Bismillahi ar-Rahman ar-Rahim

”Emir al Muminin” är ett av kalifatets attribut. Profetens kompanjoner och andra muslimer gav titeln Profetens kalif
(fvmh) till Abu Bakr (mGvnh), som han innehav till
sin död.

Umar Ibn Al-Khattab (mGvnh) kallades för Allahs budbärares kalifs kalif. De insåg snart att genom att lägga till ordet
kalif vid varje ny efterträdare skulle detta begrepp bli svårt att hantera så småningom.

Araberna från den tid som kallas Jahliyya, innan de konverterade till islam, kallade Profeten (fvmh) för Mecka och Hijaz
Emir. De generaler som ledde militära expeditioner fick benämningen Emir. Saad Ibn Abi Waqqas (mGvnh) som ledde den största
delen av de muslimska styrkorna i slaget vid Cadesiya gav följeslagarna titeln Emir Al Muslimin.

Någon tilltalade Umar Ibn Al-Khattab (mGvnh) vid namnet Emir Al Muminin (De troendes emir). I Medina tyckte man namnet och
den antogs så småningom. Vissa säger att den första att bära titeln var Abdallah Ibn Jahsh, andra säger att det var ibn al
Assi medan andra säger att det var Al Mugwiro (mGvnd). Andra berättar att när en brevbärare rusade genom Medinas gator
frågande ”Var är de troendes emir?” de följeslagarna som hörde honom sade ”Vid Allah, du har rätt, Umar är ju Amir al
Muminin.”

Alla kalifer från den umayyadiska dinastin innehade titeln och inte tillät någon annan att använda den. Shiiterna gav Ali
(mGvnh) titeln Imam (vägledare) för att antyda att Imamatens värdighet (syster till kalifatet) tillhörde endast honom, och
som enligt shiiterna, Ali hade mer rätt till Salats Imamat, dvs. att leda bönen, än Abu Bakr (mGvnh). När Ali blev kalif
använde han titeln till Emir Al Muminin. Shiiterna fortsatte att i hemlighet kalla imam hans efterträdare för att sedan
kalla dem Amir al Muminin. Detta gjordes abbasiderna.

I Maghreb (Nordafrika) använde Idrisiderna bara titeln imam. Bagdads kalifer lämnade titeln över till sina efterträdare,
vilket blev Hijaz, Syrien och Iraks kännetecken för suveräniteten.

Spaniens umayyader trodde att de inte kunna göra anspråk på titeln De troendes Emir eftersom de inte hade någon suveränitet
över Hijaz. I början av 1000-talet blir Abdelrrahman III Spaniens härskare med namnet al Nasir (segraren). Under hans
regeringstid kom till Cordoba nyheten om fängslandet av Bagdads kalifer och de förödmjukelser de utsattes för. Fråntagna
Sultanatets värdighet blev de misshandlade, avsatta, dödade eller torterade genom att dra ut deras ögon.

Abdelrrahman III, Spaniens muslimska kung tog beslutet efter samråd med jurister, att återta titeln som innehades av hans
förfäder. Tidigare hade Afrikas fatimider varit självutnämnda kalifer. Kung Abdelrrahman gjorde som kaliferna i Bagdad och i
Afrika hade gjort tidigare och lade titeln till Emir al Muminin till smeknamnet Nasir al Din Illah (segraren med Allahs
tro). Hans exempel blev en regel för hans efterträdare, något hans förfäder aldrig gjorde.

Med den totala förstörelsen av kalifatet, de frigivna slavar, både i öst och väst, revolterade och skapade flera Taifa (en
självständig stadsstat) och bröt med det enigheten i det islamiska imperiet. Dessa furstar som började använda titeln
Sultan, lade sedan till andra hederstitlar som de fick ibland av kaliferna, som Sharaf-ad-Dawla, Adud-ad-Dawla,
Rokna-ad-Dawla, Moiz -ad-Dawla, Nasir-ad-Dawla, Nizam al Mulk, Baha al Mulk, Jazirat al Mulk, mm.

Sanhadja furstar nöjde sig med de titlar de fick av Obeid kaliferna när de tog över Ifriqiyas sultanat (Tunisien). På grund
av den respekt de kände för titeln vågade de aldrig att inneha kalifatets titlar. I öst, i takt med att sultanerna tog över
kalifernas befogenheter slutade dem att vara nöjda med hederstitlarna de hade fått och längtade efter monarkiska titlar som
An Nasir, Al Mansur, mm. För att markera att de inte längre var under kalifenas makt började dem ersatta ordet Dawla eller
Mulk i sina namn med DIN, Salah-ud-Din, Asad-ud-Din, Nur-ud-Din.

I Spanien använde Taifa kungarna endast den protokollära titeln hajib (Chamberlain). I och med att de tillhörde samma familj
som kaliferna, några av dem började använda kalifatets titalr, An Nasir, Al Mansur, Al Mutamid, Al Modhaffar. När Sanhadja
dinastin lämnade Obeidi kalifernas tjänst lämnade de sina hederstitlar som slutade i Dawla och fokuserade på namnet Sultan.
När alla minne över Maghrebs kaliferna bleknade och utan en ledare i landet, tar Yusuf Ibn Tashifin, kungen i Lemtuna, över
två kustnära städer, Calpe och Abila (Gibraltar och Ceuta). Från Sevilla skicka han Abdallah Ibn al Arabi och hans unga son,
den framtida Qadi Abu Bakr Ibn al Arabi till den abbasidiska kalifen Al Mostadher med en förklaring om erkännande av
kalifens överhöghet. När han återvände har han med sig en bekräftelse av den nordafrikanska regeringen och dess nya ledare
Yusuf Ibn Tashifin och en särskild titel till honom, Emir Al Muminin, som man tävlade över på den tiden i Al-Andalus.

Efter det kom ”Mahdin”som efter sedvanlig shiitisk tradition kallade sig själv Imam till vilket snart lades Maasum (felfri).
Hans anhängare avstod från att kalla honom för Emir Al Muminin, en titel som var misskrediterade vid denna tidpunkt både i
öst och i väst. Emellertid tog hans efterträdare, Abdel Mumin, titeln kalifen när han regerade över Cordoba och Sevilla.
Senare gjorde Hafsid dinastin i Ifriqiya detsamma.

När rikena i Maghrib åter splittrades fortsatte Zanata-Merinidies dinastin att följa de första Almoravides exempel. Först
den Almohade kalifen och sedan den Hafsida kalifen avstod från att använda titeln till Emir al Muminin pga den respekt de
kände för det. Senare tog Zanata dinastin tillbaka Cordobas kalifat titel tills de försvan.

Saadi sultanerna, som tillhörde profetens linje (fvmh) fortsatte med viss tvekan den andalusiska traditionen. Allawiterna
som styr Marocko fram till i dag har alla tagit titeln Emir Al Muminin. Marockos nuvarande kung Muhammed VI representerar
för vissa kalifatets islamiska legitimitet.

Mellan 1400 och 1500-talet av den gregorianska era gör den turkiska makten sin entré i den mongoliska Indien, den
safavidiska Persien och i det ottomanska Anatolien. Endast ottomanerna, efter att tagit Bagdad ifrån Safaviderna och
erövrat Kairo 1516, använde titeln kalifen.

Maktövergången skedde i Kairo där den anonyma kalifen som härstammade från den abbasidiska dinastin överlämnade till Selim
I de officiella insignier för kalifatet: profeten Mohammeds (fvmh) mantel, banner och svärd, som sedan flyttades till
Istanbul där de fortfarande finns. Det ottomanska kalifatet upphörde 1924.

Anteckningar

1. Muqaddima Ibn Khaldun. Bok II, kapitel 32, (om titeln emiren till Muminin).
2. De nuvarande civilisationerna, Fernan Braudel.
3. Civilisationernas historia av Hugh Trevor-Roper. Volym VIII, kapitel IX.

Karim Sidi Viudes har varit dekan för den islamiska gemenskapen i Spanien