Yasmin Abusayma – Mondoweiss

Yasmin, explosionerna närmar sig. Det skulle hjälpa om du gick nu. Luften är tjock av rök och marken skakar för varje explosion. Fly medan du fortfarande kan. Det här är inte längre bara en fråga om drömmar eller möjligheter, det är en kamp för överlevnad. Faran är överhängande och varje ögonblick räknas. Du måste springa för att rädda ditt liv och dina barns liv. Spring innan det är för sent.

Dessa tankar ekade i mitt sinne när jag bestämde mig för att lämna Gaza. Jag är tvillingmamma och en översättare från engelska till arabiska som finner tröst i att skriva. Jag har aldrig rest i hela mitt liv. Jag firade min födelsedag utanför Gaza för första gången vid 30.

Gaza har format min tillvaro – dess värme, motsägelser, sår, flyktiga glädjeämnen, utmaningar, prestationer och bitterljuva minnen.

Jag lämnade Gaza City en vecka in i kriget efter att den israeliska armén utfärdade evakueringsorder och instruerade oss att bege oss söderut. Eftersom jag trodde att vi snart skulle komma tillbaka, packade jag bara några viktiga dokument och några klädesplagg. Två månader senare upptäckte jag att vårt kvarter jämnades med marken, inklusive mitt hem och alla mina tillhörigheter. Efter att ha förlorat allt som betydde något, bestämde jag mig för att fly från krigets fasa och lämna Gazaremsan med min familj till Egypten. Vi korsade gränsen den 15 april med blandade känslor om att lämna det som en gång var ett fullt liv. Att gå ut i det okända medan de liv vi lämnade efter föll isär var mer förödande än jag kan beskriva.

Jag hade alltid drömt om att lämna Gaza och kände att blockaden och återkommande upptrappningar hade berövat mig många möjligheter och drömmar. Min far brukade säga, ”tro det eller ej, min kära, du kommer aldrig att hitta en bättre plats än ditt hemland.”

Som en genomsnittlig Gazabor längtade jag efter att resa jorden runt, se en flygplats och uppleva att flyga. Jag undrade vad som låg bakom Rafah-överfarten och hur livet var på andra sidan. Som barn drömde jag om att gå på bio, bygga en snögubbe och besöka en enorm nöjespark som jag bara hade sett på TV. När jag växte upp insåg jag att jag längtade efter ett normalt liv som alla skulle vilja ha. Allt eftersom tiden gick i Gaza ville jag ha ett liv utan den ständiga närvaron av drönare. Jag har alltid frågat mig själv hur det skulle vara att ha el 24/7. Trots dessa utmaningar förblir Gaza en plats jag insåg att jag älskar djupt.

I Egypten är livet normalt. Allt jag en gång ville ha är tillgängligt och lätt att komma åt. Efter sju långa månader av outhärdliga förhållanden verkar även de minsta saker, som en varm dusch eller en varm måltid, konstiga. Jag såg mina barns ansikten lysa upp av glädje när de smakade chokladmjölk och färsk frukt för första gången på månader. Men jag kan inte fullt ut njuta av lyxen att äta god mat medan mitt folk kämpar för det. Den kalla brisen från luftkonditioneringen känns pervers. Det är obehagligt att skiljas från det liv jag en gång levde i Gaza och börja om.

Vi bor inte långt från Kairos flygplats. Till och med ljudet av kommersiella flygplan känns skrämmande och påminner oss om bomberna. En gång hade jag ett videosamtal med min pappa, som fortfarande är i Gaza. Jag blev förvånad över den stabila internetuppkopplingen som gjorde att vi kunde ha en tydlig konversation. Även om allt verkade perfekt då, kunde jag inte skaka känslan av att något saknades. Jag visste att jag behövde tid för att förstå känslan av tomhet.

Jag insåg då, sent, hur sådana enkla saker räcker för att göra oss lyckliga. Jag har alltid tagit dem för givna, eftersom jag aldrig hade tänkt att jag skulle förlora dem för alltid. Att köpa kaffe med nymalda bönor från ett litet kafé på de livliga gatorna i min hemstad, lyssna på mina favoritlåtar på morgonen, eller till och med sitta vid havet och meditera över skönheten i den blå himlen och stranden – det här är nu saker jag kan bara upplevas som minnen.

När jag smuttar på kaffe idag minns jag antingen de vackra, enkla dagarna, eller så minns jag de hektiska dagarna jag tillbringade på flykt från en plats till en annan. Jag vet inte vilka minnen som är mer smärtsamma att återuppleva. Jag har valt att bara dricka översött te i exil, ett sätt att lämna utrymme för min kropp att reagera annorlunda, för att undvika att bli påmind om något traumatiskt eller något välbekant som inte längre är inom räckhåll. Men hur jag än försöker, fortsätter jag att minnas, och vetskapen om att resten av min familj fortfarande är i Gaza, fortfarande kämpar, fortsätter att inkräkta på mina morgnar.

Jag saknar Gazas mat, särskilt falafeln, till skillnad från alla andra med sin unika blandning av kryddor och sin krispiga gyllene exteriör. Jag längtar efter livets enkelhet, hur morgnar börjar med det liv och rörelse på trånga gator, det välbekanta ljudet av tutande horn, de pulserande marknadsscenerna. De korta, gropiga vägarna som vävs genom staden kantas av små butiker och stånd.

På fredagar tillbringade jag otaliga timmar med mina barn med att bygga sandslott vid stranden. Jag såg solnedgången när himlen förvandlades till orange nyanser som visar skönheten i vårt hav. Doften av grillad majs vid stranden och utsikten över drakar på himlen var den enklaste glädje en person kunde ha, men det var värt varje ögonblick. Vi brukade samlas vid ett litet bord på stranden och prata om livet. Mina barn fortsatte att fnissa runt oss och leka kurragömma. Det är konstigt att jag nu undviker solnedgångar. Det spelar ingen roll längre.

Även om Gaza ofta har väckt sorg och förfall, är dess bestående hopp uppenbart överallt. Invånarna städar gatorna bland spillrorna från sina förstörda stadsdelar och målar sina skadade hem i ansträngningar att återuppbygga. Denna orubbliga anda av förnyelse och anpassning visar Gazas förmåga att resa sig som en Fenix ​​ur askan.

Gaza är mer än en plats. det är ett levande minne och ett djupt uttryck för kärlek och tillhörighet. Även i exil är mitt hjärta kvar i Gaza.

Kommer jag någonsin att se dig igen, min kära? Kommer du någonsin att läka?

Jag är så ledsen att jag tog dig för given, mitt älskade Gaza. Jag missbedömde dig. Först nu inser jag hur mycket jag saknar dig. Jag har aldrig känt mig säker sedan jag lämnade dig. Jag tillhör dig och bara dig.

Originaltext: A love letter to Gaza: reflections from exile