Eric Walberg – Rebelion
Medan revolutionen bröt ut i Egypten pga. den interna situationen – bröd och smör, korruption och förtryck – dess omedelbara effekter märks över hela världen. Det var ganska länge sedan Egypten var så viktigt i regionen, både för vänner och för fiender. Minst 11 av de 22 Arabförbundets länder drabbas av följderna: Algeriet, Bahrain, Djibouti, Irak, Jordanien, Libyen, Mauretanien, Marocko, Sudan, Syrien, och Jemen.
Men det är i Israel där händelserna har fått mer resonans. Det finns inga andra demokratiska grannar där detta har fått så stora konsekvenser med undantag för Turkiet.
När USA formade NATO (som skapades i april 1949) var Turkiet den första muslimska nationen att erkänna Israel, i mars 1949 (Iran gjorde samma sak ett år senare.) Under noggrann övervakning av sina arméer, hade Turkiet och Israel diplomatiska, ekonomiska och militära förbindelser under det kalla kriget.
Den första tankeställare var Turkiets klagomål om det ”israeliska förtryck” av palestinier 1987, men bara när Rättvise och utvecklingspartiet vann valet och bildade regering år 2002, hördes denna kritiska röst på ett kraftfullt sätt. Under 2004 kritiserade Turkiet Israel för mordet av schejk Ahmed Yassin, och kallade det för en ”terrordåd” och Israels politik i Gazaremsan för ”statsunderstödd terrorism.”
Saudiarabiens acceptans av USA och Israels hegemoni är förståeligt pga. den saudiska monarkins intäkter i dollar för sin olja. Som statssekreterare Henry Kissinger sa till Business Week efter att Saudiarabien trotsade USA med oljeembargo till Egypten, som en åtgärd för stöd till kriget 1973 mot Israel, att ett sådant beteende skulle leda ”till en politik av massiva krig mot länder som Saudiarabien och Iran, vilket skulle hota deras politiska stabilitet och säkerhet i fall de inte samarbetade.”
Dessa ord var inte tomma. Kung Faisal, som vågade hjälpa egyptierna och palestinierna, mördades strax efter, och hans handling av trots var det sista saudierna visade. Eller Egypten som sedan slöt fred med Israel. Även när kritiken från Turkiet till Israel blev hårdare, fortsatte Israel att hitta stöd hos presidenten Hosni Mubarak, även om det var en ”kall fred” mellan vänner.
Ja, fiender. Trots de tydliga officiella förbindelser och bilder som visade Egypten och Israels ledare skaka hand under de senaste tre decennierna, 92 % av egyptierna fortfarande ser Israel som en fiende, enligt en undersökning som gjordes av den egyptiska regeringen 2006. Kanske Mubarak såg också förbindelserna med Israel med djupt missnöje, men han gjorde som USA beordrade honom vilket belönades med USA:s näst största stödpaket (efter Israel).
Den israeliska militära strategin skisserades i början av 1980, efter att man inte längre betraktade Egypten som ett militärt hot. Två namn förknippas med detta, Ariel Sharon, som tillkännagav offentligt år 1981, strax före invasionen av Libanon att Israel inte längre tänkte i termer av fred med sina grannar, man skulle försöka utöka sitt inflytande i hela regionen ” inklusive länder som Turkiet, Iran, Pakistan och i områden som Persiska viken och Afrika, och i synnerhet länderna i Central och Nordafrika.” Denna vision av Israel som en regional supermakt har varit känd som Sharons doktrin.
Sharons invasion av Libanon år 1982 följde den traditionella imperialismens strategi, en direkt invasion och påtvingande samarbete med den lokala eliten, i detta fall den kristna. Men denna påtvingande politik höll på att förlora sin attraktionskraft. Det fanns en stor risk med att ledaren skulle störtas eller att oppositionen skulle bli för stark.
Det mest extrema förslag i den nya israeliska plan för att göra Israel till en regional hegemonisk makt var Oded Yinons, ”Israels strategi under 1980-talet.” Yinon fick smeknamnet ”oenighets skapare” för hans förslag om att ”söndra och härska” för att skapa små svaga och beroende stater, med någon lite intresse av demokrati, liknande den amerikanska strategin i Centralamerika, där små stater slåss mot varandra, och om man stöter på några populära ledare kunde de lätt störtas – som i El Salvador. Hizbollahs ledare, Hassan Nasrallah, beskrev Yinons politik år 2007 som ett försök att skapa ”en region delade i små etniska stater och olika små allianser. Detta är det nya Mellanöstern.”
Yinon använde som modell det osmanska hirs systemet, där domstolarna var åtskilda av religiösa samfund, den muslimska sharia, den kristna Canon och de judiska halakha-lagarna. Libanon skulle delas upp i sunnimuslimsk, Alawi, druser och kristna stater och i Irak sunni, kurdisk och shia stater. Det saudiska riket och Egypten skulle delas enligt religiösa sekter med Israel som den obestridde mästaren.
”Äkta samexistens och fred kommer att råda på jorden först när araberna förstår att utan judiskt styre mellan Jordanien och havet inte kommer att vara möjligt deras existens och säkerhet.” Yinon konstaterade helt korrekt att staterna i Mellanöstern, som inrättades av Storbritannien efter andra världskriget, var instabila och hade formats av betydande minoriteter som lätt skulle revoltera mot varandra. Alla Persiska vikens länder är ”byggda på en svag grund av sand där det bara finns olja.”
1996 skrev Richard Perle i ”A Clean Break”, allt enligt Yinons 1982 strategi, att ”Israel kan forma sin strategi i samarbete med Turkiet och Jordanien, genom att försvaga, stoppa och även få Syrien att ta några steg tillbaka. Denna ansträngning kan också fokusera på att avlägsna Saddam Hussein från makten – ett israeliskt strategiskt mål i sig.”
Den israeliska inrikesminister, Avi Dichter, sade strax efter invasionen av Irak 2003: ”Försvagandet och isoleringen av Irak är inte mindre viktigt än Egyptens försvagande och isolering. Egyptens försvagande och isolering kan genomföras genom diplomatiska metoder, samtidigt som vi måste göra allt vi kan för en total isolering av Irak. Irak måste försvinna som en väpnad styrka och som ett enat land.”
Haaretz korrespondent, Aluf Benn, skrev strax före den amerikanska invasionen av Irak 2003, att Sharon och hans anhängare ”förutspår en kedjereaktion efter Saddam Husseins störtande som kommer att påverka även andra fiender till Israel som Arafat, Hassan Nasrallah, Bashar Assad, Irans Ayatollah och kanske Muhammar Khaddafi.” Med fakta i handen från USA:s sida förblir Israel hjärtat av USA: s Mellanöstern projekt.
Invasionen av Irak har alltid setts som ett förspel till en invasion av Iran. Den israeliska logiken, vilket är svårt att kritisera, är att med en nu ockuperade Irak, instabil, med en shiitisk majoritet, oundvikligen proiransk, som vill ta över landet, Iran har förstärkts, och att alla dessa krigsplaner mot Iran är nödvändiga för att störta den anti-israeliska regimen, som nu har inte bara shiiternas stöd men även sunniternas motstånd till det amerikansk-israeliska projektet för arabvärlden. Ben Eliezer sade: ”De är tvillingar, Iran och Irak.”
Trots de mörka turkiska moln som skymtar vid horisonten, fram till den 25 januari 2011 var Israels plan fortfarande att ersätta de ottomanska turkarna med en lokal kejserlig makt. De arabiska nationerna (med det brittiska imperiets politik att söndra och härska, och en lokal stark undergiven man) skulle delas, försvagas och göras beroende av Israel för att garantera tillgången till deras olja. En israelisk fred skulle implementeras i alla delar av regionen.
Men denna härva har nu börjat lösas upp. Trots de 36 000 miljoner dollar som man har gett i ”stöd” till Egyptens armé och amerikaniseringen av Egyptens väpnade styrkorna sedan undertecknandet av fredsavtalet med Israel, allt detta enligt USA som avslöjades av Wikileaks-egypt.blogspot.com, klagar USA att ”armén fortfarande kastar en blick tillbaka” (dvs. att Israel är Egyptens huvudfiende), och att arméns tjänstemän opponerar sig alla förändringar och att det behövs ekonomiska reformer för att demontera regeringens makt.”
Den egyptiska försvarsminister, Muhammed Tantawi, ”har stått emot all förändring i användningen av FMF medel (Foreign Military Financing), vilket har varit det största hindret för att omvandla de militära uppdragen för att hantera nya hot mot säkerhet.” Enkelt uttryckt, Egyptens de facto ledare kritiserades av USA för att han avvisade den nya amerikansk-israeliska strategin, som inkluderade Egypten i Natos krig mot ”asymmetriska hot” (dvs. kriget mot terrorismen) och godkände Israel som den regionala hegemoniska makten.
Mubarak var Egyptens starke man som passade i Sharons strategi för regionen. Men han besegrades helt oväntat av sitt eget folk. Yinons strategi om att söndra och härska som i Egyptens fall handlade om att hetsa muslimer mot kopterna har också misslyckats med denna folkliga revolution, som har som en av dess symboler, månskäran och korset.
I själva verket har en ”clean break” med det förflutna skett, men inte på det sätt som Perle förutspådde. Det som kan komma att hända kan beskrivas på följande sätt: Egypten och Turkiet kan komma att forma en strategisk miljö i samarbete med Syrien och Libanon, som kan försvaga, stoppa och få Israel att gå tillbaka. När det gäller Ditchers förhoppningar, är det ´ omöjligt för närvarande att se vad som kommer att ske med Irak i framtiden men det blir inte det han hade i åtanke. Och Iran kan nu andas lite mer lättad.
För ett halvt år sedan passerade en israelisk ubåt Suezkanalen på väg till Röda havet där den deltog i militära övningar som återspeglade det strategiska samarbetet mellan Israel och Egypten vilket var ett avskräckande meddelande till Iran. Bara en vecka senare efter Mubaraks fall har kanalen används återigen för att sända ett avskräckande budskap, men denna gång riktade mot Israel, när den korsades av iranska örlogsfartyg på väg till syriska hamnarna.
Inte heller dagens turbulens i arabvärlden följer Yinons sekteristiska manus. Även det shiitiska upproret i Bahrain är mot en förtryckande nykolonial monarki, ursprungligen infört av britterna på grundval av fientlighet mellan shiiter och sunniter.
Israels utrikesminister Avigdor Lieberman har uttryckt farhågor mot det muslimska brödraskapet i Egypten, som ”underminerar freden”, som godkänns av 85 % av israelerna. Men de har inget att frukta. Trots att egyptierna inte känner någon kärlek för Israel, det är ingen som överväger ett krig mot sin tydlig starkare och hänsynslös granne.
Det som verkligen stör Likud är det nya samarbetet mellan Turkiet och Egypten, som kan göra slut med Sharon/Yinons strategi som syftade att etablera Israel som en regional makt. De kommer att behöva omdefiniera sin roll inom den internationella gemenskapen, inte längre som en hänsynslös skurk, men som en ansvarsfull partner.
