Ramona Wadi – Middle East Monitor
När palestinierna markerade ett år sedan starten av det israeliska folkmordet i Gaza den 7 oktober, markerade Israels nybyggare-koloniala samhälle tillfället i selektiv glömska. Ett exempel är en barnbok utgiven av Yediot Books med titeln The Heroes of October 7th: Heroic Stories for Children, som Times of Israel beskrev som den första barnboken som publicerades på engelska av förlaget. Att exportera Israels bosättare-koloniala säkerhetsberättelse till väst genom barnlitteratur kunde inte ha varit lättare och mer hycklande.
Israeliska medier noterade att ”Berättelserna innehåller inte riktiga beskrivningar av strider eller död, och innehåller inte djup bakgrund om händelserna som skildras.” Redaktören Hadassah Ben Ari förklarade att eftersom målgruppen är små barn, fokuserade boken på ”vänskap, kamratskap, givande, kärlek och den varma israeliskhet som alla kom till liv under kriget.” Berättelserna, sa hon, ”förklarar fasorna på ett sätt som också skyddar våra barn, och för att berätta för dem om stunder av nåd och hjältemod från kriget.”
Utan sammanhang är det lätt att dissekera bitar av verkligheten och konstruera ett narrativ som skingras över folkmord.
Men vad sägs om en bok som skulle ge läsarna sammanhanget för den sionistiska koloniala rörelsen och vad den står för? Vad sägs om att beskriva de sionistiska paramilitära gängens tidiga terrorism i Palestina, och hur dessa terrorister införlivades i den israeliska militären? Vad sägs om en beskrivning av 1948 års Nakba, samtidigt som det berättade för barn att Israel lyckades fördriva 1,9 miljoner palestinier i Gaza på en kortare tidsram, samtidigt som de dödade minst 42 000 andra, en siffra som är omtvistad och borde vara mycket högre? Och att de flesta av de dödade var barn och kvinnor?
Barn kunde också få veta att israeliska ledare planerade och utförde sitt folkmord med vapen från USA, genom svält, rutinförflyttning och kraftig bombardemang av områden där palestinier sökte skydd, med förstörelsen av Gazas civila infrastruktur inklusive sjukhus och skolor. De kunde också få veta att hela det ”internationella samfundet”, som är engagerat i att hålla Israel intakt, är delaktiga i folkmordet mot palestinier. Och som ett resultat kan israeliska barn sedan diskutera hur etiskt det är att låta deras regering utnyttja deras närvaro för att främja ett säkerhetsberättelse som är falskt och som har involverat hela världen i krigsförbrytelser i Gaza och brott mot internationell lag utomlands. De kan också diskutera hur och varför deras land har ansetts vara en ”apartheidstat”. Eftersom boken också riktar sig till en global publik kan samma frågor funderas av läsare som agerar som utomstående som tittar in.
För att leva på stulen mark är det absolut nödvändigt att känna till de fördrivnas historia. Men att eliminera den ”djupa bakgrunden” bakom den 7 oktober – hur Israel sägs ha låtit den gränsöverskridande infiltrationen råka ha en ursäkt för att utföra ett folkmord, till exempel – är inte tillräckligt bra, sammanhanget är allt i dessa frågor. Barn måste veta att antikolonialt motstånd är legitimt, men folkmord är det inte. Att rädda liv är en human sak att göra, men att selektivt rädda liv är en kolonial ram som Israel till och med tillämpade för att lägga sin grund.
Barn, särskilt israeliska barn, skulle göra klokt i att lära sig hur David Ben Gurion var selektiv när det gällde att rädda liv: ”Om jag visste att det var möjligt att rädda alla [judiska] barn i Tyskland genom att transportera dem till England,” han sa, ”men bara hälften genom att transportera dem till Palestina skulle jag välja den andra.” Sionister var redo att offra hälften av de judiska barnen i Tyskland för deras nybyggare-koloniala företag.
Detta är vad Israel handlar om. En kallblodig mördarmaskin som skulle förhandla med barns liv för en kolonial närvaro och expansion.
Ingen värme, ingen nåd, ingen hjältemod, ingen mänsklighet.
Barn i Israel och utomlands bör läras att det är skrämmande att bo i Israel, inte på grund av det palestinska motståndet, hur legitimt det än är, utan på grund av Israel självt. Om att hålla barn säkra och ta itu med trauma verkligen är en prioritet måste sanningen göras tillgänglig.
Originaltext: Exporting Israel’s settler-colonial narrative by exploiting children