Linah Alsaafin – Middle East Eye

 

Efter 300 dagars kontinuerlig bevakning med min vän och följeslagare Ismail al-Ghoul såg jag honom utan huvud.”

Dessa var de fruktansvärda orden från Al Jazeera-korrespondenten Anas al-Sharif, hans ögon strömmade och smärtan etsade sig djupt på hans ansikte efter 10 månaders täckning av de outsägliga brotten som utfördes på hans folk av Israels brutala folkmord i Gaza.

Hans kollegor, korrespondent Ghoul och kameraoperatören Rami al-Rifi, blev föemål för en israelisk drönare när de bar pressutrustning och färdades i en bil som tydligt var markerad som ett nyhetsmediefordon.

Deras slakt, som Gazas statliga mediekontor rapporterade förde antalet palestinska journalister som dödats av Israel sedan den 7 oktober till 165, fick knappt en krusning i mainstreammedia.

Västerländska journalister, av vilka många tjänar och gör sina karriärer på att täcka våra berättelser med tunt förtäckt opportunism och internaliserad rasism, nekar oss inte bara rätten att berätta, utan de har också varit kväljande tysta över det industriella massmordet på sina palestinska motsvarigheter.

Jämför detta med den frenesi av bevakning på torsdagssläppet av Wall Street Journal-reportern Evan Gershkovich från ett ryskt fängelse. Ändå registrerades de två halshuggna palestinska journalisterna knappast som ett blipp på västerländsk medias radar, en fördömande anklagelse mot själva yrket.

Bristen på empati för palestinska journalister från internationella organisationer har också varit oroande, med svaga uttalanden som uttrycker ”oro” eller ändlösa upprepningar av ordspråket ”journalistik är inte ett brott”. Detta kommer istället för genuina åtgärder för att skydda dem som riskerar sina liv för att rapportera från Gaza eller för att aktivt avvisa de israeliska diskussionspunkterna som sätter agendan för många nyhetsredaktioner.

Uttalandet från Committee to Protect Journalists (CPJ) som svar på dödandet av Ghoul och Rifi är ett klassiskt exempel, som uttrycker ”besvikelse” och uppmanar Israel att ”förklara varför ytterligare två Al Jazeera-journalister har dödats i vad som verkar vara en direkt attack”.

 

Rasism och avhumanisering

Som den framstående journalisten Laila al-Arian korrekt påpekar, är det enda skälet för att kräva en ”förklaring” från Israel om dödandet av journalister som gör sitt jobb att palestinier antas vara skyldiga och måste bevisa sin oskuld, även i döden, medan Israel upprepade gånger blir hellre friad än fälld.

Internationella journalisters medskyldiga tystnad antyder att de ser sina palestinska motsvarigheter som undermänniskor – som mindre varelser, inte värda livet. Genom denna avhumaniseringsprocess anses palestinska journalister vara opålitliga att rapportera om de brott och våld som de utsätts för av en fanatisk militärmakt med stöd och hjälp av de flesta västerländska regeringar.

Vi är för känslomässiga, för nära berättelsen och för att inte bli tagna på allvar. Jag har mött sådana rasistiska omdömen från flera redaktörer som jag har haft missnöjet att arbeta med på redaktioner, medan vita brittiska eller amerikanska reportrars dåligt informerade arbete utan tvekan togs som måttstocken för redaktionell trovärdighet.

Ghoul var symbolen för journalistisk integritet. 27-åringen utförde sina uppgifter utan att någonsin låta hans personliga förluster och smärtsamma uppoffringar påverka hans arbete.

Hans bror Khaled dödades i mars under Israels razzia mot al-Shifa-sjukhuset, han separerades från sin fru och unga dotter, som fördrevs till södra Gaza i slutet av förra året, och han förlorade sin cancerdrabbade pappa, som lyckades resa utomlands för behandling men dog i Qatar.

Ändå var hans ton alltid modererad. Han erbjöd aldrig något mer än en förebrående blick mot sin publik när han tittade in i kameran och berättade historia efter historia från den belägrade Gazaremsan.

I mars förra året greps Ghoul kort under den israeliska arméns razzia och efterföljande förstörelse av al-Shifa, där hundratals civila palestinska – inklusive patienter, läkare och fördrivna människor – dödades.

Mer än en månad senare publicerade Ghoul en lätt tillrättavisning på sociala medier och kritiserade bristen på skydd och åtgärder från internationella medieinstitutioner angående arresteringar och övergrepp av journalister under razzian.

”Ingen institution som sysslar med att skydda journalister, lokalt eller internationellt, har kontaktat mig för att dokumentera villkoren för gripandet och vem som greps”, skrev han. ”Är detta värdet av en journalist? Har vi bara blivit siffror i dessa institutioners register och har de blivit fiktiva namn utan något verkligt innehåll för att skydda oss?”

 

Orubbligt engagemang

Ungefär som läkare och medicinsk personal i Gaza är journalister i enklaven också hjältar, som navigerar i helvetets djup för att göra sitt jobb. Inför hunger, ett kollapsat sjukvårdssystem och brist på el har de visat ett orubbligt engagemang för ett yrke som vänt dem ryggen.

Under hot om att Israel dödar deras familjemedlemmar, undviker palestinska journalister USA-försedda missiler och kulor. Deras presshjälmar och flakjackor tjänar som mål för Israels mördarmaskin, som verkar vara beredd att avsluta livet för vittnen till dess brott.

Som Hani Mahmoud, en annan Al Jazeera-korrespondent i Gaza, skarpt noterade: ”Västarna som vi bär skyddar oss inte.”

Palestinska journalister tar sitt arbete på allvar. I denna orättvisa värld talar de sanning till makten i ett krig av berättelser som anser dem ovärdiga att leva. The Guardians Nesrine Malik skrev nyligen om ”nekropolitik”, myntad av historikern Achille Mbembe, som hänvisar till maktutövning för att avgöra vem som lever och vem som dör. Detta leder till skapandet av ”dödsvärldar”, där stora befolkningar utsätts för livsvillkor som effektivt gör dem till levande döda.

I dessa dystopiska tider är det de levande döda som återges som barbarerna, medan Israel – i all sin destruktiva härlighet – inbjuder till jämförelser med ”ljusets barn”.

Att tala sanning till makten är grunden för journalistik, något som många av dess proffs verkar ha glömt eller medvetet ignorerat i utbyte mot att göra karriär. När det oupphörliga surrandet av en israelisk drönare fyllde himlen, sa Jihad al-Ghoul detta om sin bror Ismail i en TV-intervju: ”Han var en sanningsförmedlare och en hjälte som stod orubblig i norra Gaza fram till hans martyrdöd.”

När Jihad blev tillfrågad om sitt budskap till världen, hånade Jihad: ”Vilken värld? Den som inte blir rörd av de pågående massakrerna? Om en civil person bär pressjacka i ett mediafordon som alla vet tillhör Al Jazeera och är direkt måltavla… vilken värld?”

Det pågående dödandet av palestinska journalister kommer inte att avskräcka de som fortfarande lever. De förstår sin fiende mycket väl och har mot alla odds uppfostrats till att se sig själva som förtjänta av livet trots den ständiga vitriolen mot dem. Slakten av Ghoul och Rifi, den senaste i en lång rad av journalister som dödats bara för att förmedla de israeliska brotten mot mänsklighetens magslitande realiteter, kommer att stärka deras kollegors beslutsamhet.

Som Sharif sa efter att ha begravt sina två följeslagare: ”Vi kommer inte för ett ögonblick att sluta förmedla vårt folks lidande och de israeliska ockupationsbrotten. Vi kommer att fortsätta med vår täckning trots att vi är måltavla, de fortsatta missilattackerna och bristen på internationellt skydd.”

I ett av sina sista inlägg på X skrev Ghoul på liknande sätt: ”Folkmordet fortsätter, och det gör även vår bevakning. Vi ligger kvar på marken, redo att föra nyheterna först. Vi kommer inte att sluta, oavsett hur utmattade våra kroppar eller hur trötta våra andar är. Vi fortsätter att leverera sanningen för att säkerställa kontinuerlig bevakning från händelsernas hjärta.”

 

 

Originaltext: War on Gaza: Two Al Jazeera journalists were killed – and the West is silent