Olycklig

Sheikh Antonio de Diego González

Prisad vare Allah, skaparen, den som är början till allt och den som skapar allt. Allahs böner och Hans välsignelser vare hos den som upprätthåller det absoluta värdet och är värd att berömmas, vår profet och på hans folk och hans följeslagare ända till Domedagen.

Kära systrar, kära bröder, den här veckan har jag granskat Sura 92 i Koranen. Många gånger, och jag först, läser vi för snabbt och utan att inse betydelsen. Vi automatiserar läsningen av Koranen och gör den till en övning där vi inte reflekterar över varje ljud, varje ord. Lyckligtvis drar Allah, den Högste, vår uppmärksamhet och erbjuder oss att sitta framför hans bok, och under budbärarens exempel, frid vare md honom, att reflektera med djup kunskap över de verser som han har gett oss.

Det hände mig med denna sura och specifikt med ett fragment som inspirerar dagens khotba. Det var, specifikt, verserna 14 till 16 där jag gjorde ett nyfiket översättningsexperiment:

Jag varnar er därför för en Eld som flammar högt, där bara den uslaste skall brinna, den som ropar ”Lögn!” och vänder sanningen ryggen. (92:14-16)

En upplysande vers som gav mig en tankeställare, och som jag hoppas att den ger dig också det. Jag läste den på arabiska och inspirerade mig att översätta en specifik term, ashqa, med ett mycket vanligt ord, olycklig, istället för som uslaste. Tanken var att göra det för något så vardagligt att det chockade, men samtidigt varnade. Och den sista delen av Koranen är en ständig uppmaning att ha djup medvetenhet om den Allsmäktiges storhet. Det är en svår del, men nödvändig eftersom vi inte längre pratar så mycket om etik utan istället föreslår konsekvenserna som är mer vardagliga och mindre andliga än vi tror. Det är likaså en uppmaning till uppmärksamhet mot vardagen, mot den Allsmäktiges nutid. Vi måste med nödvändighet tänka på hur vårt liv är, hur vi är positionerade mot sanning och skönhet eller mot våra handlingar. I samma sura får vi höra:

För den som villigt ger [av sina ägodelar] och fruktar Gud och som tror på det högsta goda, skall Vi göra det lätt [att följa religionens bud]. Men den som håller hårt om penningpåsen och som [därför att han är rik] tror sig vara fri från allt beroende och som förnekar det högsta goda, [för honom] skall Vi göra det tungt och svårt. (92:5-10)

Dessa verser är chockerande eftersom de bekräftar tanken att människan, den uppriktiga troende, måste ställa sig inför sanningen om Allahs, den Högstes allmakt, före skönhet som ett inneboende värde och då kommer allt att vara lättare vilket i sig är godhet även om det ibland verkar svårt. Och ändå, om vi tror på lögnen att vara oberoende av hans herravälde och förnekar skönhet genom att tänka och göra handlingar som förstärker fulheten, då kommer den personen att få en svårighet som kan döljas i uppenbar lätthet.

Tanken om att underlätta (skall Vi göra det lätt) i båda positionerna är något som borde få oss att meditera över vikten av den attityd som vi möter det med, kära systrar och bröder. Vi är andligt vad vi odlar i våra dagliga liv och den projektionen expanderar vårt hjärta eller kan fylla det med eld (Koranen, 104:6-7)

Att Koranen lär oss att den olyckliga är den som kommer att brinna i elden är inte nytt. Olycka är en sjukdom i det sunda hjärtat. Det är en olycka som gränsar till otacksamhet eftersom vi inte är tacksamma, eller ens medvetna om det, det som Allah har gett oss. Och det är inte så att detta är ett fel mot Allah, det är ett fel mot oss själva som hindrar oss från att erhålla de välsignelser som ett gott liv ger. Därför, i de verser som vi har diskuterat, tror den olyckliga personen sig själv vara oberoende av Allah, förnekar den skönhet som Allah har förordnat och vänder dessutom ryggen åt ett fullt liv. Hos en person som gör allt detta medvetet, från sin stolthet, från sin arrogans och vänder ryggen åt Allahs verklighet, är det normalt att i hans bröst, i den tomhet som skapas av att vara borta från den Allsmäktige och hans budbärares sunna börjar en glödande eld att spira som en varning. Hur svårt måste evigheten vara att vända ryggen åt sanningen och att den enda upplysningen kommer från en eld som ger näring åt olycka! Låt oss fråga oss varför så många människor medvetet tar avstånd från välsignelse för att ge sig själva över till olycka.

Det är Mohammeds sunna som leder oss till Allah, det är att göra hans heliga handlingar igen som kyler vårt brinnande bröst med välsignelser, för vi kommer aldrig att kunna släcka hans eld, det är att vara medveten om vem Allah är som befriar oss och får oss att förbli i hans närvaro. Allt är för vårt bästa, för om det finns ilska, avund, förbittring eller dödsrädsla och överskridande i vårt bröst, kommer vi att vara olyckliga och vi kommer att söka vårt oberoende. Dhikr (minne) och rening får oss att gå till Allahs nutid, omedelbart och till lycka framför denna värld och vårt ego (nafs).

Av denna anledning talar metaforerna om paradiset alltid om ljus, vatten, flod och skugga, och änglarna när de är där gör det kallt och Allahs närvaro är uppfriskande som en vår bris. De fräschar upp och lyser upp vårt hjärta inför elden som förtär det. Kära systrar, kära bröder, låt oss vara medvetna om innebörden.

Och var inte rädd för allt detta eftersom Allah är ren kreativ och välkomnande energi och med den energin skapar han igen och får oss samtidigt att glömma när en brinnande eld brann i vårt bröst för vi glömde honom. Nyckeln är minnet (dhikr) av Allahs närvaro och hans budbärares sunna, den som alltid log och vars bröst tvättades med kall vit snö av Jibril. Må Allah aldrig tillåta oss att vara olyckliga.

Låt oss därför be Allah, den Högste, om Hans Sändebuds ljus så att våra hjärtan inte brinner ut i omedelbarheten och ordens eld, innan vi skymtar det fulla verkligheten.

Låt oss be Allah om ljus och fred att vara tacksamma för hans skapelse och övervinna rädslor för den autentiska kraften som borde styra våra hjärtan.

Låt oss be Allah genom renhet att öka vår tro, rena våra hjärtan och fylla dem med Islams ljus.

Låt oss be Allah att rena våra förfäders själ, vår, våra föräldrars och alla troendes.

Efter att ha sagt detta ber jag Allah välsignelser för alla. Må våra ord vara under lydnad till vår Herre, världarnas herre

Fredag den 23 Jumada al-Akhira 1442/5 februari 2021

Cordoba – Spanien