Webislam – Cuarto Poder
Den nya Saladin är inte en arab. Recep Tayyip Erdogan heter han och är den ledare till vilken många araber bekänner hängivenhet i dessa dagar, förtrollad av hans fasthet, sin relativa självständighet och nationalism.
Turkiets premiärminister har intagit en roll som saknade kandidater i en region som kontrolleras av tyranner, familjer som kontrollerar makten, underrättelsetjänster och externa intressen. Han har blivit den sociala ledare många väntade på och en tydlig motståndare till Israel, som anses vara källan till allt ont i regionen, men också till den lokala cancer, nämligen diktaturerna. Och han gör det inte bara med retorik utan genom handlingar, en islamist som leder ett demokratiskt och tolerant Turkiet som har blivit en ekonomisk stormakt med en avgörande regional roll och med ett växande internationellt inflytande som har gett honom mer autonomi än väntat. Budskapet är tydligt: Islam och demokrati är faktiskt kompatibla och bör vara Mellanösterns framtid.
Tio månader efter starten av revolutionerna, befäster Erdogan sin nya roll med en rundtur genom den arabiska nordafrikanska regionen som har frigjorts tack sitt folks uthållighet (Tunisien, Libyen och Egypten), där han bekräftas som det nya regionala löftet. Det var i Kairo där han vände sig för några dagar sedan till den arabiska världen genom att ta till sig den palestinska saken, i ett tal som drog jubel och där inte få såg symboliken, eftersom den var i denna egyptiska stad där Barack Obama talade till den arabiska världen med vackra löften som aldrig genomfördes.
Erdogan lovade inte, utan berömde de nya generationer som gjorde möjligen ändringen. ”Demokrati och frihet är rättigheter så grundläggande som vatten och bröd, mina bröder” sade han i sitt tal på Operahuset. ”Budskapet om frihet som sprids från Tahrir Square har blivit en ledstjärna av hopp för alla förtryckta, vare sig i Tripoli, Damaskus och Sanaa.”
Turkiets premiärminister är den första regionala ledare som talar tydligt till förmån för revolutioner, de andra dignitärerna överlever genom våldsamt förtryck av sitt folk eller rädsla för att förlora makt. Det har sina konsekvenser, en studie gjord av Pew Research Center som genomfördes mellan mars och april, 78 % av egyptierna litar på Erdogan, liksom 72 % av jordanierna, och 64 % av libaneserna. 95 % av israelerna är misstänksamma mot honom.
Hans engagemang för revolutionen verkar inte omotiverad, snarare söker han säkerställa sitt lands strategiska och ekonomiska framtid. ”Turkiet är inte ett avlägset land som försöker bryta sig in i arabländernas inrikespolitik” skrev Kerim Balci i en kommentar i Today’s Zaman. ”Egypten framtid är Syrien och Libanon och Iraks framtid. Denna framtid är Turkiets framtid. Det finns ingen möjlighet att Turkiet inte blir påverkat av den arabiska höstens stormiga vindar om den arabiska våren inte har med sig etablerade demokratier.”
Första stoppet i hans tur inte har valts slumpmässigt. Egypten har alltid varit en ledare, tillsammans med Saudiarabien, av sunni islam som de flesta turkar hör till, en roll som många anser Ankara vill anta. Egypten är också en plats för framgångsrik social revolution, som Erdogan försvarade när han sa i sitt hyllade tal att ”folkets legitima krav inte kan undertryckas med våld och blod” eller ”frihet, demokrati och mänskliga rättigheter bör vara parollen för våra folks framtid.” Egypten går igenom en svår tid med Israel efter angreppet på ambassaden som orsakades av fem egyptiska soldater död som sköts ihjäl efter en judisk armé offensiv i Sinai. Deras död utlöste vrede hos en befolkning som aldrig accepterade Camp David-överenskommelsen, som formaliserade freden mellan Tel Aviv och Kairo. Efter Erdogans besök sa statsministern, Issam Sharaf, att dessa avtal ”inte är heliga och kan revideras när som helst.”
Båda länderna offentliggjorde militära och ekonomiska avtal, de förväntas öka handelsförbindelserna mellan 3 000 till 5 000 miljoner dollar, vilket kommer att stärka deras samarbete på bekostnad av Israel. Turkiet har fryst sina förbindelser med den judiska staten, utvisat Israels ambassadör på grund av attacken mot Frihets Flottiljen 2010 och har växt upp till att bli talesman för palestinierna. Samarbete Kairo/Ankara kommer också att öka den ekonomiska penetration av den senare, som under senare år har skapat starka ekonomiska band med nya regionala allierade som Iran, Irak eller Syrien.
Turkiets nya hållning mot Israel är viktigt för att förstå folkets sympati till Erdogan. Den palestinska saken är fortfarande ett öppet sår hos befolkningen, medan arabiska ledare använder det för sina intressen. ”Vi måste arbeta hand i hand med våra palestinska bröder. Den palestinska saken är mänsklig värdighetens sak” sa Erdogan dagar innan president Mahmoud Abbas åker till New York kommer för att formalisera begäran om erkännande av en palestinsk stat, en handling som helt kommer att förändra den statiska situationen i konflikten med Israel.
Detta är inget nytt för den turkiska premiärministern, som kallade mördare Israels president Shimon Peres i själva World Economic Forum i Davos 2009, när israeliska flygplan och stridsvagnar dödade 1800 människor i Gazaremsan. Men försämringen av relationerna är en bekräftelse på att politiken om noll problem med grannarna, som förespråkades av Erdogans utrikesminister, den turkiska utrikespolitikens själ, Ahmet Davutoglu, har kommit till sitt slut.
Inte alla uppskattar Erdogans nya roll. De radikala islamister, de som vill se de västvänliga diktaturerna ersatta av teokratier, förkastar det turkiska exemplet på islamisk demokrati. Egyptens Muslimska brödraskapets gamla garde har tagit kraftigt avstånd från det turkiska, särskilt efter att ha sett den populära mottagning från brödraskapets sekulär generation i Tahrir, som hälsade honom med viftande flaggor. Organisationens ledare visade sin respekt i en intervju med Hurriyeh News. ”Turkiet är en förebild för andra länder i regionen” sade Mohammad Badie. ”Det finns mycket känslomässiga band mellan de två länderna, de har lyfts fram under vårt möte med Erdogan. Och jag tror att de känslorna är ömsesidiga.” Vissa ser symboliken i det nya politiska partiets namn som antagits av broderskapet, Frihet och Utvecklings parti som påminner stark om Erdogans Rättvisa och Utvecklings parti.
En annan kritik till Erdogan är att han använder den palestinska saken, som Washington har gjort i decennier, i vetskap om hu känslig problemet är istället för att ta hand om andra mer akuta situationer såsom förtryck i Syrien. ”De arabiska massorna har tröttnat på tomma slagord, och är övertygade om att den palestinska saken är ett användbart ämne för en del regionala ledare för att få poäng, och det är vad regimen (Bashar) Assad gör”, skrev chefen för Ashar al-Awsat, Tariq Alhomayed, i en artikel med rubriken Erdogan av Arabien, men … ”Här verkar det som Erdogan har glömt en viktig lärdom från det arabiska kulturarvet, de närmaste orättvisor ger mer smärta och lidande än bladet av ett skarp svärd.”
Det är sant att Turkiet stängde klyftan som skilde de från Syrien under det kalla kriget genom överenskommelser och Damaskus till och med förmedlade ett fredsavtal som slöts med Israel. Dock är Erdogan idag den regionala ledaren som talar tydligast mot Bashar Assads diktatur och hans land har den mest aktivt rollen med att anordna toppmöten med den syriska oppositionen och ge asyl till flyktingar. Sultanen Erdogan har flyttat sina marker, och enligt många analytiker är detta början på det nya Mellanöstern. Början på de nya ottomanerna, som vissa kallar det? Det är svårt att förutsäga, men det arabiska folket är idag med Turkiet.
