1300-talet, perioden till vilket Ibn Khaldun (1332-1406) tillhör, var en tid av stora intellektuella bidrag från de
muslimska lärde. När det gäller Egypten, ankomsten av den mamlukiska dynastin och bromsandet av den mongoliska
invasion i Ain Jalut efter att de tog makten i kalifatet med erövringen av Bagdad, gav upphov till att de mamlukiska
sultaner tog upp den kulturella och politiska maktens fackla i den islamiska världen som ledde till en utvandring av
forskare från den islamiska Östern som fick det egyptiska intellektuella livet att blomstra med sina verk.

Bland de stora verk som kommer att följa under detta århundrade den islamiska vetenskapliga traditionen kan nämnas Ibn
Watwat al-Kutbis arbete (död 1318) som det som startade 1300-talets historieskrivning, som hade sin efterföljare i
den egyptiske lärd al-Qalqasandi. Men det är få de verk som lyser för sin originalitet så mycket som Muqaddima av Ibn
Khaldun.

Så stor var bidraget från muslimska vetenskapsmän genom tiderna inom alla kunskapsområden att de visa av den tiden
inte kunde använda hela sitt liv för att lära sig alla texten inom deras specialitet, även om det hade ansträngt sig
med denna uppgift. De encyklopediska verk dominerade den vetenskapliga produktionen under 1300-talet och det erbjöd
forskarna verk som sammanfattade en stor del av kunskapen som samlats under tidigare århundraden. Dessa verk
kritiserades av Ibn Khaldun i hans Muqaddima (Prolegomena) som ett tecken på vetenskaplig dekadens under den tiden.

Under den mamlukiska perioden uppstår dessa uppslagsverk i Egypten, skrivna av arbetare och intellektuella, i syfte
att underlätta arbetet för administrationens tjänstemän, men fick till följd att de användes av intellektuella som
fann i dem, verk som behandlade allmänt och fullständigt alla kunskapsgrenar. Sanningen är att sammanställarna av
dessa avhandlingar, betraktade inte sig som forskare utan som enbart administrativ personal, som förvärvade med tiden
stor skicklighet i sammansättningen av dessa verk.

Denna miljö ledde till att man producerade verk som överensstämde med systemets sammansättning på ett sätt som
återspeglade den mamlukiska förvaltnings organisatoriska system. Det verket som bäst motsvarar den tidens parametrar
är troligen Subh al-Asha som skrevs av al-Qanqasandi.

Bland de encyklopediska kompendier som har skrivits under denna period framträder de som ägnades åt att relatera den
islamiska världens allmänna historia som Tarikh al-Islam (Islamisk historia) från al-Dahbi eller Kitab al-Ibar av Ibn
Khaldun, arbete som överskrider gränserna för den islamiska världen och omfattar berättelser från grekerna, romarna,
judarna och persernas historia.

Boken al-Wafi bil wafiat av al-Khalil ibn Abik al-Safdi (död 1363) visade sig vara den tidens mest ambitiösa
encyklopedisk avhandling. Författaren samlade i 30 volymer biografin över de forskare som levde i den islamiska
världen fram till 1300-talet, och som utmärkte sig inom politik, litteratur, islamisk rättsvetenskap och medicin,
bland andra kunskapsområden.

Den första encyklopediska avhandling som gjordes under 1300-talet var Mabahij al-Fikr wa manahij al-Ibar av Jamal
al-Din Muhammad ibn Ibrahim ibn Yahya al-Kubti al-Warraq, mer känd som al-Watwat. Denna författare kommer inte från
förvaltningens tjänstemän miljö men han hade ett förflutet inom bokbranschen. Hans samtida al-Safdi sa om honom, ”Han
hade stor kunskap om böcker och det värde de hade”.

Skrivet i en noggrann litterär prosa, al-Mubahij är ett fördrag där Watwats geografiska och naturvetenskap studier
bygger på väl utvalda poetiska och narrativa händelser och är indelade i fyra stora kapitel som behandlar så många
ämnen som astronomi, geografi, zoologi och botanik. Det viktigaste kapitlet ägnas åt geografiska studier där
författaren ger oss värdefull information om Egyptens jordbrukssystem och geografi.

Detta arbete spelade en viktig roll i encyklopedins vidareutveckling. I ett annat verk av samma period, al-Nuwayri,
samtida med vår författare, använder Mubahij som modell och använder samma tematiska klassificering, han utvecklade
särskilt avsnittet om botanik.

Den enda kompletta manuskript som har bevarats från detta arbete finn al-Maruniya bibliotek i Aleppo (Syrien). En
kopia finns i National Library of Egypten där också finns en gammal handskrift från 1357 med första och andra kapitel
i Taimuriya bibliotek. Det bör noteras också att det finns en ofullständig kopia av Mabahij i Istanbul. Slutligen,
även i Istanbul finns en kopia av en sammanfattning i Ahmed III bibliotek, undertecknad av Mansur bin Mohammed
al-Abadi, men det är okänt om han är den ursprunglige upphovsmannen.

Den näst viktigaste encyklopediska avhandling från denna tid är Nihayat al-Arb fi Funun al-Adab av Shihab al-Din
Ahmed bin Abdalwahab al-Bakri Nuwayri (1278-1332). Som vi nämnde ovan använde han samma tematiska struktur som i
al-Watwats bok med ett nytt avsnitt om historia.

Al-Nuwayri tillbringade över 20 år med att skriva detta arbete uppdelat i 31 stora volymer. Den viktigaste delen
behandlar historia, och där bör noteras avsnittet om samtida författares biografi, några av dem som nämns där har inte
lämnat några kända verk i våra dagar. Al-Nuwayris arbete har fördelen av att ha fört vidare information om författare
från den mamlukiska perioden som Ibn Abik al-Duwadari, Ibn Furat och Al-Maqrizi.

Vi bör tacka Ahmed Zaki Pascha (1826-1934) att vi idag har en kopia av detta arbete vid National Library of Egypt.
Detta exemplar har vissa tillägg som inte fanns i sin ursprungliga version och den har 33 volymer.

En av de viktigaste verk som skrevs under de mamlukiska sultanernas period är Masalik al-Absar fi Mamalik al-Amsar av
Shihab al-Din Ahmad bin Yahya Ibn Fadl Allah al-Umari (1301-1349).

Al-Safdi sa att den var ”en mycket omfattande bok utan like.” Arbetet är uppdelat i två kapitel som ägnas till
beskrivningen av land och hav och beskrivningen av folk och nationer. I sin tur delade al-Umari var och en av dessa
två kapitel till mindre som han kallade en ”typologi” (naawa).

Även om denna bok har som huvudämnen historia och geografi, till skillnad från al-Watwat och al-Nawayaris verk vi
nämnde tidigare och som omfattade flera ämnen, bör vi betona det faktum att denna författare kunde komponera ett verk
som Taarif bil Mustalaha al-Sharif, som är mer innovativ och tydlig i sin behandling än hans två samtida.

Al-Umaris verk tillhör höjdpunkterna i det intellektuella arvet från 1300-talet. Historiker från de mamlukiska
sultanernas sena period vände sig till hans verk för att få information om olika aspekter av förvaltningen i den
mamlukiska staten. Det är värd att nämna det inflytande han hade på historiker som al-Qalqasandi, al-Maqrizi,
al-Suyuti och Ibn Shahin al-Dahiri.

Al Umaris verk Masalik al-Absar anses vara en utmärkt källa för att studera den mamlukiska perioden. Författarens
position inom den lokala förvaltningen som sekreterare, hans relation med diplomater och ambassadörer, och tillgången
till offentliga handlingar gjorde det möjligt för honom att skriva en text rik med information om de diplomatiska
förbindelser som etablerades av den tidens sultaner. De olika källor som användes av al-Umari bidrar till att få en
detaljerad bild av den tiden han levde i.

Den viktigaste handskriften av detta arbete finns bevarade i biblioteket på moskén Hagia Sofia och Ahmed III
biblioteket, båda i Istanbul. Några utdrag ur bokens manuskript finns bevarade på olika bibliotek i Europa och
Nordafrika, Paris, London, Oxford, Library of San Lorenzo del Escorial i Madrid, och Qarauyin bibliotek i Fez. Ahmed
Zaki Pasha är den som såg till att Nationalbiblioteket i Kairo har kopior av manuskript som bevaras i Istanbul. Han
hade tänkt redigera en ny upplaga av manuskriptet men kunde bara utföra redigering av första volymen som publicerades
1924.

Al-Qalqasandi (1355-1418) skrev vad som kan betraktas som den sista stora encyklopediska avhandling av den mamlukiska
perioden. Som titeln på hans bok Subh al-Asha fi Sinaa al-Insha (Den svagas morgonljus – Om konsten att skriva)
hänvisar till, är syftet med detta inget annat än att beskriva skrivkonsten hos den tidens förvaltning. Författaren
började skriva det när han blev en del av den administrativa personal som utarbetade officiella dokument.

Detta encyklopedin är skrivet, liksom andra verk av perioden, med avsikten att utbilda akademiker i Egyptens 1300-tal.
Den består av en introduktion och tio kapitel som täcker ämnen så varierande som geografi, historia och litteratur.
Vi bör uppmärksamma i detta arbete, avdelningen för kalligrafiska konst där man gör en beskrivning av olika sätt att
skriva, verktyg man använder, vilka typer och dokumenterade beskrivningar av hur den egyptiska administrationen i den
islamiska perioden fungerade.

Ibn Khalduns ankomst till Egypten sammanfaller med ett maktskifte i det mamlukiska sultanatet i slutet av 1300-talet.
Under den sista delen av sitt liv kommer Ibn Khaldun att vara i sultan al-Barquqs tjänst, till vilken han tillägnade
den andra upplagan av Muqaddima och Tarikh, och senare till dennes son, Nasser al-Faraj. Ibn Khalduns liv i Kairo
sker omgiven av egyptiska forskare som påverkades av hans vision om historien. Den viktigaste av dessa anhängare var
utan tvekan ”chefen för Egypten historiker”, al-Maqrizi (1364-1442), som skriver en underbar bok om Egyptens historia
från Islams ankomst till 1400-talet.

Bland hans mest kända verk bör man nämna Kitab al-Suluk li-Maarifat Duwal al-Muluk och Tarikh al-Kabir (The Great
History) även om det verket för vilket han alltid kommer att minas är hans encyklopediska avhandling Kitab al-Mawaid
wa Itibar fi Dhikr al-Jitat wal-Azar (Uppmaningar och övervägandens bok), eller helt enkelt al-Jitat.

Detta verk innehåller uppgifter om den egyptiska historien samt geografiska och topografiska beskrivningar av
huvudstaden Kairo. Al-Jitat är det enda arbete från den mamlukiska perioden som har överlevt fram till idag, och som
baserad på ursprungliga källor, gör en fullständig och uttömmande beskrivning av grundandet och utvecklingen av den
islamiska Egyptens huvudstad fram till 1400-talet. För akademiker intresserade av den islamiska Egypten är den en
oumbärlig bok för att veta mer om Kairo vid den tiden, med tanke på den stora mängden information som vi får i den om
palats, moskéer, madrasas, stadsdelar och gator i den mamlukiska huvudstaden. Många manuskript av al-Maqrizis arbete
har överlevt tiden, det finns även ett manuskript från själva författaren som bevaras i Topkapi Palace Museum i
Istanbul.

Ibn Khalduns ankomst till Egypten efter sin livsviktiga resa i Nordafrika (Marocko, Tunisien och Algeriet), där han
skrev den första utgåvan av Ibar och hans berömda Muqaddima, innebar en intellektuell och vetenskaplig uppmuntran för
landet. Hans kontakt med egyptiska forskare och de mamlukiska sultanerna av Egypten, som han träffar och besöker ofta,
gav ny fart åt återgivning av hans verk.

Anteckningar:

Ayman Fuad Said, forskningschef vid det franska institutet för orientaliska antikviteter i Kairo.