Livet i graven

Ahmed Sakr
Övers. Fredrik Johansson

Varje själ frångår sitt kött vid dödens skede; och varje människa måste gå till graven innan hon möter sitt slutgiltiga
öde att komma till Helvetet eller Paradiset; precis som alla måste vara i sin mors mage innan man kommer till denna värld.

Koranen uttrycker sig klart och berättar till människan att hon har kommit från jorden; och att hon kommer att återvända
till jorden och stiga upp ur jorden på Domedagen. I sura Taha säger Gud: Av denna [jord] har Vi skapat er och till den
låter Vi er vända tillbaka och ur den skall Vi [kalla] er att stiga fram ännu en gång.
(20:55)

Så fort som själen lämnar kroppen, stannar den ovanför kroppen till dess att den döda kroppen läggs i graven. Själen kan
se och höra, men kan inte kommunicera med de levande.

Därför rekommenderas det att medan man lägger kroppen i graven, läsa förbön (du’a) och ge ett högtidligt löfte av lydnad
till Gud (Talqeen) för den avgångnes del. Man ber för den avlidne och ger tröst till hans själ. Den avlidnes själ påminns
om att två änglar skall komma för att förhöra honom inuti graven.

Själen måste gå till sin viloplats, som heter Isthmus (Barzakh).
Här bör det dock tilläggas att själen kommer att komma tillbaka från barzakh till kroppen i graven.

Detta innebär att det finns ett liv i graven. Alla kommer att bli tillfrågade av två änglar vars namn är Munkar och Nakeer.
Bland de frågor som kommer att ställas är exempelvis frågor om ens tro, avsikt, gärningar, agerande, Gud, religion, Profet,
mm. Liver i graven är ett märkligt liv, i samma ögonblick som kroppen placerats i graven, kommer den döde att höra
fotstegen av folk som lämnar honom och efter att ha blivit förhörd, kommer han att visas sin plats i Paradiset eller
Helvetet.

En dag besökte Profeten Mohammed (fvmh) en gravplats och fick veta att de avlidna grät i sina gravar. Han berättade
sina följeslagare att de blev straffade för några mindre synder. En straffades för att ha spritt rykten; en annan för
att inte ha tvättat sig efter fysiska orenligheter; en tredje för att ha förblivit tyst då han såg någon blev orättvist
behandlad och för att han inte gjorde något åt detta.

Ingen kan höra vad som föregår i graven förutom Gud (all ära tillhör Honom). Detta är inte på grund utav språket, utan på
grund av tillståndet vid kommunikationen mellan änglarna och själen.

Gud säger i Koranen: Och de levande kan inte jämställas med de döda. [Mohammed] Gud förmår den Han vill att lyssna,
men du kan inte förmå dem att lyssna som är [andligen döda och] begravda.
(35:22)

Vid ett annat tillfälle berättade Profeten (fvmh) för sina följeslagare att straffet i graven kommer att komma till dem
som inte vill kännas vid sina föräldrar, till diktatorer som utövar tyranni, till dem som inte utför sina obligatoriska
böner, inte betalar Zakat och inte gör Hajj.

Besök av gravar

Alla kunniga vetare är överens om att besökandet av gravar och begravningsplatser är rekommenderat.
Därför att det påminner besökaren om döden och livet efter detta. Det hjälper henne/honom att se på livet ur rätt
perspektiv.

Detta är något som både män och kvinnor behöver få del av.

Aisha rapporterade att hon frågat Profeten (fvmh) vad hon skulle säga då hon besökte gravar. Han svarade: Säg: frid
vare med de troende och de muslimer bosatta i detta land. Må Guds nåd vara över de av oss som har gått bort och de av oss
som väntar på sin tur. Vi kommer säkerligen att förenas med er som Gud vill.

Begravning

Profeten varnade för att bygga moskéer ovanpå begravningsplatser, speciellt över en grav som tillhör någon form är känd
för sin fromhet och starka tro. Han fördömde följeslagarna till tidigare profeter, speciellt judar och kristna, för att
ha byggt tempel för gudsdyrkan ovanpå begravningsplatser för sina profeter, helgon, mm.

De flesta lärda är överens om att en moské som är byggd ovanpå en begravningsplats skall rivas ned. Detta beror på att
folk alltid har haft tendens till att bygga tempel eller moskéer på berömda mäns gravar, vilket i sin tur kan gå över till
en viss sorts dyrkan.

Detta är en form av avgudadyrkan att sätta saker vid Guds sida, vilket är den största synderna. Profeten själv blev
begravd i sitt eget hem, men detta beror på det faktum att Gud har gett profeterna speciella förmåner.

Då Profeten avled, och hans följeslagare började förbereda för hans begravning, berättade Abu Bakr att han hört Guds
budbärare säga: Varje profet som har dött har begravts på den plats han mött sin död. Därför grävdes Profetens grav på
exakt samma plats där han avled, i Aishas hem.

När någon man älskar dör

När någon vi älskar har dött skall vi minnas några saker: det goda som vår avlidne broder eller syster eller släkting har
gjort och att glömma hans eller hennes synder är en god gärning mot den döde. Att gråta är ett tecken på ett gott hjärta,
men att förtvivla sig är en synd. Tålamod ger den bästa belöningen.

Enligt en muntlig tradition av Profeten berättat av Anas, grät Profeten när hans son Ibrahim var döende. Abdurrahman ibn
Auf sade: Även Du gråter! Profeten sade då: Tårarna trillar ur ögonen, och de visar att hjärtat är mjukt och fullt av sorg,
men vi säger bara sådant som behagar Gud. (Bukhari, Muslim)

Den avlidne får en kontinuerlig belöning av det goda han lämnat efter sig. Abu Hurayra bekräftar i en muntlig hadith av
Profeten Mohammed (fvmh) att han sade: När en person har dött, upphör hans gärningar, utom tre saker som han lämnar bakom
sig: det första är välgörenhet som fortsätter, det andra är den kunskap han lämnat efter sig, och som andra har nytta av
och det sista är en välartad son som ber för honom. (Muslim)

Enligt Abu Hurayra, Abu Qatadah och Abu Ibrahim Ashali har återgett att Profeten Mohammed brukade läsa följande bön i
begravningar:

O Gud, förlåt det levande och det döda, våra unga och våra gamla, våra kvinnor och våra män, och de av oss som lever
och de av oss som är döda, O Gud den av oss som Du ger liv till, låt honom leva enligt islam, och den som Du kallar till
Dig, låt honom dö i tro. Gud ge honom sin belöning och sätt inte oss på prov efter honom.
(Abu Daud och Tirmidhi)

Ur Salaam 1997 Nov-Dec Sida 19-20