Anadolu Agency

Långt innan det israeliska kriget som blev folkmord i Gaza började i oktober förra året, upplevde Israels stödsystem i väst, särskilt i Europa, viktiga förändringar.

Hur uppstod sionismen?

Även om det starka stödet för Israel förblev oförändrat bland Europas liberala politiska kretsar, gick Israel själv bort från sin grundande ideologi om så kallad ”liberal sionism” mot religiös sionism, en totalitär inställning till nybyggare-kolonialism som finns i religiösa texter och myter.

Medan liberala sionister vederbörligen har utnyttjat den judiska religionen för att uppnå koloniala mål, formulerade Israels Datim Leumi, eller helt enkelt Datim, som betyder ”religiös”, en politisk tankeskola som placerade sionismen, en modern ideologi som utvecklades under 1800- och 1900-talen, vid kärnan i ortodox judendom.

Rötterna till detta tänkande kan dateras till ”undervisningen av två av de mest respekterade sionistiska rabbinerna, en far och son, som tillhör familjen Kook”, enligt historikern Ilan Pappe. Rörelsen har dock sin globala framgång att tacka den nuvarande israeliska premiärministern, Benjamin Netanyahu.

Likudpartiet, den naturliga utvecklingen av Vladimir Jabotinskys revisionistiska sionism, kan ha permanent förändrat balansen i Israels politiska sammansättning, men det var Netanyahu, Likuds ledare, som byggde en stark global allians skräddarsydd kring Israels egen extremhögerpolitik.

Huvudkällan till stöd för Netanyahus mål: Europeisk extremhöger

För Netanyahu äventyrades västerländskt stöd för Israel – även om det på många sätt förblev ovillkorligt – av uppfattningen att varaktig fred mellan palestinierna och Israel måste följa principerna om olagligheten av de israeliska judiska bosättningarna, tvåstatslösningen, palestinsk lagliga och historiska rättigheter i ockuperade östra Jerusalem, och så vidare.

Oavsett västvärldens misslyckande att genomdriva någon av dessa övertygelser, förkastar Israel själva referensramen kring vilken dessa idéer formades i första hand. ”Alla vet att jag är den som i decennier blockerade upprättandet av en palestinsk stat som skulle äventyra vår existens”, sa Netanyahu i ett uttalande i februari förra året.

Israels religiösa och högerextrema sionister gör nu sitt yttersta för att säkerställa att det inte kan bli någon återgång till någon diskussion om en palestinsk stat. Deras främsta källa till stöd för sin position kommer från högerextrema rörelser i väst. Detta påstående visades senast när en grupp europeiska länder beslutade att erkänna staten Palestina den 28 maj, sju månader in i Israels folkmordskrig mot Gaza. De största kritikerna av beslutet, som togs av Spanien, Norge och Irland, kom från högerextrema rörelser och partier.

I Spanien, där premiärminister Pedro Sanchez hade varit starkt motståndare till Israels agerande mot det palestinska folket, var reaktionen från extremhögern omedelbar. Santiago Abascal, ledare för det högerextrema partiet Vox, ”beslutade att komma till Israel för en snabb uppvisning av stöd”, rapporterade den israeliska dagstidningen Yedioth Ahronoth. ”Abascal träffade också Netanyahu för ett timslångt samtal innan han lämnade Israel”, rapporterade tidningen också den 2 juni.

Europeisk extremhöger förvandlas till en annan version av den israeliska regimen

Abascals känsla upprepades av andra högerextrema ledare, som Geert Wilders i Nederländerna och Marion Marechal i Frankrike. Den senare uppgav att ett erkännande av staten Palestina skulle vara detsamma som ett erkännande av ”en islamistisk stat, med alla de faror som detta kan innebära för Israel och för västvärlden i allmänhet.” En viktig mötespunkt mellan Israels Datim och Europas extremhöger är deras ömsesidiga hat mot muslimer och Islam. Strax efter de tragiska händelserna den 11 september 2001 såg Netanyahu en strategisk möjlighet att koppla sitt lands krig mot det palestinska folket till det så kallade ”kriget mot terrorismen”.

Även om det kriget officiellt kan ha varit över, fortsätter dess sociala och politiska resultat i västerländska samhällen – rasism, känsla mot flyktingar och invandrarfientliga, och ofta våld – att växa, vilket resulterar i snabba framsteg för högerextrema rörelser. Detta främjade Israel att flytta bort från den typiska politiska retoriken på det globala stadiet att demonisera araberna till ett civilisationskrig mot ”islamisk fundamentalism” i Palestina och i hela Mellanöstern. Det bekväma skiftet gjorde det möjligt för Israel att knyta an till antimuslimska krafter i och utanför Europa.

I en ny opinionsartikel i Le Monde sa författaren Gilles Paris att ”de 20 (europeiska) partier vars röster (i EU-parlamentet) var mest gynnsamma för Israel tillhörde extremhögern och euroskeptiker, främst europeiska konservativa och reformister.” Den prestationen var det direkta resultatet av Netanyahus och Israels diversifiering av allianser, eftersom det tillät Tel Aviv att sätta press på västerländska huvudstäder inifrån sina egna samhällen.

I en ljudinspelning erhållen av Reuters och publicerad i juli 2017, hånade Netanyahu, under ett möte med de så kallade Visegrad Four, ”Gamla Europa” för att ha vågat kritisera Israels dystra människorättsrekord, illegala bosättningspolitik och militära ockupation. ”Jag tror att Europa måste bestämma sig om det vill leva och frodas eller om det vill krympa och försvinna”, sa han och spelade på den högerextrema teorin om Great Replacement, som hävdar att muslimska invandrare kommer att ta över europeiska samhällen.

Framgången var dock bara tillfällig. Det israeliska folkmordet i Gaza har skadat år av obevekliga israeliska ansträngningar. Det högerextrema nederlaget i Frankrike, framväxten av vänstern och Storbritanniens högers nederlag i det senaste valet visade att blind stöd för Israel inte alltid garanterar seger och i själva verket kan vara en politisk skuld. Detta är dock bara början på kampen för Europas framtid.

”Under lång tid höll politiska rörelser vars rötter kunde spåras tillbaka till de mörka timmarna av andra världskriget och förintelsen Israel på avstånd”, skrev Gilles. Avståndet har dock krympt till den grad att Israels egen regering i grunden bara har blivit ännu en version av Europas extrema högerextrema partier, utan tvekan den mest extremistiska och säkerligen den mest våldsamma av dem alla.

Originaltext: Dark hours ahead: Why Europe’s far-right supports Israel