Ahmad Ibsais – TRT World

 

Veckans Al Mawasi-massaker, som såg massförstörelsevapen utplacerade på flyktingar som tog skydd i tält, är ett bevis på det faktum att världen alltmer vänjer sig vid palestinskt blodsutgjutelse. Och det gör ingenting för att stoppa det.

Sedan den 7 oktober har vi hört talas om Israels till synes gränslösa ”rätt att försvara” sig själv. Det finns två vägar att gå med denna premiss. Om vi ​​accepterar att det är sant måste vi acceptera att palestinierna också har den rätten – särskilt som svar på de otaliga massakrerna som har ägt rum under det senaste året.

Och om vi inte accepterar att det är sant, så har bara palestinier den odödliga rätten till självförsvar i sin pågående kamp för befrielse. Men i västerländsk media & politik verkar denna ”rätt” alltid vara villkorad när det kommer till imperialismens offer.

I flera år har frasen ”Ondskans axel” använts som ett propagandaverktyg för att måla upp hela nationer och folk som oåterkalleliga hot. Men inom Palestina, där motståndets eldar har brunnit stadigt i generationer, kunde verkligheten inte vara mer annorlunda.

Flyktinglägren i Nablus, Jenin och Tulkarem är inte utposter för terrorism eller ondska. De är vårt motstånds vaggor – ett levande bevis på den varaktiga palestinska andan, en som vägrar att utsläckas av årtionden av ockupation, förlust och belägring.

Medan världens blick ofta har fokuserat på Gaza som en symbol för motstånd, har Israel inte kunnat betvinga det trots obevekliga militära kampanjer.

Nu har det sionistiska projektet flyttat fokus till den ockuperade Västbanken, riktat mot flyktingläger i Jenin, förstört 80 procent av stadens gator, där befolkningen har varit djupt rotad i kampen för befrielse sedan de bildades.

Dessa läger, uthuggna ur det kollektiva traumat av fördrivning, har utvecklats till fästen av enhet och trots.

 

Läger som födelseplatser för motstånd

Flyktinglägren på Västbanken, särskilt i Nablus, Jenin och Tulkarem, är inte bara platser där de fördrivna överlever. De är inkubatorer för det kollektiva palestinska medvetandet, som fortsätter att avvisa kolonialismen och det våld som upprätthåller den.

Historiskt sett har dessa läger fungerat som centrum för politisk organisering och utbildning, trots Israels försök att avhumanisera sina invånare genom att framställa dem som grogrund för extremism.

Nablus, Jenin och Tulkarem har en lång historia av hårt motstånd som går tillbaka till den första intifadan 1987. Det var just dessa platser där protester mot israelisk ockupation organiserades, där ungdomar lärde sig att göra motstånd även när de stod inför de hårdaste tillslag.

Belägringen och förstörelsen av Jenins flyktingläger 2002, under den andra intifadan, är fortfarande ett av de mest brutala kapitlen i Västbankens motståndshistoria. Men trots sådant våld besegrades lägret aldrig. Folket uthärdade, byggde upp och fortsatte att göra motstånd.

 

Rätten till självförsvar

Idag, inför uppenbara krigsförbrytelser, har USA:s president Joe Bidens administration uttalat sitt orubbliga stöd för Israel, och kvalificerat dess våld som ”försvar”.

Det är här vi måste vara försiktiga. Sionister och västerländska medier klassificerar palestiniernas väpnade motstånd som ”terrorism” eller ”extremism”. Ändå är aktionerna mot den sionistiska regimen allt annat än.

Motstånd och självbestämmande är våra omistliga och befästa rättigheter. Berättelsen börjar med det faktum att före Israel fanns det människor där. Enligt detta faktum finns det inget som heter ”israeliskt försvar”, för sanningen i detta faktum gör dem automatiskt till angripare och ger palestinier rätten att göra motstånd på alla sätt.

Enligt artikel 42 i 1907 års Haagreglemente är ”ett territorium ockuperat när det ställs under överinseende av en fientlig armé.”

Men när det gäller Palestina blir detta plötsligt för komplicerat för att förstå. Sedan 1948 har Palestina varit ockuperat av den expanderande kolonialstaten. Palestina har ingen armé och palestinier, ingen rätt till rörelse. Således anses de vara ”skyddade personer” under FN som definierar ockupation.

De omänskliga handlingar som begås inom ramen för det institutionaliserade förtrycket och dominansen av palestinierna (godtyckliga arresteringar, utrotning, befolkningsöverföring, etc.) ger oss den moraliska och juridiska rätten till väpnat motstånd.

År 1982 godkände FN:s generalförsamlings resolution 37/43, otvetydigt, det palestinska folkets ”omistliga rätt” till ”självbestämmande, nationellt oberoende, territoriell integritet och suveränitet utan inblandning utifrån.”

Dessutom bekräftar samma resolution det palestinska folkets legitimitet och vår kamp för dessa rättigheter med ”alla tillgängliga medel, inklusive väpnad kamp.”

Även om omfattningen av väpnad kamp inte nämns, antar internationella standarder att den täcker omfattningen tills befrielsen uppnås. Det är palestiniernas grundläggande mänskliga rättighet att motstå att bli mördade.

 

En ny era

Det motstånd vi bevittnar idag skiljer sig från tidigare vågor på viktiga sätt. Medan tidigare perioder av motstånd ofta var splittrade, med olika fraktioner som följde sina egna strategier, råder det idag större enighet bland palestinierna på den ockuperade Västbanken.

Olika politiska fraktioner, som en gång kunde ha opererat separat, arbetar nu tillsammans på ett aldrig tidigare skådat sätt.

I Nablus har till exempel lokala motståndsenheter vuxit fram, bestående av personer från olika fraktioner, inklusive Fatah, Hamas och Islamiska Jihad. De har skapat ett organiserat, kooperativt nätverk för att stöta tillbaka mot israeliska intrång.

Detta samarbete är ett direkt svar på Israels intensifierade aggression, men det drivs också av en växande känsla av gemensamt syfte i det palestinska samhället.

Israels taktik på den ockuperade Västbanken är slående lik den som de har använt i Gaza. Belägringsmentaliteten, rivningen av hem, de riktade lönnmorden på motståndsledare – dessa är ockupationsverktyg som har använts i årtionden.

Och ändå, precis som dessa åtgärder har misslyckats i Gaza, är de avsedda att misslyckas på Västbanken.

Människornas motståndskraft på Västbanken, särskilt i flyktinglägren, bottnar i deras djupa koppling till landet och deras historia av motstånd.

Trots ansträngningar att radera palestinsk identitet är det just på platser som Jenin och Nablus som denna identitet bevaras hårdast.

Som Mahmoud Darwish skulle säga ”Vi har på denna jord det som gör livet värt att leva.”

Mer än så har det internationella samfundet, trots sina misslyckanden, blivit allt mer medvetet om den orättvisa som begås. Det palestinska motståndet ses inte längre i ett vakuum.

Det är en del av en global rörelse för rättvisa och mänskliga rättigheter, och palestiniernas svåra situation på den ockuperade Västbanken får uppmärksamhet på sätt som Israel inte kan kontrollera.

Styrkan hos det palestinska motståndet ligger i dess förmåga att mobilisera inte bara på plats, utan över gränser och genom solidaritet mellan människor överallt som tror på rätten till självbestämmande.

I slutändan kommer Israel att misslyckas på Västbanken av samma skäl som det har misslyckats i Gaza. Ockupation, oavsett hur brutal, kan inte utplåna viljan hos ett folk som är fast beslutna att vara fritt.

Flyktinglägren i Nablus, Jenin och Tulkarem är inte utkanten av det palestinska samhället – de är hjärtat av det. Och från dessa motstånds vaggor kommer kampen att fortsätta tills Palestina är fritt.

 

 

Originaltext: International law: Palestine (not Israel) has the right to defend itself