de ständiga bombningarna, dimman, det klarröda av blod, explosionerna lika eldiga som solens hetta och splitter i luften, som är oavbrutna åskslag som präglar våra dagliga liv.

Inför denna situation slits mitt hjärta och mitt sinne ständigt, till den grad att jag inte längre vet vad jag ska tänka eller säga. Jag har bokstavligen ont varje ögonblick. Jag skriker, jag känner smärtan som invaderar våra hjärtan såväl som våra ansikten. Hur skulle vi kunna minska detta lidande? Vi vill inte ens äta eller dricka längre, vi kan inte sova. Vi är döda, hjärtan och kroppar.

En armé garanterad total straffrihet

Varje timme, varje minut, varje sekund är vi traumatiserade. Inför osäkerheten om en bomb som faller vet vi inte när döden kommer att drabba oss slutligen, vi vet inte hur vi kommer att dö, inte heller om vi kommer att överleva ännu en kriminell handling. Kommer vi att möta den ultimata förstörelsen? Igår, idag var det grannar, nära kvarter och idag, vems tur blir det? Den här gången, vem av oss kommer att ge efter för samma tragiska öde?

Vi är så hjälplösa inför bombningarna som vi inte har någon makt att motsätta oss, som vi inte har något sätt att definitivt få ett slut på. Ockupationsarmén har sått terror och fasa i Gaza, som redan hade lidit och utstått en omänsklig och illegal blockad i mer än 18 år.

Den israeliska arméns nya aggressionscykler förstör allt och urskillningslöst på Gazaremsan: byggnader, hus, sjukhus, mottagningscentra, moskéer, kyrkor, fabriker, bibliotek, vårdcentraler, skolor, universitet, bokaffärer, el stationer, vattenbrunnar, parker, banker, föreningar, arenor, turistattraktioner, historiska monument, köpcentrum och jordbruksmark.

Inför den medskyldiga tystnaden från ett maktlöst internationellt samfund och frånvaron av media som skymmer denna verklighet av fakta, är denna armé säker på total straffrihet. Den begick massakrer och brott mot civila i Gazaremsan med förbjudna vapen och missiler skickade av allierade.

Det verkliga målet med denna femte militära offensiv på 14 år är att bryta den anmärkningsvärda viljan hos en motståndskraftig civilbefolkning som valde att trotsa blockaden och ockupationens alla fruktansvärda åtgärder, även om det innebär att stanna och leva i ruinerna av bombningarna, och i trasiga och skadade tält under omänskliga förhållanden.

Ziad Medoukh är professor och chef för den franska avdelningen vid Al-Aqsa-universitetet i Gaza.