Jeremy Salt – The Palestine Chronicle

 

Tecknen är omisskännliga. Ett samhälle i krig med sig självt såväl som krig med sina fiender.

Ministrar som misshandlar varandra. Fascistiska demonstranter som försöker bryta sig in i militärbaser till stöd för soldater som anklagas för våldtäkt och tortyr. Soldater som slåss mot soldater som försöker arrestera dem. Nybyggare slåss med soldater. Rabbiner vid religiösa seminarier säger åt sina elever att avslå värnplikten. Massmord på palestinska män, kvinnor och barn, med stöd av den stora massan av allmänheten.

Bortom sina gränser, en kolonial bosättarstat som är i krig med större delen av världen, en stat som är ansvarig för sin egen undergång som skyller på alla andra, en regim som just har mördat mannen som representerar palestinierna i förhandlingar om eldupphör, en regim som kollapsar.

När sionisterna kom till Palestina hade de ett val: samarbete eller erövring. Det de kunde ha ville de inte ha. De valde erövring. De skulle krossa ursprungsbefolkningen tills de inte längre kunde göra motstånd. Oförmöget och ovilligt att sluta fred har Israel släppt hjulen för sin egen förstörelse.

Ronan Bergmans bok, “Rise Up and Kill First. The Secret History of Israel’s Targeted Assassinations” är ett lexikon för mord på alla sätt av alla som stod i Israels väg. Faktum är att många av offren sökte efter en fredlig lösning, men det gjorde dem farligare eftersom det var land Israel ville ha, alltihop, inte fred. Sheikh Ahmad Yassin var en sådan man och Ismail Haniyeh en annan.

För enskilda mord fick forskningsinstituten uppgiften att ta fram vapen bortom pistolen och kniven. Dessa var hänsynslösa, skoningslösa mord, offren inklusive fruar och barn samt invånarna i flerbostadshus som var måltavlor för bombningar.

Bergman lyfter då och då tveksam oro för icke-stridande civila liv men nästan alltid utrotningen av en fiende kom först.

Under århundradet sedan sionisterna startade sitt krig, har Israel utrotat sina fiender? Har det skapat fred? Har det gjort Israel till en säkrare plats för judar? Har det befäst Israels plats i gemenskapen av stater i Mellanöstern? Är det säkrare? Har det berikat Israels status i världens ögon?

Svaret på alla dessa frågor är ”nej”. Genom att förstöra andra har Israel äntligen skapat sin egen existentiella kris. Den har medvetet utplånat alla fredsalternativ och lämnat sina fiender inget annat val än att avlägsna den sionistiska staten från landskapet i Mellanöstern.

En annan helt annan stat måste ta dess plats.

Israel är hatat runt om i världen. Detta är inte antisemitism utan konsekvensen av Israels onda gärningar under det senaste århundradet. Den har gjort sig hatad. Ingen annan gjorde det. Det har för länge sedan varit riktmärket för rasistisk diskriminering och samvetslös grymhet. Det är ett folkmordstillstånd, född ur en folkmordsideologi.

Dess enda ”vänner” är stater med samma folkmordsbakgrund. Men riktig vänskap är malplacerad när det gäller Israel. Det är en falsk vänskap, född av israeliska lobbyers penning makt att driva runt politiker eller köpa dem. Detta har nått ett stadium där de inte ens har modet att stå upp och fördöma folkmordet som begås framför deras ögon.

Men deras politiska stöd för Israel betyder inte att de gillar eller verkligen identifierar sig med dess värderingar, som de hela tiden säger. De är fullt medvetna om de brott de begår, men att ställa upp för USA är viktigare än att ta en moralisk ställning mot rasism, apartheid, ockupation och massmord.

USA är Israels enda livlina. Utan dess militära, ekonomiska och politiska stöd, som strömmar vidare genom andra regeringar, skulle den inte kunna överleva. Den skulle antingen kollapsa eller så skulle den tvingas sluta en fred baserad på slutet av Israel som en sionistisk stat, eller kämpa till slutet och ta alla andra med sig. ”Samson-alternativet” är det vapen som används för att skrämma sina vänner. ”Knuffa oss inte för långt” är hur det går. ”Man vet aldrig vad vi kan göra.” Naturligtvis är det att använda kärnvapen vad det kan göra.

Israel föddes av Storbritanniens svek och dubbelhet och dess sionistiska skyddslingar. Balfour deklarationen hade lovat ett ”nationellt hem för det judiska folket”, under förutsättning att ”ingenting ska göras som ska skada de medborgerliga och religiösa rättigheterna för existerande icke-judiska samhällen i Palestina.”

På den tiden utgjorde de negativt beskrivna ”icke-judiska samhällena” 90 procent av befolkningen.

Britternas oärlighet var uppenbar i deras löften till ”araberna”, som representerade av kung Hussein av Hijaz och hans son, Emir Faisal. Hussein förväntade sig proklamationen av en stor arabisk stat som sträcker sig från östra Medelhavet till Iran och ner till Persiska viken, men i sin korrespondens med Hussein hänvisade Sir Henry McMahon, som förhandlade på den brittiska regeringens vägnar, endast till arabisk självständighet, inte en enda arabisk stat eller stater.

Formuleringen var medvetet vag, utformad för att lura Hussein, och det fungerade. På grundval av vad han trodde att han hade blivit utlovad höjde Hussein standarden för arabisk revolt mot de osmanska turkarna.

I sin korrespondens uteslöt McMahon specifikt vissa territorier från det område som avsatts för arabisk självständighet. Dessa territorier ligger väster om Damaskus, Homs, Hama och Aleppo ”kan inte sägas vara rent arabiska.”

Med den felaktiga uppfattningen att endast muslimer kunde kallas araber, syftade McMahon på de kristna samhällena som till stor del lever nära eller på den syriska kusten.

Eftersom Palestina låg söder om Damaskus, inte västerut, eftersom Storbritannien inte specifikt hade uteslutit det från området för arabisk självständighet, hade Hussein rätt att tro att det också skulle falla under arabiskt styre.

Ytterligare perfiditet var uppenbart i korrespondensen mellan Emir Faisal, Husseins son, och sionistledaren Chaim Weizmann. På den överenskomna grunden att ingenting skulle göras för att skada arabiska intressen sa kung Hussein att judiska bosättare skulle vara välkomna till Palestina ”som bröder” som arbetar för det gemensamma bästa.

Weizmann upprepade för Faisal att de sionistiska bosättarna inte hade för avsikt att upprätta sin egen regering. Deras avtal (3 januari 1919) skrevs på engelska och översattes till arabiska av T.E. Lawrence.

Som brittisk regeringsagent, som visade sympati för sionisterna såväl som ”araberna”, spelade Lawrence ett trippelspel. Hur mycket Faisal verkligen förstod av sin översättning är fortfarande oklart men han skrev på den ändå.

Avtalet tillät judisk immigration till Palestina i stor skala så länge som rättigheterna för arabiska ”hyresgäster och bönder” (en fras som smakar av sionistisk formulering) skyddades och muslimsk kontroll över muslimska heliga platser bibehölls.

De sionistiska bosättarna skulle hjälpa de palestinska araberna och bidra till utvecklingen av den framtida arabstaten. Faisal accepterade villkoren i Balfour deklarationen, utan att veta vad britterna egentligen avsåg.

Avtalet förhandlades fram över huvudet på palestinierna så vad de skulle ha velat förblir en omtvistad fråga. Mycket troligt skulle de helt och hållet ha förkastat sionistisk bosättning.

Avtalet presenterades för fredskonferensen i Paris av den sionistiska delegationen men utan den kritiska varning som Faisal hade lagt till. Förutsatt att araberna fick sin självständighet, skrev han i denna varning, ”Jag håller med om detta avtal, men om det finns den minsta ändring eller avvikelse (från villkoren för arabisk självständighet hade han fått tro att det hade accepterats av det brittiska utrikeskontoret) Jag är inte bunden av ett enda ord i detta avtal.”

Eftersom han inte kunde engelska blev hans rådgivare förvånade över att han hade skrivit på ett avtal som träffats av två utlänningar, Lawrence och Weizmann, men han försäkrade dem att hans underskrift var villkorad av att den brittiska regeringen accepterade arabisk självständighet inom gränserna som både han och hans far tog för givet inklusive Palestina.

McMahon hade inte specifikt uteslutit Palestina i sitt avtal med Hussein eftersom Storbritannien hade för avsikt att behålla Palestina och McMahon visste att utan Palestina skulle Hussein aldrig gå med på att starta en arabisk revolt mot turkarna.

Det dröjde inte länge innan Faisal insåg att han blev lurad. Efter att de ”radikala sionisterna” – hans ord – gjort sitt inlägg vid fredskonferensen, berättade han för en medlem av den amerikanska delegationen att de sionistiska bosättarna var mycket annorlunda än judar som redan finns i Palestina, ”som vi har kunnat leva och samarbeta med vänliga villkor.”

Nästan utan undantag har de nya kolonisterna ”kommit i en imperialistisk anda. I en senare intervju sa Faisal att om sionisterna ville upprätta en stat i Palestina, ”förutser jag mycket allvarliga faror … det är att frukta att det kommer att bli en konflikt mellan dem och de andra raserna.”

Hans farhågor har bekräftats men Faisal kunde omöjligt ha föreställt sig nivån av död och förstörelse som sionisterna har fört till Palestina.

Mellanöstern har förts till gränsen till en sista existentiell konfrontation med Israel som kommer att avgöra regionens form för nästa århundrade.

 

 

Originaltext: Signs are Unmistakable: Israel Flames Out