Abdel alim Lara Llobet Blogg Andalusiska Muslimer
Dhikr praktik
… de som tror och vars hjärtan blir stilla när Guds namn nämns – är det inte så att då Guds namn nämns blir
människohjärtat stilla? (13:28)
Dhikr är en välsignad praxis som prisats i Koranen och i Hadith. (1)
Må Allah hjälpa oss att få tillfredsställelse i våra hjärtan genom att minnas Honom.
Imam Nawawi skrev (2): ”Alla lärda i Islam är överens om att acceptera och tillåta dhikr med hjärta och tunga, för
vuxna män och kvinnor, för barn, för de som har gjort sin tvagning och de som inte har gjort det, även för kvinnan
under hennes menstruation. Dessutom tillåts dhikr av alla forskare i form av Tasbih, Tahmid, Takbir och lov och
böner för Profeten (fred vare med honom).”
Inga gränser för dhikr
Ibn Abbas sa: ”Allah den Allsmäktige och upphöjd, har satt en gräns för alla skyldigheter som Han har beordrat
människan, utom i dhikr. För det finns det inga gränser”.
Vissa kritiserar dem som följer sufi vägen genom att göra för mycket dhikr, dock är det tydlig utifrån vad Ibn Abbas
sade att det inte finns någon gräns för hur mycket dhikr man ska göra.
Det finns fler uttalanden av Ibn Abbas i detta avseende:
”Ali bin Abi Talha rapporterade att Ibn Abbas sade: Alla skyldigheter Allah har fastställd för människan är tydligt
avgränsade och en av dem är undantagen av en verklig orsak. Det enda undantaget är skyldigheten för dhikr. Allah har
inte satt specifika gränser för det, och under inga omständigheter får man försumma den. Han har befallt oss att
’komma ihåg Allah stående, sittande och liggande på våra sidor’ (3), på morgonen, under dagen, på land eller till
sjöss, resor eller hemma, fattigdom och välstånd, hälsa och sjukdom, öppet eller i hemlighet, och faktiskt hela
tiden under hela livet och under alla omständigheter”. (4)
Ibn al-Salah tillfrågades om de kriterier som avgör om en tjänare finns bland dem som minns Allah mycket. Han
svarade: ”Om denne framhärda i att göra (alla former av) dhikr som har överförts (i sunna) morgon och kväll (och)
vid olika tider (av dagen), då det är denne en av de som minns Allah mycket.”
Musa sade: ”Herre! Är du nära, så att jag kan prata intimt med Dig, eller är borta, så att jag måste höja rösten?”
Allah inspirerade honom: ”Jag sitter bredvid den som minns Mig.” Musa sa. ”O Herre, ibland är vi i tillstånd av stor
orenhet (Janaba) och vi inte upphöjer dig för att vi inte minns det eller av rädsla att minnas Dig.” Han svarade:
”Minns ihåg mig i vilken tillstånd som helst.” (5)
Ahmad Ibn Hanbal skrev i sin bok med titeln ”Asketism”: ”Husayn Ibn Muhammad, enligt al-Masudi, som kände till det
från Ibn Shaqiq, som hade hört det från Abi Wail, sade: De som hävdar att Abd Allah förbjöd dhikr, upprätthåller en
lögn. Jag har aldrig träffat Ibn Masud utan att han åkallade Allah.” (6)
Position och rörelse under dhikr
Det är fastställd i Koranen:
… de som minns Gud när de står, när de sitter och när de lägger sig till vila (3:191)
Vilket betyder att positionen inte är viktigt när man gör dhikr, stående, sittande eller liggande, det är
förmodligen giltigt oavsett positionen om vi förlitar oss på vad som sades ovan om hållning: vi bör göra dhikr när
som helst i vilket tillstånd som helst och under alla omständigheter i livet.
Rörelsen som kan följa med dhikr uppskattas eftersom det stimulerar kroppen att uppfylla åkallans ritual. Det är
juridiskt tillåtet. Beviset gavs av Imam Ahmad i hans musnid och al-Hafiz al-Muqaddasi enligt ett vittnesbörd från
Anas: ”Abessinierna dansade framför Sändebudet och sjöng samtidigt:
Muhammed är en rättfärdig tjänare (av Allah)
Vad säger ni? frågade Profeten.
De säger: Muhammed är en rättfärdig tjänare (av Allah)”.
När Profeten såg dem i detta tillstånd, han avslog inte deras sång i rörelse. Tvärtom, han lät dem fortsätta. (7)
Ali, när han beskrev Profetens följeslagare, enligt vittnesmål av Abu Arakat, sade: ”Bismillah, jag har sett
Profetens följeslagare, och jag ser idag ingenting som kan jämföras. Dem avslutade natten med bleka ansikten,
oordnat hår och kroppen täckt med damm. De ångrade sig inför Allah i prostration (sujood) eller stående eller under
läsning av Allahs bok. Tidigt på morgonen åberopade de Allah gungande som ett träd gungar under en blåsig dag. Deras
ögon fylldes med tårar tills deras kläder blev blötta.” (8)
Sheikh Abd al-Gani an-Nabulusi baserade sina skrifter på den här händelsen när han rekommenderade rörelsen under
dhikr. Han sade att det var klart att Profetens följeslagare rörde sig kraftigt under dhikr.
Därför får man inte kritisera någon som rör sig, står eller sitter eller vidtar andra läge samtidigt som denne gör
dhikr. (9)
Al-Junayd tillfrågades om detta ämne: ”Det finns folk som samlas i grupper och svajar med sina kroppar.” Han sade,
”Låt dem uttrycka sin glädje med Allah. De är människor vars framsteg mot Allah har klippt deras tarmar och vars
lidande har rivit deras hjärta (angelägna om att möta sin Herre). De kvävs en bit. Det finns inte heller något
hinder till att de återupptar andan för att lugna sitt tillstånd. Om du hade smakat vad de har smakat, skulle du
ursäkta dem.
” (10)
”Med samma tankegång som nämns av al-Junaydi, besvarade den lysande forskare Ibn Kamal Pacha en fråga angående detta
ämne och citerade följande:
Det finns ingen skada i att uppleva intensiva andliga tillstånd, när du är säker på att det handlar om det, och det
finns ingen skada i att svaja om det är rent (uttryck av kärlek för) Allah. (11)
Shafiiternas mufti i Mecka, den stora forskare Ahmad Zayni Dahlan beskrev i sin berömda bok om Profetens Sirah (12)
en scen med dessa tillstånd. I en kommentar till det sade han: ”Efter erövringen av Khaybar återvände Jafar ibn Abi
Talib från Abessinien tillsammans med tjugosex muslimer som levde med honom. Han mötte Profeten, kysste hans panna
och gav honom en kram. Profeten gick upp, av respekt, för att gå till honom. Han gjorde samma sak vid Safwan ibn
Ummiyya och Adi Ibn Hatims ankomst. Då sade han: ’Jag vet inte vad som gör mig glad, Khaybars seger eller Jafars
ankomst. Han vände sig till Jafar och sade till honom: ’Du liknar mig i utseende och karaktär’. Efter dessa ord
dansade Jafar för att njuta av ögonblicket. Profeten kritiserade inte det. Sufiernas dans baseras på denna händelse.
Det är vad de gör varje gång de har en känsla att smaka på i deras passionerade kärlek för Allah när de träffas för
att åkalla Honom.”
Även Al-Ghazali (13) stöder lagligheten i samaa (sufiernas andlig konsert) ”men exkluderar från denna praxis de som
inte är mogna för det, de orena och lättpåverkade, de som förstör sina kläder och inte kan bemästra sina hysteriska
uttryck.”
Sammanfattningsvis, en muslims syfte med att gå med i en dikhr cirkel är att dyrka Allah genom sin åkallelse, att
röra kroppen är inte ett villkor, utan ett medel för att öka sin dyrkan och förstärka sin brinnande kärlek, så länge
dennes avsikt är ren.
Typer av dhikr: tyst och högljudd
Det finns två typer av dhikr, dhikr khali som reciteras högt (hörbar) och dhikr khafi, som görs med låg röst eller
mentalt (tyst).
Profeten uppmuntrade folk att göra båda typerna av dhikr. Bland Sharias kunniga och sufi shejker föredrar vissa
hörbara dhikr och andra tyst dhikr. Det verkar dock finnas en högre preferens för högt dhikr, förutsatt att man inte
gör det för att visa upp sig och man inte stör de som ber (i moskén), läser Koranen eller sover (de som sover nära
den som gör dikhr).
Vi kommer att se ett antal hadither på vilka dessa metoder grundas.
Det finns två verser i Sura Al-A’raf (Urskillning) som specifikt tar upp denna fråga:
Åkalla er Herre i det tysta med ödmjukt sinne; Han älskar inte dem som går till överdrift. (7:55)
Och – [du som är troende] – åkalla i tysthet din Herre morgon och afton, ödmjukt och med fruktan. Och var inte [som]
de tanklösa, de likgiltiga. (7:205)
Den första sura hänvisar enligt vissa författare (14) snarare till praxis om bön (dua) och inte dhikr själv, som
bekräftas av denna andra vers, När han i en tyst [innerlig] bön bad till sin Herre… (19:3)
Fån de tidigare två suror verkar följa rekommendationen om att åberopa och minnas Herren diskret, med låg röst. Det
är så hur Jalal ad-Din as-Suyuti tolkar det: ”Anropa din Herre i din själ, det vill säga i hemlighet, med ödmjukhet
och fruktan för Honom, eller med en röst som varken är tyst eller klar och tydlig, med andra ord, en mellannivå…
(15)
Den andra sura relaterar vissa författare till nattresan som uppenbarades i Mecka (läs mer nedan) där man
rekommenderade: Höj inte rösten [när du ber] och sänk den inte heller [till en viskning] utan gå en medelväg.
(17:110)
Den store Jalal ad-Din as-Suyuti samlade 25 hadither om detta ämne (16), och i hans presentation sade han: ”Prisad
vare Allah och Hans fred till Hans utvalda tjänare. Du frågade mig vad sufierna brukade göra i deras cirklar i
moskéer för att åkalla Allah högt. Du har frågat mig om att höja rösten i tahleel (17) är rekommenderad eller inte
(makruh).” Svaret var: ”Det finns ingenting som är olämpligt i detta. Det finns hadither som rekommenderar att höja
rösten i dhikr. Det finns andra som rekommenderar att göra det i tysthet. Att gå från den ena till den andra är
beroende av de situationer där du befinner dig och de människor som gör det. Här bifogar jag detaljerna för detta
ändamål.”
Sedan listar han ut haditherna som stöder den ena och den andra förfarande och fortsätter sedan: ”Om du funderar på
det vi har fått i form av hadith, ska du veta att det finns absolut ingenting avskyvärt i att åkalla Allah med hög
röst, tvärtom, vissa av dem rekommenderar det antingen tydlig eller som slutsats.
När det gäller de som avråder från dhikr med hög höst baserad på hadith ’den bästa dhikr är den som görs diskret’,
medan för recitationen av Koranen gör de högt, eftersom det finns en hadith som säger som att läsa tyst Koranen är
som att ge allmosor diskret.” (18)
At-Tahtawi sade om kontroversen: ”Det finns olika åsikter i den här frågan. Är det bättre diskretion i dhikr? Svaret
är ja, eftersom många hadither vittnar om det, bland annat en som säger ’Det bästa dhikr är diskret och det bästa
försörjning är det som är tillräckligt’. Eftersom diskret arbete är djupare i uppriktighet och närmare svaret till
Allah.
Andra säger tvärtom, det är att föredra dhikr i hög röst. Ett stort antal hadither stödjer det, bland annat av Ibn
az-Zubayr som säger, ’Allahs Sändebud, efter bönens sista Taslim, sade högt: Det finns ingen gud utom Allah, den
Ende utan partner, Hans är riket och Hans är beröm, i allt är Han Allsmäktig. Det finns ingen kraft eller makt om
inte för Allah…
Profeten beordrade den som reciterade Koranen i moskén att höja rösten för att höra deras läsning. Samtidigt Ibn
Umar bad om att läsa Koranen högt för att den skulle kunna höras runt omkring honom. Eftersom detta förfarande är
effektivare och bättre leder till reflektion. Det är så användbart att den väcker de likgiltigas hjärta.
Faktum är att den ena och den andra förfarande beror på de berörda personerna och deras själ tillstånd. Så för dem
som fruktar att ryckas med falsk blygsamhet eller störa någon, är det mer rimligt med tyst dhikr. Annars är det att
föredra dhikr med hög röst.” (19)
Imam Nawawi har likställt dessa två positionerna med att säga: diskretion är att föredra av rädsla för inbilskhet
eller att orsaka obehag hos dem som ber eller sover. Istället är dhikr av Allah med hög röst bättre utanför dessa
situationer eftersom det ger mer effekt hos de som åkallar och ger fördelar också till dem som hör det. Vidare
håller denna metod vaken den som åkallar. Denne fokuserar sina tankar på dhikr och lyssnar uppmärksam för att fånga
dess känsla- (20)
Musa sade: ”Herre! Är du nära, så att jag kan prata intimt med Dig, eller är borta, så att jag måste höja rösten?”
Allah inspirerade honom: ”Jag sitter bredvid den som minns Mig.” (21)
Tyst dhikr
Allah nämner i sura Al-A’raf: Och – [du som är troende] – åkalla i tysthet din Herre morgon och afton, ödmjukt och
med fruktan. Och var inte [som] de tanklösa, de likgiltiga. (22)
Denna vers har flera överväganden. Den första är att denna sura uppenbarades i Mecka, som sura al-Isra (Den
nattliga resan): Säg: ”Anropa Gud eller anropa den Nåderike! Med vilket namn ni än anropar Honom [är Han En och
Densamme] – fullkomlighetens sköna namn är Hans. Höj inte rösten [när du ber] och sänk den inte heller [till en
viskning] utan gå en medelväg. (23) Denna vers uppenbarades när Profeten reciterade Koranen högt under salat och det
hördes av avgudadyrkare som förolämpade Koranen och Allah, därför beordrade Allah att sänka rösten för att avlägsna
eventuella förevändningar för att motivera dessa förolämpningar. (24) Det sägs också att den är relaterad till dua.
Och det även hänvisar till de obligatoriska böner som görs i tysthet och med hög röst. Den också hänvisar till att
inte att höja rösten under bönen för att visa upp sig för andra eller att tystna av rädsla för dem. (25)
Den andra övervägande är att en grupp av Koran kommentatorer, bland dem Abd ar-Rahman Ibn Zayd Ibn Aslam (26) har
tolkat denna vers som att den handlar om Koran läsaren till vilken Allah presentera dhikr (genom Koran recitation)
med låg röst med avsikt att förstora Allahs bok. Denna tolkning förstärks genom den vers som kommer före och som
därmed står i förhållande till närmast föregående: Lyssna därför uppmärksamt när högläsning ur Koranen pågår – kanske
kommer [Gud] att visa er barmhärtighet. (27)
Den tredje övervägande, sufierna säger att denna vers gäller särskilt profeten som är perfekt. Hos andra tyst dhikr
kan påverkas genom djävulens förslag och skadliga tankar.
Sheikh Amin al-Kurdi (28) skrev: ”Dhikr med tungan, som kombinerar ljud och bokstäver, är inte lätt att göra hela
tiden, eftersom det finns aktiviteter som att köpa och sälja som distraherar vår fokus på dhikr. Motsatsen gäller för
hjärtats dhikr som är uppkallad så på grund av den är fri från bokstäver och ljud. På detta sätt ingenting
distraherar en från sin dhikr.”
Imam Ahmad sade att ”Abu Huraira rapporterade att Profeten berättade att Allah sade, Jag är med min tjänare när
denne minns Mig och minnet av Mig får hans läppar att röra sig.” I en kommentar till denna hadith sade Imam Nawawi,
”Allah är med den minns Honom och åkallar Honom med sitt hjärta, och åkallar Honom med sin tunga, men vi måste inse
att hjärtats dhikr är mer perfekt. Och detta innebär att åkallaren gör dhikr med tungan för att spegla förekomsten
av dhikr i sitt hjärta. När kärleken till Allah och Hans minne svämmar hjärtat och själen hos en person, får denne
en bra relation till Honom och sitter i sin närvaro.”
Al-Bayhaqi sade att enligt Aisha: ”Allah gynnar dhikr över dhikr till och med sjuttio gånger (vilket innebär tyst
dhikr över den hörbara dhikr). Vid Domedagen kommer Allah att ta tillbaka människorna till Sin räkenskap och de
registrerande änglarna kommer att ta fram allt de har registrerat och skrivit, och Allah den Allsmäktige kommer att
säga, ’Se om något som hör till Min tjänare har glömts bort’. Änglarna kommer att säga: ’Vi har inte glömt någonting
om vad vi har lärt oss och registrerat, förutom det vi har värderat och noterat’. Allah kommer att säga, Oh, Min
tjänare, Jag har något bra från dig, för vilket kommer Jag att belöna dig, det handlar om ditt dolda minne av Mig.”
Bayhaqi berättade också att enligt Aisha: ”Den dhikr som inte hörs av de nedtecknande änglarna är värd sjuttio
gånger mer än den de hör.”
Dhikr med hög röst
Att man inte rekommenderar att göra dhikr och dua med hög röst ska inte tas bokstavligen.
Imam an-Nawawi skrev i sina fatwor: ”Den förhöjda tonen i dhikr, om det inte orsakar något obehag, är den lagligt
och rekommenderad. Dessutom är det bättre än den hemliga dhikr, enligt den shafiitiska skolan. Denna bedömning är
lika tydlig i Imam Ahmads skola, och även enligt två versioner av Imam Malik, som refererades av Al-Hafiz ibn Hajr
i sitt verk ”Fath al-Bari”.
Detta är också det sättet på vilket al-Qadjjan resonerar i sina fatwor om de olika sätten att recitera Koranen. I
kapitlet om tvagning av liket står det: ”Det är avskyvärt att höja rösten i dhikr”. Men det är uppenbart att det här
är refererat till den som följer med begravningståg. Detta är också den shafiitiska skolans synvinkel men inte
fullständigt. (29)
Al-Alusi sade också: ”Vissa stora kunniga har förklarat frågan om hög röst, med hänvisning till en överdriven hög
rost, över det som är nödvändigt. Således måste tonen, enligt behovet, vara måttlig. Detta stämmer överens med den
allmänna måttligheten som rekommenderas i alla islamiska metoder. Om så behövs kommer den höga rösten under bönen
läggas som något obligatorisk, om det behövs som sagt.
Mer än tjugo hadither verifierar det faktum att Allahs Budbärare upprepade gånger höjde rösten i dhikr. Detta är
också bekräftat av Abu az-Zubayr, som hörde Abd Allah ibn az-Zubayr säga: ”Profeten efter hälsningarna i slutet av
bönen sade högt: Det finns ingen annan gud än Allah, unik och utan partner, till Honom hör Kungariket och till
honom hör berömmet, Han är allsmäktig i allt. Det finns ingen styrka eller kraft utan Allah. Vi tillber endast
Honom. Alla fördelar tillhör Honom och alla förtjänster är Hans.” (30)
Bukhari berättade att Abu Huraira rapporterade att profeten sa: ”Om min tjänare nämner mig för sig själv, kommer jag
att nämna honom för mig själv. Om han nämner mig i en grupp kommer jag att nämna honom i en grupp i min närvaro.” Vi
förstår från denna hadhit att nämna Allah i en grupp indikerar dhikr med hög röst. Vissa kunniga har bestämt utifrån
denna hadith att användningen av dhikr med hög röst är tillåtet.
Bukhari skrev i sin bok om hadith att Ibn Abbas sa: Under Profetens tid brukade folk höja rösten när de gjorde
dhikr.
Bukhari nämnde också att Abu Maabad, Ibn Abbas befriade slav, sa: ”Ibn Abbas sade till mig: Under Profetens tid var
bruket att fira Allahs lov med hög röst efter de kollektiva obligatoriska bönerna.” Ibn Abbas fortsätter, ”När jag
hörde dhikr visste jag att den kollektiva bönen var över.”
Enligt andra Hadith samlare (31), as-Saaib berättade att Profeten sa, ”Gabriel kom till mig och beordrade mig att
säga till mina följeslagare att höja sina röster i takbir.”
Ali bin Abi Talib sa, ”När jag frågade profeten, ’O Allahs budbärare, vägled mig längs den kortaste vägen till
Allahs närvaro och det enklaste sättet att dyrka Honom och som är det bästa sättet för Allah, den Allsmäktige och
den Upphöjde. Profeten sa, Åh Ali, du måste göra dhikr kontinuerligt, tyst och högt. Jag svarade: ’O profet, alla
människor gör dhikr. Ge mig något speciellt. Profeten sa, Åh Ali, det bästa jag och alla profeterna före mig har
sagt är la ilaha illallah. Om alla himlar och jorden placerades på ena sidan av balansen och la ilaha illallah på
den andra, skulle la ilaha illallah väga mer. Domedagen kommer aldrig att komma så länge som det finns människor på
den här jorden som säger la ilaha illallah.’ Då frågade jag: Hur ska jag recitera? Profeten svarade: Stäng dina
ögon och lyssna på mig när jag reciterar la ilalla illallah tre gånger. Då säger du det tre gånger och jag lyssnar
på dig. Då sa profeten det och jag upprepade det högt.” (32)
I andra hadith samlingar (33) fortsätter denna hadith med en beskrivning om hur profeten lärde dhikr till sina
följeslagare. ”Ibada bin Samit sa att Profeten frågade: ’Finns det någon främling bland er?’ Och vi svarade: ’Nej,
Rasul-Allah’. Han sa, Stäng dörren. Sedan fortsatte han: Lyft upp handen och upprepa efter mig la ilaha illallah.
Vi höjde våra händer och sa, la ilaha illallah. Då Profeten sade: ’Prisad vare Allah, som skickade mig till denna
värld med sin kalimah, och Han skickade mig med det, och han lovade mig Paradiset med det, och Han ändrar aldrig
sina löften.’ Efter Detta, sade profeten, Ni kan vara glad! Allah har förlåtit er.'”
Ash-Shaarani skrev om dhikr: ”De kunniga, både gamla och nutida, är enhälliga om att rekommendera att åkalla Allah i
grupp i moskéer och andra platser, förutsatt att deras röster inte stör de som sover, de som gör sina böner eller
läser Koranen, vilket anges i fiqh böcker.” (34) Samma synpunkt presenteras av al-Hamawi utifrån imam ash-Shaarawa.
(35)
Utanför dessa undantag har de kunniga sagt: ”Dhikr med hög röst är att föredra eftersom det är mer effektivt, det är
användbart för den som hör det och väcker syndarens hjärta. Han koncentrerar sina tankar om vad han säger, tvingar
örat att lyssna, tar avstånd från sömnen och ökar sin dynamik. (36)
Anteckningar:
1. Första delen av detta arbete om ”Dhikrs doktrin”.
2. Futahat ar-Rabbani ala-1-Adzkar an-Nawawiyya, vol. 1, sidor 106-109.
3. Koranen 3:191
4. Abd Allah Ibn Abbas. Nur at-Tahqiq, sid.147. As-Sayyid Sabiq. Fiqh uss-Sunnah
5. Gazali, Ihya
6. Jalal ad-Din as-Suyuti, al hawi lil fatawi. Les vertues du dhikr, Sheikh Abdelkader Aissa, sid.53. Ed. IQRA.
Paris, 1996
7. Les vertues du dhikr. Sheikh Abdelkader Aissa, sidor 111-112. Ed. IQRA. Paris, 1996
8. Al-bidaya wa an-nihaya fit-tarikh, Vol.8, sid. 6
9. Les vertues du dhikr, Sheikh Abdelkader Aissa. sid.114. Ed. IQRA. Paris, 1996
10. Ibn abidin, Shifa al-Alil (Läkning av de sjuka). Les vertues du dhikr, Sheikh Abdelkader Aissa, sidor 115-116.
Ed. IQRA. Paris, 1996
11. Ibn abidin, Shifa al-Alil (Läkning av de sjuka). Les vertues du dhikr, Sheikh Abdelkader Aissa, sidor 116-117.
Ed. IQRA. Paris, 1996
12. Assirah annabawiya wa al athar al Muhammadia (Profetens liv och arbete), Zini Dahlane. Förutom boken ”Profetens
liv” som kallas Assira al-halabia, Vol. 2, sid. 252. Hadithen nämns av Bukhari i sin sahih. Les vertues du dhikr,
Sheikh Abdelkader Aissa, sidor 120-121. Ed. IQRA. Paris, 1996
13. Imam Abu Hamid Al-Gazali, Revidering av religionsvetenskapen. Kommentar i Approaches to Gaudí in Capadocia av
Juan Goytisolo, sid. 47 och 150. Ed. Península. Barcelona, 1990
14. Les vertues du dhikr, Sheikh Abdelkader Aissa, sidor 51-52. Ed. IQRA. Paris, 1996.
15. Tafsir al-Jalalayn (L’exégèse simplifiée du Coran), Jalaleddine Mamad Ben Ahmad Al-Mahali och Jalaleddine Ben
Abi Bakr Abdul Rahman As-Siouti. Vol. I, sid. 348. Dar el Fiker. Beirut (Lebanon) 2000
16. Jalal ad-Din as-Suyuti, Natijatu l-fikr fi l-jahr fi adz-dhikr (Resultatet av tanken om den upphöjda rösten
under dhikr)
17. Om att sjunga den heliga formeln ”la illaha illa Allah”
18. Les vertues du dhikr, Sheikh Abdelkader Aissa, sidor 46-47. Ed. IQRA. Paris, 1996
19. Maraqi al-Falah, At-Tahtawi. Les vertues du dhikr, Sheikh Abdelkader Aissa, sid. 56. Ed. IQRA. Paris, 1996
20. Les vertues du dhikr, Sheikh Abdelkader Aissa, sidor 47-48. Ed. IQRA. Paris, 1996
21. Gazali, Ihya
22. Koranen. Sura al-A’raf, 7:205
23. Koranen. Sura al-Isra, 17:110
24. Les vertues du dhikr, Sheikh Abdelkader Aissa, sid. 48. Ed. IQRA. Paris, 1996
25. Koranen. Översättning kommenterad av Abdel Gany Melara Navío. Noten till Sura Den Nattliga Resan, 17:110,
s.248. Nuredduna Eds. Palma de Mallorca, 1998
26. Lärare till Imam Malik och Ibn Jarir
27. Koranen. Översättning kommenterad av Abdel Gany Melara Navío. Sura al-Araf, 7:204, s.152. Nuredduna Eds. Palma
de Mallorca, 1998
28. Sheikh Amin al-Kurdi, The Enligtenment of Hearts (Tanwir al-Qulub), sid. 522
29. Les vertues du dhikr, Sheikh Abdelkader Aissa, sid. 54. Ed. IQRA. Paris, 1996
30. Sheikh Mamad al-Alusi, Ruh al-Maani, Vol 16, sidor. 147-148. Les vertues du dhikr, Sheikh Abdelkader Aissa,
sid. 55. Ed. IQRA. Paris, 1996. Al-Alusi ger i detta verk en hänvisning till en författare, Ibrahim al-Kawrani, som
ägnade två ingående verk på detta ämne, med titeln: ”Dhikr med hög röst” och ”Den fromma mannens försköning som
omvänder sig mot Allah, för dygderna i Allahs minne”.
31. Imam Ahmad, Abu Dawud och Tirmidhi
32. Hadith hänvisat av Bukhari och Muslim, och nämnd av Jalaluddin as-Suyuti
33. Imam Ahmad och Tarabani
34. Kommentar av At-Tahtawi i Maraqi al-Falah Les vertues du dhikr, Sheikh Abdelkader Aissa, sid. 58. Ed. IQRA.
Paris, 1996
35. Al-Hamawi, Hashiatu ibn abidin, Vol. 5, sid. 263. Les vertues du dhikr, Sheikh Abdelkader Aissa, sidor 59-60.
Ed. IQRA. Paris, 1996
37. Les vertues du dhikr, Sheikh Abdelkader Aissa, sid.59. Ed. IQRA. Paris, 1996
