Niger Sultana – The Muslim Vibe

Frasen ”västerländsk etnocentrisk blick” syftar på det perspektiv från vilket västerländska samhällen ofta betraktar och bedömer andra kulturer, inklusive islamiska samhällen. Detta perspektiv prioriterar västerländska ideal om jämställdhet, individuella rättigheter och friheter, som inte nödvändigtvis är i linje med icke-västerländska samhällens kulturella, religiösa och sociala normer.

Västerländsk kunskap ignorerar ofta den lokala betydelsens sammanhang när man studerar islamisk kroppspolitik. Den utforskar muslimska kvinnors könsroll och inramar kvinnor enbart genom negativa linser, såsom offerskap eller förtryck, utan att ta hänsyn till deras handlingskraft eller de bredare kulturella sammanhangen.

Tendensen hos västerländska perspektiv att stereotypa och reducera komplexa frågor ignorerar ofta mångfalden och nyanserna inom islamiska kulturer och samhällen och leder till marginalisering av muslimska kvinnor inom västerländsk diskurs. Händelser som protester i Iran 2022 som fick internationell uppmärksamhet när iranska kvinnor och män gick ut på gatorna för att demonstrera mot upprätthållandet av strikta islamiska klädkoder gör nyansen av islamisk feminism mer komplex.

I den här korta artikeln kommer jag att förklara mina egna komplexa känslor kring förståelsen av slöjan och muslimska kvinnors motstånd som jag tror utvecklar dubbelsidiga intresseanmälningar för forskare som kritiserar den västerländska blicken på islamsk tradition och som inte heller förnekar det systematiska förtrycket som finns inom det islamiska samhället. Den navigerar i komplexiteten i att diskutera slöjan och muslimska kvinnors motstånd, och inser vikten av att både kritisera yttre västerländska perspektiv och ta itu med interna utmaningar inom islamiska samhällen.

Den västerländska etnocentriska blicken påtvingar ofta sina egna normer och värderingar när man tolkar kvinnlig islamisk tradition-slöja. Detta perspektiv tenderar att förenkla de olika metoder och betydelser som är förknippade med slöjan över olika samhällen med muslimsk majoritet. Det kan leda till stereotyper och missförstånd som undergräver handlingskraften och komplexiteten i muslimska kvinnors erfarenheter.

Den iranska protesten 2022 är ett uttryck för motstånd från muslimska kvinnor som erbjuder en möjlighet för västerlänningar att hävda sanningen om sin missuppfattning om islamisk kultur. Eftersom jag är en icke-västerländsk forskare, hur kan jag tackla ett sådant påstående? Eftersom jag är muslim och icke-västerländsk forskare, erkänner jag att systematiskt förtryck existerar inom islamiska samhällen, vilket påverkar kvinnors rättigheter och friheter. Enligt min erfarenhet måste vi förstå vikten av att ta itu med interna utmaningar och arbeta för social rättvisa och jämställdhet inom dessa sammanhang.

Slöjan, som är obligatorisk för iranska kvinnor men inte i andra muslimska länder, gör frågan komplicerad för att stödja kvinnor som vill bära den på egen hand. Vi måste förstå att slöjafrågan är mångfacetterad och involverar kulturella, religiösa, politiska och sociala dimensioner. Det är inte bara en fråga om att stödja eller förkasta slöjan utan att förstå dess bredare implikationer och levda erfarenheter.

Kontexten för döden av en ung kurdisk-iransk kvinna, Mahsa Amini, och kontexten av en hijab-bärande muslimsk student, Muskan Khan, häcklad av en hinduisk högerextrema mobb på ett college i delstaten Karnataka i Indien, utspelar sig två olika slöjas sociopolitiska sammanhang. Förbudet mot islamiska huvuddukar har upprört muslimska studenter som protesterade mot förbudet och sa att det är en attack mot deras tro som är inskriven i Indiens sekulära konstitution.

Protesten i Iran efter Mahsa Aminis död väckte omfattande upprördhet och ledde till demonstrationer i flera städer runt om i Iran. Demonstranter, inklusive kvinnor som tog av sig sina huvuddukar offentligt som en form av protest, uttryckte sitt motstånd mot de obligatoriska hijablagarna och krävde större personliga friheter och rättigheter för kvinnor. De som stöder demonstranterna i Iran för deras mod och aktivism av iranska kvinnor i att utmana statligt påtvingade begränsningar av individuella friheter står ofta inför utmaningen att hjälpa muslimska kvinnor som protesterar mot statens förbud mot hijab.

Jag fick kritik av en av mina så kallade sekulära kollegor för att ha sagt hur jag kunde stödja två protester samtidigt. För mig är svaret okomplicerat. Jag betonar vikten av kontextuell förståelse och respekt för olika åsikter inom muslimska samhällen. Mina känslor är inte fixerade i ett sammanhang. Istället, genom att främja empati, solidaritet och dialog över kulturella och ideologiska skillnader, utövar jag en mer inkluderande global diskurs om kvinnors rättigheter och friheter.

Olika situationer och händelser bekräftar inte den västerländska blicken på muslimska kvinnor. Istället visar de hur muslimska kvinnor över kulturer och sammanhang aktivt engagerar sig i rörelser för social förändring och rättigheter, utmanar stereotyper av passivitet och visar sin handlingskraft när det gäller att forma sina samhällen.

Vi behöver ett balanserat tillvägagångssätt som möjliggör en mer omfattande förståelse av de aktuella frågorna, som främjar dialog och empati över kulturella klyftor.