Den 21 april 2018 var som en återförening av en stor, utspridd familj som behövde träffas för att få sina medlemmar att
känna sig mindre ensamma. Som Abdennour Bidar uttryckte på konferensen, kunde slogan för denna dag vara: ”Singel, men
inte ensam! Huvuddraget vid detta möte var verkligen tanken på att det var möjligt att vara djupt muslimsk utan att för
det behöva praktisera som alla, på samma sätt.

Det är ett faktum som nu måste beaktas, vissa muslimer behöver andra andliga alternativ i islam. De är inte längre nöjda
med det klassiska och traditionella utbudet av ortopraxis och ortodoxi. De som inte känner sig engagerade kommer gärna
att gå sin egen väg. Men de som vill ompröva sitt andliga liv med islam för att leva sin praxis på ett autonomt sätt, är
fria att följa en annan väg utan att behöva utstå något hot eller dom från sina medtroende.

Varför så mycket skuld?

En annan kännetecknande faktor togs upp av en majoritet av deltagarna, skuldkänslor. Skuldkänslor för att man inte haft
tid att göra sina fem böner om dagen, skuldkänslor för att man inte haft tid att komma ikapp med dem, skuldkänslor för
att inte vilja fasta, skuldkänslor för att man anpassar sin fasta utan något ”giltigt” skäl, skuldkänslor för att man
inte går till moskén, skuldkänslor för att man inte klä sig ”ordentligt”, skuldkänslor för att våga äta fläsk eller
dricka alkohol… Varför så mycket skuld? I huvudsaken handlar det om rädsla för andras dom, rädslan om att bli utfrusen
av samhällets medlemmar (umma), rädslan för att bli utpekad, rädslan för att bli avvisad, rädslan för att bli kallad
”avfälling” och inte bli erkänd som muslim.

Hur kunde vi hamna där? Många muslimer känner sig obekväma i sin religiösa gemenskap. Det är obehagligt med andra
medtroendes sarkastiska kommentarer och deras skuldbeläggande attityd som förstör individens samvetsfrihet och som
placeras mellan Gud och den troende, en inblandning som inte borde finnas. Naturligtvis är dessa händelser inte
generaliserade, men vi kan inte förneka dem.

Är det inte dags att erbjuda dessa isolerade och utspridda muslimer nya andliga förslag?

Vad blir av den muslim som vågar befria sig från dessa hot och lever sin islam på sitt eget sätt? Han befinner sig ofta
ensam i en kompakt grupp som kvalificerar sig som ”majoritet”, ”ortodox”, utanför vilken det bara finns ”sekter”, det
vill säga minoritetsgrupper vars tolkning betraktas som ”avvikande” i relation till ortopraxis och ortodoxi. Detta är en
sann förnekelse av islamens pluralism som alltid har funnits genom historien.

Är det inte dags att erbjuda dessa isolerade och utspridda muslimer nya andliga förslag och ett nytt socialt engagemang,
det vill säga ett samhälle som är öppet för världen, flertalig och mångfaldig, som inte strävar efter att homogenisera
sina dogmer och deras praxis? Om vi bara hade en sak att säga för att bjuda in och försäkra dessa muslimer som känner
igen sig i en annan tolkning av islam, skulle det vara följande: ”Du är inte ensam.”

Anteckningar:

Eva Janadin grundade 2017 tillsammans med Faker Korchane Föreningen för ett återupprättande av Mutazilitisk Islam
(MRIA), som syftar till att öppna ett fritt utrymme för diskussion och tolkning av det islamiska corpus med stöd av
resonemang, öppet sinne och hjärta för att återuppbygga ett oberoende andligt liv genom islam. Anne-Sophie Monsinay är
engagerad sedan några år i att synliggöra en fri och andlig islam.