Koranen säger: Allt vi skapade, skapade Vi i par. I en värld av former, allt är dubbel, manligt/kvinnligt, våt/torr,
hög/låg, mörker/ljus, osv. Varje kvalitet har en annan som motsätter sig, och med vilket de är i balans.

När det är väldigt kall, söker vi värme. När vi stiger väldigt högt och känner oss yr, vill vi vara på jorden. Allt vi
kan sätta emot förstörelsen är nya skapelser, ljust till mörkt och kärlek till hat. Att ge tillbaka misär till misär
är inte att hitta balansen, att återställa saker på sin rätta plats. Den Enda Verkligheten är den enda som inte är
föremål för denna polaritet, den är ”ursprungsplats” och riktningen för hela skapelsen.

I Koranens kosmologi är Gud en odifferentierade och icke dual princip. I Honom allt är perfekt balanserad, allt
opposition och motstånd har helt upphört och allt har stämts i Ett, den är pacificerad/balanserad. Därav i Koranen
Allah kallas al-Jami (Den Samlande, Förenaren), och as-Salam (Freden, Välsignaren) och al-Adl (Den Rättvise) och Allah
sägs ha etablerat Vågen, al-Mican.

I Koranen, får den Enda Verklighet många namn, genom vilket vi kan veta, och delta (på något sätt) av Hans kvaliteter.
De är Allahs vackraste namn (al-Asma al-Husna). Vi nämner några av dem: al-Qadir (Den Kunnande), al-Hakim (Den Vise),
al-Wali (Beskyddaren), al-Wasi (Den Allomfattande), al-Hafiz (Upprätthållaren), osv.

Traditionen erbjuder oss olika klassificeringar av dessa namn. Även om generellt sätt talar man om ”hundra namn”,
faktum är att Allahs namn är oändliga, eftersom Han är bakom hela skapelsen. Vid denna punkt, skulle jag säga att det
är Allah ”Den som gör att dessa ord finns på det vita papperet” eller ”Den som gör att fönstret till höger om mig är
öppen” och även ”Den som får vinden att blåsa i denna morgon.”

Allahs namn är oändliga, som oändliga är de sätt på vilka Allah manifesterar sig. Hans kvaliteter genomsyrar hela
skapelsen, i alla rum och alla omständigheter.

Bland de vackraste namnen på Allah finns också polaritet, vilket innebär det inre livet. Koranens gudomliga begrepp
matchar inte Aristoteles tanke på en oberörd motor, eller fysikernas Big Bang, en skapande princip som finns bortom
vars verksamhet fortsätter genom tröghet. Däremot i Koranen är Allah al-Hajj (Den Levande), en ganska dynamisk och
allomfattande Verklighet som fortsätter att skapa och har inget behov av vila, för att Han blir aldrig trött.

Detta innebär att skapelsen är alltid i början, allt är nytt för den som har förmågan att ta en ny titt på världen.
Bland Allahs ”polära” namn finns några uppenbara, som Koranen själv ger dem tillsammans: al-Jafid och al-Rafi
(Förödmjukaren och Upphöjaren), al-Muizz och al-Mudhill (Den som höljer i ära och Den som höljer i vanära),
al-Muqaddim och al-Muajjir (Utgivaren och Försenaren), al-Awwal och al-Akhir (Den förste och Den siste), al-Zahir och
al-Batin (Den Uppenbare och Den Fördolde).

En annan typ av polaritet finns mellan olika namn, såsom al-Muhyi (Livgivaren) och al-Mumit (Dödsbringaren), eller
al-Muntaqim (Hämnaren) och al-Afu (Benådaren).

Genom att observera Allahs olika namn som finns i Koranen, har de lärda i islam noterat framträdande av två typer av
namn, som en klassificering, och genom vilken vi kan lära oss något av Allah, enligt vår förmåga.

Man har sett förekomsten av Majestäts Namn (Asma al-Jalal) och Skönhets namn (Asma al-Jamal). Majestäts namn är de
flesta som till exempel al-Malik (Kungen), al-Aziz (Den Allsmäktige), Al-Jabbar (Den Tilldragande), al-Mutakabbir
(Den Majestätiske), al-Quddus (Den Helige), al-Qahhar (Den Oemotståndlige), al-Ali (den Högste, Den Upphöjde),
al-Kabir (Den Store), al-Jalil (Den Mäktige), osv. De är namn som skapar rädsla, eftersom de talar om Hans storhet och
människans litenhet, varelse som utsätts ständigt för smärta och glädje, beroende, i behov av mat och ömhet.

Bland Skönhets namn finns al-Rahman (Den Barmhärtige), al-Rahim (Den Nåderike), al-Halim (Den Tålmodige), as-Salam
(Freden, Välsignaren) och al-Wadud (Den Kärleksfulle) bland andra. De är namn som bjuder in oss att lita på Honom, att
älska Honom, för genom dem visar sig Allah, Ödmjuk, Nära, Kärleksfull, Tillgiven.

På ett sätt är denna klassificering godtyckligt, alla namnen på Allah är både Majestätiska och Vackra, för att det är
inte möjligt att göra en uppdelning i vad som är En. Denna dubbelhet motsvarar de sätt på vilka de skapade varelser
förstår Allahs Förekomst och har en verklighet i den utsträckning som Koranen tillåter det som ett sätt att närma sig
det Outgrundliga.

Å ena sidan presenteras Allah som en obegriplig verklighet för människor, som är bortom allt vi kan säga, tänka eller
föreställa oss. Denna aspekt av Allah uttrycks i utropet ”Allahu Akbar”, ständigt på muslimernas läppar, Allah är
större. Å andra sidan, är Allah något intimt i människan som kan fånga Hans Närvaro, en fläkt av nåd som täcker allt.

Koranen säger: ”Allah är närmare människan än hans halspulsåder” och ”var ni än tittar, där finns Allahs närvaro”. De
Majestätiska namnen motsvarar Allahs den transcendens, det faktum att han är ojämförbar, vi kan inte associera något
till denna Enda Verklighet. Skönhets namn motsvarar Hans närhet, till Allahs närvaro i allt, Var du än tittar, där
finns Allahs närvaro.

Så Allah är både nära och svårfångade, transcendent och alltid närvarande. Han syns i hela skapelsen, men kan inte
fixeras in på något, inte jämföras med någonting, inte heller representeras. Koranen säger att överallt vi ser finns
Allah, och ändå, om jag säger ”det här är Allah”, begår jag shirk, jag associerar något med Allah, den värsta av de
överträdelser som kan göra en människa.

För att förstå denna paradox, måste vi förstå att det är vårt dubbla sinnes oförmåga att fånga Allah i sin
enformighet, Han är inte en varelse men före varje varelse, och därför inte omfattas av samma villkor tid/plats som
oss.

I denna mening man har talat om gudomlighet som en oändlig cirkel, vilket man kan säga men det är omöjligt att förstå,
visualisera eller representera. Med det bryter vi med logikens regler utan att falla in i irrationalitet. Det är
snarare, att vara medveten om det mänskliga sinnets begränsningar, vilket är ingenting annat än ett fysiskt organ, en
del av ett levande ting som utvecklas i en mycket bestämd miljö. Därav traditionens varningar om det omöjliga i det
yttersta förståelse av Tawhid, Enheten av hela skapelsen. I den berömda lärdes ord från Bagdad, Abu Bakr al-Shibli (d.
334/945):

”Den som definierar Tawhid explicit är en avfälling, den som nämner att det är en polyteist, den som påkalla det är
en avgudadyrkare, den som argumenterar om det är en omedveten, den som håller tyst om det är en okunnig, den som tror
sig vara nära är långt borta, den som blir upprymd av det presterar dåligt, allt det ni särskiljer med er fantasi och
allt ni särskiljer med er intelligens, allt detta förkastas, allt blir återlämnat eftersom det är kontingent och
skapad som ni själva.”

I vår tankeram, där dualismen och kategorier fastställs, kan inte den End Verklighet fångas i sitt väsen, men vi kan
komma åt det på något sätt: genom handlingar av dyrkan, bön, recitation, meditation, kontemplation, beröm, minne.

Genom bruket av dyrkan (Ibadah) är vi i kontakt med den Ende, vi övervinner motstånd och fördjupar oss i den Enda
Verklighet från vilket vi aldrig blev utdrivna. Vi förstår (även om kort) att formernas värld är en manifestation av
den Ende, inte något separat. Vi lär oss att älska Verkligheten i sig själv, att befria oss från alla beten, från all
kunskaps och makt dröm, och vi hänvisar oss till den generativa principen om liv och död, som ligger bakom allt som
finns.

Vi går från det uppenbara till källan eftersom det är bara där vi kan föreställa oss en lösning på vår situation av
betingade, begränsade varelser av tid och rum.

En speciell form av Ibadah, som praktiseras ofta av muslimer, är recitationen av Allahs vackraste namn. Genom
internalisering och mekanisk upprepning av ett visst namn kommer vi i kontakt med denna kvalitet i djupet av oss
själva. Traditionen erbjuder hundratals formler, baserat på kunskap om människans psykiska och andliga tillstånd. En
upprepning av vissa viktiga namn kan erbjuda oss helande eller kunskap. Denna kunskap ska inte förstås, men avnjutas
(dzawq).

Men Allah vet bäst.