Fazlur Rahman

 

Muslimerna – åtminstone en del av dem har varit mycket högljudda om att etablera en muslimsk stat någonstans i världen. Eller kanske flera. Iden om en islamisk stat väcker också en rad andra frågor om dess statsform och uppbyggnad, om dess enhet eller sådana staters mångfald, om den islamiska statens lagstiftning och maktfördelning och demokratiska former.

Denna artikel handlar i huvudsak om den sistnämnda frågan, eftersom den omfattar frågor om statsform, maktfördelning och lagstiftning.

Trots att muslimerna har varit involverade i långa och passionerade debatter om den islamiska staten, saknar man fortfarande konsensus i de ovan nämnda frågorna. Därtill bör vi konstatera att denna fråga är i allra högsta grad relaterad till den muslimska gemenskapen. Vi skall på dessa kommande sidor försöka beskriva den koraniska hållningen i dessa frågor och beröra även de klassiska muslimska juristernas synpunkter samt det forna islamiska samhällets praxis och exempel. Sedan skall vi redogöra för nutida synpunkter och försöka dra våra slutsatser i denna fråga.

 

Muslimernas roll i världen

Koranen. förklarade det muslimska samhället för ”medelvägens” samfund: Och Vi har gjort er till ett mittens samfund, för att ni skall stå som vittnen mot alla människor och Sändebudet vara vittne mot er. (2:143).

Det Koranen förmodligen syftar till är muslimernas normaliserande effekt, jämfört med judarnas dåtida hårklyveri i tolkning av skrifterna och de kristnas till överdrift tillmötesgående attityd gentemot de icke troende. En annan förklaring från den moderna tiden skulle kunna vara muslimernas position mittemellan kapitalism och kommunism, eller i ett mera tidlös perspektiv muslimernas position mellan materialism och asketisk världsfrånvändhet. Termen vittne refererar till att det är muslimerna som är normen, medelvägen, i synen på livet på jorden.

I Sura Al Hajj konstateras följande: Gud skall bistå alla som strävar för Hans sak – hos Gud ligger all styrka, all makt – de som, om Vi ger dem makt och myndighet på jorden, förrättar bönen och ger åt de fattiga och anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt. Allt går till sist upp i Gud. (22:40)

I Sura Al Imran säger Allah: NI UTGÖR det bästa samfund som fått uppstå [bland och] för människorna: ni anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och ni tror på Gud. (3:110)

Av dess a verser kan man förstå att samhällets uppgift är att förbjuda det onda och påbjuda det goda i enlighet med tron på En Enda Gud.

Att denna samhällsordning är en sociopolitisk ordning som är byggd på en stabil och praktiskt genomförbar etisk grund, är enligt min mening självklart genomlysande i Koranens ord i ovan nämnda verser. Dessutom är denna ordning en förutsättning till vittnande av människornas interaktion och vice versa.

 

Det muslimska samhällets inre struktur

De ovan nämnda verserna diskuterar det muslimska samfundets roll i världen, utan att detaljbeskriva dess inre strukturer. Däremot vers 104 i sura Imran anses vara en beskrivning av det muslimska samfundets inre struktur. ”och bli till en gemenskap av människor som uppmanar varandra att göra gott och anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt. Dem skall det gå väl i händer.” (3:104) Denna vers manar till en sociopolitisk funktion och etablerande aven på etiska värderingar baserad samhällelig ordning.

Det råder ingen tvekan om att Koranen manar muslimerna till en skarpsinnig förståelse av sin tro: ”Om några i varje grupp blir kvar kan de fördjupa sina kunskaper i religionen för att sedan [förmana och] varna de sina vid deras återkomst, [varna dem] att vara på sin vakt [mot det onda].” (9:122). Denna vers diskuterar betydelsen av lärda, och deras plikt att lära de andra. Deras arbete kan kallas för att påbjuda det goda och förbjuda det onda, men man kan inte nog betona att hela det muslimska samhället har denna plikt som ett gemensamt ansvar.

I själva verket är denna uppgift som överlåts till religiösa ledare tvåfaldigt: kravet på genomgripande kunskaper om trons principer och dess spridning genom dawa. De lärda utgör inte en elitgrupp över de andra muslimerna, Koranen avskyr elittänkandet och upprepar gång på gång att alla muslimer är ansvariga för att förbjuda det onda och påbjuda det goda.

”MEN DE troende, männen såväl som kvinnorna, är varandras [sanna] vänner och fasta stöd; de anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och förrättar bönen och betalar allmoseskatten och de lyder Gud och Hans Sändebud. Dem skall Gud visa barmhärtighet. Gud är allsmäktig, vis.” (9:71).

Dessa verser anspelar på muslimernas ömsesidiga förhållande och vänskap, den kan också betraktas vara en lagstiftande vers som handlar om muslimernas interna angelägenheter. Att förbjuda det onda och att påbjuda det goda lyfts upp som var mans plikt och rättighet. Det finns inget som tyder på att denna rättighet skulle vara exklusiv för en viss grupp eller klass genom en självhävdad kunskap eller visdom.

Detta är både en förklaring och bekräftelse av det som Koranen lär som det muslimska samhällets grundval och rätta förhållningssätt gentemot andra.

”… utom de som tror och lever ett rättskaffens liv och råder varandra [att hålla fast vid] sanningen och råder varandra [att bära motgång med] tålamod.” (103:3). ”överlägg om hur ni skall verka för större fromhet och lydnad för Gud – och frukta Gud! [En Dag] skall ni föras samman inför Honom.” (58:9)

Koranen förbjuder hemliga organisationer och komplotter. De som konspirerade mot Profeten och hans anhängare kallades hycklare.

Påpekandena vi har gjort hittills är att:

1. Koranen har klargjort det muslimska samhällets roll i att etablera en socialpolitisk ordning och att skapa jämvikt mellan ytterligheter.
2. Det muslimska samhällets inre liv och uppbyggnad ska obevekligen sträva efter jämlikhet och öppenhet, obefläckat av elitism eller hemlighetsmakeri.
3. Det inre livet och samhällets hållning ska byggas på aktiv inbördes välvilja och samarbete.

 

Shuras roll i samhället – ideal och verklighet

Koranen tolererar inte att man gör skillnad mellan en troende och en annan, man och kvinna, vad gäller deras jämlika deltagande i samhällslivet. I harmoni med detta synsätt har Koranen framlagt principen om Shura för att ge vägledning i samhällets beslutsfattande process.

Under århundradenas lopp har olyckligtvis en fruktansvärd missuppfattning om Shurans väsen vuxit fram bland muslimerna, pga. vilseledande sedvänjor och strukturer tagna utifrån, utan hänsyn till Islams livssyn.

Det är en allmän uppfattning att Shura innebär att en person, regenten, konsulterar män som i hans tycke är riktiga källor till vishet, utan att han för den skull behöver agera utifrån deras råd. Först av allt förvränger denna uppfattning helt den struktur som är förutsättningen för Shura.

Koranen betecknar de troende som ”de vars angelägenheter bestäms genom ömsesidig rådgivning” (amruhum shura bainahum). Shura betyder alltså inte att en person rådfrågar andra, utan ömsesidig rådgivning genom att diskutera som jämlikar. Detta innebär att ledaren eller den verkställande myndigheten inte utan vidare kan avvisa de beslut som fattats genom Shura.

Omständigheterna som ledde fram till den klassiska doktrinen om Shura och kalifaten, som medförde de nyss nämnda missuppfattningarna, är i grunden historiska och kan inte tillskrivas Koranen. Vad gäller den profetiska tiden var naturligtvis Profeten själv upphovet till all myndighet, och hans beslut var bindande för alla muslimer enligt Koranen.

Efter honom, speciellt under tiden då det islamiska riket expanderade, var Shura en informell angelägenhet där kalifen rådgjorde med en inre krets av Profetens ledande följeslagare.

Att formalisera eller institutionalisera Shura och därmed upprätta någon slags representativ församling var omöjligt pga. svårigheterna som fortlöpande krig medförde, både pga. den snabba takt som erövringarna gjordes i och problemens militära karaktär. Under Umayyadregimen begränsades inte svårigheterna till yttre expansion utan inbegrep också interna politisk-militära fraktioner, eftersom hela Umayyadtiden skakades av oupphörliga revolter. Genom att tvinga fram sin egen politiska logik ändrades helt karaktären hos de tidiga kalifaten så mycket att istället för att förenkla allmänt deltagande kom Shura att begränsas till dem som stödde regimen.

Faktum är att Shura försvann på ett sätt som själva Koranen fördömer. Det ledde till utvecklingen av en struktur som visserligen bildade en länk mellan regerande och undersåtar, men det var en länk som mer eller mindre verkade uppifrån och ner i motsats till Shura som verkade åt andra hållet. Trots det, fortsatte regeln om baiah, eller trohetslöftet, som legitimerade kalifens styre, att gälla under Umayyadregimen. Under denna tid började dessutom den tidiga utvecklingen av islamisk lag och rätts teori av några särskilt begåvade och fromma individer.

Resultatet av denna juridiska kreativitet blev senare förverkligat i det statliga rättssystemet under Abbassidperioden, när juridiska skolor upprättades. Den klassiska islamiska teorin om staten utvecklades också under Abbassidernas styre.

 

Tolkningsskillnader

Medan Shia gav upphov till doktrinen om den ofelbara imamen – en doktrin i samma anda som den gamla iranska iden om gudomlig kunglighet, och väl i linje med den – betonade Sunniteoretikerna att kalifen hade blivit vald till sitt ämbete och endast var samhällets verkställande myndighet.

Även om teoretikerna hade olika syn på hur många personer som skulle utgöra en effektiv väljarkår vid framröstningen aven kalif, höll alla fast vid principen om val. Medborgarna kunde tvinga fram sina rättigheter av kalifen i fall han missbrukade sin makt eller vägrade att ta emot råd eller vårningar, och han kunde t o m bli lagligt avsatt. De personer som blev betrodda att välja och rådgöra med kalifen var i allmänhet inflytelserika och respekterade i samhället. De kallades ”folket som löser och binder” (ahl al-hall wal-aqd).

 

Den historiska verkligheten

Eftersom principen om Shura hade övergivits innan den hade hunnit utvecklas till en självständig institution, var vädjan till ”folket som löser och binder” det enda alternativet som fanns att tillgå. Naturligtvis var teoretikernas envisa yrkande – som man sökte legitimera med uppdiktade traditioner och andra utlåtanden – att revolt ens mot tyranniska härskare var förbjudet i islam det som i grunden fördärvade islams politiska institution.

Likväl var det enda sättet att stoppa revolter och hindra ett sammanfall av lag och ordning – vilket var den egentliga anledningen till denna inställning 0att på något sätt omsätta principen om Shura i praktiken.

Nu blev det inte så. Vi behöver bara betrakta den senare politiska utvecklingen, sultantiden, och uppkomsten av det islamiska imperiet under senare medeltid. Det vi har sagt hittills torde vara nog för att illustrera den enorma klyftan mellan Koranens ideal och den historiska verkligheten, där något allmänt deltagande i statsangelägenheterna överhuvudtaget inte existerade.

 

Nutida tolkningar

Vi måste nu göra några viktiga kommentarer om läget i nutiden. Sedan mitten av l800-talet har framstående reformivrare inom islam hävdat att, för att kunna använda islam inom den offentliga sektorn måste regeringen tillsättas i enlighet med folkets vilja.

Reformister som Jamal ad-Din al-Afghani ansåg att ett tungt vägande skäl var att utan folkets deltagande i regerandet skulle muslimska stater inte bli tillräckligt starka att motstå trycket från de expanderande västländerna. Regenter som inte hade folkets stöd och förtroende skulle lätt ge efter för västmakternas krav.

För det andra var folkets villiga deltagande lika nödvändigt för att uppnå inre framsteg och utveckling. Utan folkets delaktighet skulle de muslimska staterna förbli svaga. Namik Kemal tar upp välgrundade frågor om legitimiteten i att härska utan folkets godkännande, i sin avhandling om Shura:

”Om en person utnämner sig själv till ett ämbete, utan att ha blivit tillsatt av kompetenta myndigheter, så anses hans anspråk på ämbetet ogiltiga. Betänk då hur det är med en person som förklarar sig själv härskare, som krigar och sluter fred i folkets namn, och beskattar dem utan deras samtycke?”

 

Folkets delaktighet ger myndigheterna legitimitet

Både dessa principer om folkets delaktighet och den regerande myndighetens legitimitet är av grundläggande relevans för islam. Begreppet delaktighet är nytt medan iden om folkets allmänna välbefinnande och välstånd är gammal. Begreppet delaktighet är en modern variant av iden om allmänt välbefinnande.

Vad gäller frågan om legitimitet erkände muslimska teoretiker dess vikt från första början.

Trots detta är det välkänt hur dessa teoretiker, pressade av den historiska verklighetens råa fakta, kom att acceptera giltigheten bakom ”tilltvingad makt”.

 

Gapet mellan shura och tilltvingad makt

Vi kan försöka föreställa oss, i den mån det går, avståndet mellan Koranens befallning om ”styre genom ömsesidigt rådfrågande” (amruhum shura bainahum) och ”tilltvingad makt”.

Det är mot bakgrund av detta som islams relevans och vikten av principen om demokrati, som al-Afghani och Namik Kemal insisterar på, framträder tydligt.

 

Teorin om det okunniga folket – och de okunniga representanterna

Den allvarligaste invändningen mot införandet av en demokratisk styrelseform, som oppositionen hävdade, var att massorna, som var oupplysta och okunniga, inte klarade att välja rätt slags representanter, och att representanterna, som förmodligen skulle vara lika okunniga, inte kunde förväntas kunna skilja på rätt och fel och lagstifta riktigt.

Så vitt jag vet, var det turkar som försökte försvara sultanens suveräna makt mot förespråkarnas för konstitutionalismen, som först anförde denna invändning.

 

… och teorin om det medvetna folket …

På detta svarade Namik Kemal att i de olika provinserna i det Ottomanska riket kunde man finna folk med tillräckligt och praktiskt sinnelag för att sköta rikets angelägenheter framgångsrikt.

En liknande tvist förekom nyligen mellan de egyptiska forskarna Abd al-Hamid Mutawalli och Muhammad al-Ghazali. AI-Ghazali som svarade på ett utfall mot demokrati (i sin Mabda al-Shura fil-Islam) baserat på argumentet om massornas okunnighet, insisterade att vanliga människor är kapabla att besluta om ett visst krig ska föras eller om en föreslagen skatt är rättvis eller inte.

De flesta nutida islamiska väckelserörelserna håller med Muhammad al-Ghazali och vill utveckla shura principen fullt ut.

 

… samt västvärldens sekularisering

Stötestenen i frågan framkom tydligt i Muhammed Iqbals kritik mot den västerländska demokratin. Iqbal var utan tvivel en demokrat, även om det i senare tids debatter i Pakistan funnits människor som har försökt att understryka Iqbals hopp eller tro på en suverän ledare eller ”superman” som kommer till uttryck i några av hans poetiska framställningar.

Ändå fördömde han skarpt västerländska demokratiska system.

Kärnan i hans kritik var att de västerländska demokratiska samhällena hade som enda mål att nå materialistiska framgångar, och att genomsnitts västerlänning inte har några som helst visioner om en högre moralisk ordning.

Det här är precis vad Iqbal avser med västerländsk sekularisering, som han ansåg hade utvecklats ur kristendomens princip att ”ge till Caesar vad Caesar tillkommer och till Gud vad Gud tillkommer”.

 

Den demokratiska processen är förenlig med islam

Vi har sett att Iqbal kritiserade de västerländska demokratiska systemen pga deras brist på etiska och andliga intressen.

Det är tragiskt att se hur logiken i Iqbals argumentation förvrängs. Till många muslimers förtret hävdar en del ”tänkare” att eftersom västerländska demokratier genom sin sekulära uppbyggnad försummar religionens roll och åsidosätter Gud, så är demokrati som sådan fel och islam godkänner den inte.

De demokratiska formerna eller processerna i sig är inte felaktiga. Däremot saknar både dagens demokratier och hierarkiskt uppbyggda stater andliga värderingar. Det är denna brist i värderingarna som islam och många muslimer vänder sig emot, medan den demokratiska processen är väl förenlig med islams principer. Att erkänna Guds högsta makt och auktoritet står inte alls i konflikt med att välja sina ledare och beslutstagare i öppna, offentliga val.

 

Våra gemensamma angelägenheter

Sammanfattningsvis kan vi begrunda frasen ”amruhum” i Koranversen ”wa amruhum shura bainahum”. ”Amruhum” betyder deras angelägenhet dvs. angelägenheten tillhör inte en individ, en grupp eller en elit, utan är ”deras gemensamma angelägenhet” och tillhör hela samhället. (Se 42:38)

Vidare, befallningen ”shura bainahum” dvs. (deras gemensamma angelägenhet) ska beslutas genom gemensamma och ömsesidiga rådslag och diskussion – inte aven individ eller en elit som de varken har valt eller godtagit.

Dessa principer om gemensamma rådslag och beslut är gudomligt inspirerade och därmed obligatoriska för alla muslimer. Enligt Koranen belönas handlande enligt Guds bud med Paradiset, medan att inte handla i enlighet med Guds bud är synonymt med att synda. Detta innebär att deltagande i gemensamma beslut är en del av vår tro och belönas med Paradiset, Detta samband bör vi inse när vi diskuterar principen av shura i islam.

 

Salaam, 1998, Nr 2, sida 32-36