Thierry Meyssan – Voltairenet

 

Alla citat i den här artikeln skrevs eller uttalades under de senaste två månaderna.

Vi vet alla att supremasistiska ideologier ger upphov till oanade massakrer.

Under de senaste åren har vi sett folkmordet på tutsierna av hutumakten, eller det på yazidierna av Daesh. I båda fallen var syftet inte att bli av med politiska motståndare, utan att fysiskt eliminera en befolkningsgrupp som bedömdes som icke-mänsklig.

Under de senaste två månaderna har många israeliska personligheter likställt alla palestinier med Hamas brott och visat sitt förakt för deras folk som helhet. Försvarsminister Yoav Gallant har kallat dem ”människodjur”. Vissa personligheter har kommit fram till att kriget måste vara ”totalt”.

Till exempel:

• MP Nissim Vaturi (Likud), vice talman i Knesset, skrev i X ”All denna oro över huruvida det finns internet i Gaza eller inte visar att vi inte har lärt oss någonting. Vi är för mänskliga (…) Bränn Gaza nu, inget mindre! släpp inte in något bränsle, släpp inte in något vatten förrän gisslan är tillbaka!
• Finansminister Bezalel Smotrich sa: ”Vi är mycket glada över de frigivna gisslans återkomst, men nu har idén om en vapenvila vunnit mark. Att gå med på att stoppa [kriget] ytterligare skulle vara ett fruktansvärt misstag som bara visar på svaghet (…) Vi måste bryta alla band och förhandlingar med Hamas och medlarna och bara se på fienden genom ett gevärs räckvidd”.
• Kulturarvsminister Amichai Eliyahu sa till Radio Kol Berama att Israel övervägde att använda atomvapen i Gaza: ”det är en lösning… det är ett alternativ”. Han jämförde sedan invånarna på Gazaremsan med ”nazister” och försäkrade att ”det inte finns några icke-stridande i Gaza” och att territoriet inte förtjänar humanitär hjälp. ”Det finns inga oengagerade människor i Gaza”.

 

På denna ideologiska grund framkallade israeliska och europeiska ledare först de ”revisionistiska sionisternas” (d.v.s. anhängarna till ukrainaren Vladimir Jabotinski (1880-1940)) ”dröm”: den påtvingade utvisningen av alla palestinier eller deras massaker.

Så här förbereddes brottet:

• MP Eliyahu Revivo (Likud) har skrivit till utnämnings kommittén för att säkerställa att ordet Gaza inte längre motsvarar någon plats eller förekommer på någon skylt. Enligt honom, ”det råder ingen tvekan om att namnet ’Gaza’ omedelbart förknippas med en negativ och ond konnotation”.
• Den 13 oktober utarbetade underrättelseministern Gila Gamliel ett memorandum för koalitionsregeringens uppmärksamhet (ingen oppositionsminister hade då anslutit sig till den). Med titeln Alternativ till ett politiskt direktiv för civilbefolkningen i Gaza, förespråkade den att de 2,2 miljoner Gazaborna skulle utvisas till egyptiska Sinai [1]. Premiärministerns kansli läckte ut den 29 oktober och försäkrade utländska journalister att Gila Gamliel var en oviktig minister som skulle skriva vad som helst för att få uppmärksamhet.
• En personlig vän till premiärministern, Amir Weitman, skrev en rapport för Institutet för nationell säkerhet och sionistisk strategi med titeln Plan för vidarebosättning och definitiv rehabilitering i Egypten av hela befolkningen i Gaza: ekonomiska aspekter [2]. I den uppskattar han kostnaden för att tvångsförflytta Gazas befolkning till Sinai till cirka 8 miljarder dollar. Denna Likudnik anser också att Ryssland är ensamt ansvarigt för de pågående massakrerna.
• General Giora Eiland, tidigare nationell säkerhetsrådgivare till Ariel Sharon, förklarade i slutet av oktober: ”Gaza måste bli en plats där ingen människa kan leva, och jag säger detta som ett medel snarare än ett mål. Jag säger det eftersom det finns är inget annat alternativ för att säkerställa den israeliska statens säkerhet. Vi utkämpar ett krig som hotar vår existens.
• Den 14 november publicerade två parlamentsledamöter, Danny Danon (Likud) och Ram Ben-Barak (Yesh Atid), en artikel i Wall Street Journal [3]. I den skrev de: ”Europa har en lång historia av att hjälpa flyktingar som flyr från konflikt (…) Det internationella samfundet kan arbeta tillsammans för att tillhandahålla engångsfinansiering för stödprogram för Gazabor som är intresserade av att flytta. Det kan hjälpa till med flyttkostnader och allt vi behöver är att en handfull nationer delar ansvaret för att välkomna Gazas invånare. Även om dessa länder bara fick 10 000 vardera skulle det hjälpa till att lindra krisen.
• EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen besöker Kairo den 18 november. Hon försökte först övertala Egypten att öppna sin gräns och ge asyl till de 2,2 miljoner Gazaborna. Sedan, inför generalpresident Al-Sissis vägran, föreslog hon att man skulle upprätta ett gigantiskt läger för att tillfälligt hysa Gazaborna i Sinai, medan de överfördes till andra länder, inklusive Tyskland och Frankrike.
• Den 19 november återvände Gila Gamliel till striden och publicerade en kommentar i Jerusalem Post [4], där hon skrev: ”Vissa världsledare diskuterar redan ett globalt program för vidarebosättning av flyktingar och säger att de skulle välkomna Gazabor i deras land. Detta skulle kunna stödjas av många länder runt om i världen, särskilt de som påstår sig vara vänner med palestinierna (…) Vi måste prova något nytt, och vi uppmanar det internationella samfundet att hjälpa till att få det att hända. Det kan bli en win-win-lösning: en seger för civilbefolkningen i Gaza [sic] som letar efter ett bättre liv, och en seger för den hebreiska staten efter denna förödande tragedi”.

 

Bilderna av massakern som sänds live på sociala nätverk har dock väckt indignation hos 95 % av internetanvändarna. 30 000 palestinier dödades, om vi räknar ihop de hittade kropparna och de saknades kroppar, fortfarande under spillrorna. Biden-administrationen, som levererar bomberna för att döda dem, har tvingats hävda att den sätter press på den israeliska regeringen att ”visa återhållsamhet”. Retorik som inte stämmer överens med gärningar, eftersom IDF inte har några bomber i förväg och Washington fortsätter att leverera dem. Men när den amerikanska presidentvalskampanjen drar igång kommer Joe Biden någon gång att tvingas stoppa leveranserna och därmed stoppa massakern, i brist på vapen för att fortsätta den. Israeliska ledare överväger därför att palestinierna ska stanna hemma och att en regering måste utses för dem, med vetskapen om att Hamas måste uteslutas.

 

Två alternativ övervägs:

Inrätta en provisorisk internationell administration, under ett FN-mandat.

Ingen stat är dock villig att sätta in trupper som bär FN:s blå hjälm, eller att hantera de palestinska områdena.

 

Skapa en palestinsk administration

• Abbas-regeringens tidigare säkerhetsminister Mohamed Dahlan, landsförvisad i Förenade Arabemiraten, går runt i arabiska TV-studior. Han är helt klart en kandidat att leda en ”förnyad palestinsk myndighet” (sic). Han har skickat sin ställföreträdare från det ”demokratiska reformblocket”, Samir al-Mash’harawi, för att träffa en Hamas-delegation i Kairo. En överenskommelse träffades.

• President Mahmoud Abbas är också en kandidat för sin egen efterträdare. Men tvetydigheten i hans ställning inför massakern gör honom ännu mindre legitim idag än han var före massakern.

För övrigt, om de palestinska områdena bibehålls, vill många israeliska ledare gradvis kolonisera dem.

 

• Itamar Ben-Gvir, minister för nationell säkerhet, förklarade i en intervju med Kan Sunday public radio: ”Efter att bosättningarna i Gush Katif evakuerades [2005], förändrades världen, verkligheten förändrades (…) Vad vi behöver här är en ockupation. Varje gång våra fiender har förlorat territorium har de förlorat kriget. Vi borde ha total kontroll, det kommer att avskräcka våra fiender, låta dem veta att vi har vunnit och att vi tillåter invånare att återvända hem. Jag är inte rädd för att israeler ska bosätta sig i Gaza.
• Yoav Kisch, utbildningsminister, sa att han inte skulle utesluta ett scenario där han skulle återuppbygga bosättningar i Gazaremsan. Ett lagförslag har lagts fram i Knesset för att återställa israelernas rätt till fri rörlighet i Gazaremsan. Enhetsregeringen har testat denna fråga med flera allierade stater. Det verkar som att de skulle uttrycka sitt missnöje, men inte bryta sina band med den ”Judiska staten”.
• Bezalel Smotrich, finansminister med ansvar för den civila förvaltningen på Västbanken, har efterlyst skapandet av säkerhetszoner runt bosättningarna på Västbanken. Denna strategi kan så småningom leda till deras expansion.

 

Uppenbarligen stöder inte alla israeler deras ledares blindhet och raseri.

 

• Statsministerns kansli vägrar att samarbeta med det militära team som ansvarar för att reparera infrastrukturen. Teamet leds av general Roni Numa, som har lämnat in en framställning till Högsta domstolen mot ”reformen” av landets grundläggande lagar, som han har beskrivit som en ”kupp”.
• Informationsministern, Distel Atbaryan, avgick och vägrade svälja mer skitsnack. IDF fortsätter att censurera den israeliska pressen i samband med kriget, inklusive i orelaterade politiska frågor.
• Premiärministern förbjöd alla demonstrationer till stöd för civilbefolkningen i Gaza.

En israelisk arabisk organisation, Adalah, och Hadash-partiet tog fallet till High Court.

Invånarna i Kafr Aqab, en stadsdel i östra Jerusalem där den israeliska regeringen hoppades kunna begränsa huvudstaden i en möjlig palestinsk stat, låstes in efter klockan 17.00.

 

• Säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir attackerade tre israeliska arabiska domare. Enligt hans uppfattning hade de inte tillräckligt fördömt Maisa Abdel-Had, en skådespelerska som hade uttryckt sin solidaritet med de människor som fördrivits från östra Jerusalem, mot en gammal man som fördömde villkoren för fängslande av palestinska fångar, eller vägrade att avslöja namnet på en åtalad som anklagats för att vara pro-Hamas.
• En lärare i samhällskunskap och historia, den judiske pacifisten Meir Baruchin, arresterades och fängslades av Shin Bet för att ha publicerat en tweet som listade namnen och åldrarna på sex unga palestinier, i åldern 14 till 24, dödade i Gaza med orden: ”De var födda under ockupationen. Bodde där hela livet. De visste aldrig en enda dag av frihet. De avrättades av våra underbara pojkar”.
• Parlamentsledamöterna Aida Touma-Sliman (Hadash-Ta’al) och Iman Khatib-Yassin (United Arab List) stängdes av från Knesset med löneavdrag. De hade observerat att brott som tillskrivs Hamas i själva verket var israeliska sidooffer för IDF.

 

För att föra sitt krig tvingades krisregeringen att mobilisera nästan alla judar (inte araber) i stridsåldern. Premiärminister Benjamin Netanyahu var dock rädd att vissa skulle göra uppror och vägra lyda brottsliga order. Det är därför han i förväg inrättade en ny målbeteckningsprocedur inom IDF. Tidigare hade personalen kämpat för att välja hundra mål om dagen. Befälen var tvungna att vara försiktiga för att begränsa sidoskador. Från och med nu är det ingen som väljer målen – de väljs ut av programvara. Det finns inget mänskligt ansvar, och därför ingen att motsätta sig kriminella order. Maskinen väljer femhundra per dag. Den informerar oss inte längre om eventuella sidoskador. Ju mindre vi vet, desto bättre fungerar det.

Bilder som lades ut på sociala nätverk visar palestinier som har arresterats av IDF. Dessa män greps för att de var på fel plats vid fel tidpunkt. Kanske har en Hamas-medlem blivit blandad med dem. De är i sina underkläder, utan skor, på knä under pistolerna som hotar dem. De fördes sedan, fortfarande utan kläder, i lastbilar till förhörscentraler. Justitiekansler Galia Baharav-Miara godkände deras frihetsberövande i 60 dagar utan tillgång till läkare eller advokat. Efter 60 dagar kommer det inte längre att vara möjligt att hitta några spår av deras tortyr.